Idag har min kille och min bästa kompis träffats på bibliotek för att diskutera såna där viktiga och komplicerade saker som man lär sig på universitet. Jag har, som känt, inte gått på dito och är i ärlighetens namn inte tillräckligt smart för att uppfylla det behovet hos någon av dem. Jag är bra på andra saker. Så det är en himla tur att de har varandra. Och tycker om varandra och vill prata med varandra. Det är kanske det finaste jag vet. På samma vis som A's bästa kompis flyttade rakt in i mitt hjärta, till en plats designerad för de fina man kan ringa till och bara "Emergency! Hilfe!"
Idag hörde jag en tant på radio som sa att intimitet är att vara i tillit hos en annan människa.
Att vara i tillit. Omsluten. Det var så himla vackert. Och då tänkte jag på de här personerna som jag har i mitt allra närmsta. Att de är där och vill vara det, trots att jag inte kan framföra särskilt trovärdiga teorier om makroekonomi eller ibland pratar i kvadrat om mitt och kommer på först när jag ska gå att fråga hur någon annan mår, att jag äter till jag skäms vid matbordet, säger klantiga saker eller svarar på sms ungefär var 3e dag.
Och det bästa av allt är att de vill ta del av varandra. Det är lyckan det. Och kärleken.
3 kommentarer:
Och kärlek. Puss
Åh! Så fint! Alltihopa. Så skulle alla ha det.
Kråkan: Amen finaste. Puss
Josefine: Ja, det borde de verkligen! Jag är så fruktansvärt glad över att få ha det så, och tacksam!
Skicka en kommentar