Sen jag skaffade ett Nintendo DS så har jag hängt en del i spelbutiker. Det fina med spelbutiker är att det bara jobbar allvarligt inbitna spelnördar där. De vet och kan allt och frågar man efter rätt sak så börjar ögonen tindra på dem och axlarna åker upp under öronen i ett privat litet mys.
Jag föreställer mig att mellan butiksgolvet och det egna vardagsrummet finns det inget riktigt avstånd. När de går hem för dagen så går de liksom inte ut i den riktiga världen där man måste tänka på inköpslistor, p-böter och posten-avier. De bara färdas genom någon elektroniskt ljudlagt dimma ett ögonblick innan de plötsligt är hemma och sugs iväg igen av handkontrollen. De säger saker som yes, nice, copy that och checka upp. De knappar på sina datorer och tänker på sina hjältar.
Folk i seriebutiker är samma sak. En gång i London stod jag i en fönsterlös källarbutik med serier från golv till tak och pratade comics med en glåmig och blek kille. Han såg ut som om han inte sett dagsljus på år, kanske sov han där i ett bakre rum inkilad mellan hyllor, staplar, kaffebryggare och skyddsplastfickor. "I'm into zombies!" sa han och det glödde i de där insjunkna ögonen.
Jag har sagt det förr, säger igen; älskar insnöat folk. En dag ska jag bli sån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar