Jag försökte skriva när jag var i Finland. Det lät sig inte hända. Min barndoms somrar kom krypande tillbaka och de doftade bräckt vatten, gräs och vindsdamm. Jag försökte fota mig fram till alla de gamla minnena. Det lät sig knappast hända heller. Även om bilderna var fina.
Finland när jag var liten. Hos mina kusiner fanns det lador och vindar. Gamla stall med boxar av grånade ohyvlade brädor, falluckor i golv och tak, låga breda ladugårdsdörrar att böja sig ner för att komma igenom. Branta trappor och dass så höga att det svindlade när man kikade ner i hålen.
Jag ville vara där, i dammet och spånet. Jag ville klättra upp för rangliga stegar och sitta på en knarrande koffert i ett torrt doftande vindshörn och se ljuset silas mjölkvitt genom små dimmiga fönster. Jag ville sitta där, som i en bortglömd saga, och fantisera om den bondmora som virkat dessa nu snustorra och stela gardiner till vindsgluggarna. Jag visste att om jag satt där länge nog och försiktigt rörde vid de trasiga pinnstolarnas flagnande ben skulle jag tillslut höra hovskrapet där nere. Kluckandet när vattenkaren fylldes och en ung drängs tankspridda visslande. Allting fanns kvar där någonstans i väggarna, bara man var tyst, hade tålamod och ett vaket öra.
Mina kusiner hade tröttnat på sina lador och vindar för länge sen. Spänningen hade bleknat, lekarna upprepats tills de vissnat och självdött. Då tyckte jag att dem inte hörde, att de inte kunde se allt det som jag såg. Allt liv som låg bevarat i trät, redskapen som stod mumifierade i spindelväv längs väggarna och bara väntade på att få berätta.
Men så klart hörde de också, kusinerna. De hade hört hela sina liv. För dem var de gamla viskningarna som ett sus i trädkronorna, nästan alltid där i bakgrunden. De fanns inte i detta livet men detta livet fanns inte heller utan dem. Det var varken märkvärdigt eller något att förundras över. Det bara var.
Fortfarande vill jag upp på vindarna och in i ladorna. En av vindarna vågade jag be om lov att gå upp till nu. Den såg inte ut som jag mindes och när jag tog bilder såg bilderna inte ut som i verkligheten.
Och så måste det ju vara. Det tåg som rusade genom en svart tunnel på väg mot mörkaste afrika är idag bara är en samling sneda pinnstolar och några torra cykeldäck under ett snävt vindstak. Härifrån går inga järnvägar ut genom världen. Inte heller gömmer sig en osnuten stallpojke med sina hemligheter bakom undanhängda vinterkappor. Eller kanske gör han det.
För mycket liv och värld har kommit emellan mig och den där direkta upplevelsen jag hade som liten. Nu ser och hör jag på annat sätt. Och det gör ingenting. För om det är någonting jag ser tydligt så är det en liten tjej på besök som klättrar där hon får spindelnät i håret och drömmer om hästar, sagor och gamla tider hon knappt vet någonting om. Som vet att den papp och det spån hon känner under sina nakna fotsulor kan ta henne till alla platser och alla tider. Och att hon är resklar och väntar.
