En grundpelare i mitt musikhus. Det är inte lika ofta längre som jag plockar fram mina Tori-plattor men när jag gör det, är det som att hitta sina bortglömda gamla favoritjeans i garderoben.
Här i Tori Amos Unplugged från 1996, som jag hade på vhs, back in the day :)
5 kommentarer:
Mmm:) Mer sånt här! Hon släpper visst en ny skiva snart. Hoppas den är bättre än den senaste.
Kram Helena K Westerback
Jag måste erkänna att från och med Scarlett´s walk har jag och Tori glidit isär. Jag förnekar att hon numera känns medelålders. Eller så är jag orättvis. Men det blev för mycket instrument, så himla producerat och snyggt på nåt vis. Nu låter det som att jag är värsta musik-ninjan och det är jag ju inte. Ah, well...
Hon påminner rätt så mycket om Regina Spektor, som jag har starka känslor för.
Ah, laughing at god-människan. Tyvärr har jag ingen koll mer än så. Det är mitt eget fel, kvinnliga artister stretar alltid i uppförsbacke hos mig. Inte särskilt jämställt men en sur sanning ;(
Jo, jag förstår vad du menar. Uppförsbacke, det krävs mycket för att jag ska lägga en kvinnlig artist på minnet, tyvärr.
Men laughing at god är ju inte en höjdpunkt, börja med Begin to Hope eller Soviet Kitsch. ;)
Skicka en kommentar