Med fötterna hemma men hjärtat i Toscana.

Eftersom de flesta filmer fortfarande far omkring i Europa med A & Fred får det bli bildkavalkad istället idag. Jag är hemma igen. Trött av resa och intryck. Det är en nästan surrealistisk känsla att jag sitter hemma i soffan men vaknade i det här rummet imorse. Tornet av sten.

Vi har haft det så obeskrivligt bra. Den perfekta blandningen av utflykter och lugna dagar hemma.
Vi har ätit mat.

Trängts i det lilla köket med de vackra möblerna.

 Ätit frukost i solen och sett den gå ner över lummiga berg.
 

Varit på vinprovning.

 Hos den här mannen.

 Och fått guidad tur i hans fabrik.

A har lagat mat som aldrig förr. Jag ska äta risotto morgon middag kväll framöver. Vid flera tillfällen enades vi om att den mat A producerat under de här dagarna överträffat den vi ätit på lokal.

Bildblogg

Det har visat sig att det är lättare att göra resedagbok instängd i en bil än med frisk bergsluft vinande runt vristerna. Men vi kan väl säga att det känns ungefär så här:

Klicka för större.

Video(b)logg #6

Och ni bara MEN SKA NI ALDRIG KOMMA FRAM ELLER?! Jo, snart. A & Fred måste bara illustrera lite först.

Video(b)logg #5

Samtidigt, någon annanstans i världen.

Video(b)logg #4

Det är lite si och så med internetuppkopplingen här så vi ligger minst sagt efter i video(b)loggandet, bare with us.
Hur som helst. A & Fred är fortfarande på väg men har nått Alperna, fått någon typ av uppenbarelse, A lättar sitt hjärta och de har helt klart kommit, som man säger, "igång".

Om ni är fler (om ni ÄR fler?) som inte får ljud på mästerverket, let me know, så ska jag... eh... sörja? (och ev låta som att jag vet hur man fixar det.)

Video(b)logg #3

Nu är vi här. Och det är helt obeskrivligt. Det är också näst intill omöjligt att inte jump the gun och bara prata om Toscanas böljande kullar och att vi sover i ett torn av sten men var sak har sin tid och i www har A&F ännu inte nått sitt mål och jag och Timraren har inte ännu lämnat svedala.
Så en sak i taget...
Dag två i sagan om vägens hjältar:

Mor/dotter-relation i sitt esse.

Jag har två p-böter att betala innan jag åker. Personligen brukar jag inte betala dem förrän första påminnelsen kommer. Den är ju åtminstone på papper och kommer i riktigt kuvert och är inte någon gul plastremsa som tillfallit mig helt random på stan som en annan jäkla flyer. Antingen måste jag betala nu eller gömma dem. Min mamma ska ju sova här inatt och jag misstänker att det faller under hennes moderliga plikter att bli småstressad om jag lämnar dem som de är och drar på solsemester istället.
Eh ja. Det var det.

(har visst kommunikationsbehov i dessa tider, som synes.)

En eras död.

Det är inte utan sorg jag upptäcker hur ointresserad jag är av att Kent har släppt ny platta. Någonting går oundvikligen i graven nu. Men som en liten tröst visar det sig dock att de fortfarande kan få mig att grina lite medan jag drar dammsugaren efter mig genom lägenheten.
Hej då Kent, vi ses i nostalgin.

Domedagspackningsmusik:

Hej världen.

Vaknade, fick resfeber. Ska packa, tvätta, gå till aopteket och städa som om det var emigration det handlade om och inte en fem dagars resa. Det funkar ju liksom så. Jag lägger oproportionerligt stor vikt vid småsaker i skarpt läge. Tänker mig ångesten när jag sitter i solen i sydeuropa och inser att jag GLÖMDE TANDTRÅDEN. Mm-hm. Om jag kommer iväg, vill säga. Eventuellt fick jag ju SARS igår när jag var på stan. 

Video(b)logg #2

Våra hjältar anlände till Köpenhamn och så här var det då. Men först: everyone - Fred, Fred - everyone:

Själv börjar jag få resfeber. Går runt och är helt övertygad om att jag med största sannolikhet alldeles nyss blev smittad med någonting fruktansvärt som strandar mig för evig framtid. Men förutom domedagstemat: peppen!

Video(b)logg #1

Nu kommer den; videologgen. För en stund slänger vi den relativa anonymiteten Äpplet levt under i garderoben till förmån för resedagbok. Kanske är det roligast för er som faktiskt känner oss och vi lämnar inga kvalitetsgarantier men nu kör vi!
Hejdå-video!:

Några minuter senare stod vi utanför huset och vinkade farväl i blöja och mjukisbrallor och vinden drog över världen medan bilen rullade ut från gården och eftersom jag var så till mig att jag inte ens lyckades få med kameran under självaste avfärden så kan ni lyssna på den låt som flög ut ur de öppna bilrutorna när den försvann:

Så kom den stora dagen.

A har pratat om att resa bort cirka forever. Förutom den här helgen i London, obligatoriska släktresor till Finland och en snabbvisit till Köpenhamn har varken jag eller A varit någonstans på år. Så med glittrande, längtansfulla ögon har han pratat om den Italienska landsbygden, maten, vinet, solstrimmiga motorvägar genom ett öppet och suktande Europa. Och jag har lett och sagt ja, jo men Knappen... Eftersom att flyga inte är A's bästa grej i världen har resa med bil eller tåg eller båt ponerats och planerats och jag har slitits mellan ångesten att lämna Knappen så länge som en sådan resa skulle ta och en längtan efter välbehövlig vuxensemester. Och så plötsligt efter mycket om och men så står A's bästa kompis Fred och hans tjej Timraren där och bara vi hänger med! och så vips! Imorse satte sig A&F i bilen och styrde kosan söderut med första stopp i Köpenhamn medan jag och Timraren flyger till Florens på onsdag där vi möts upp allihop för att dra ut på den Toscanska landsbygden och bo i borg och äta mozzarella plockad direkt ur en buffeljuver i dagarna fem. Sen gör vi en omvänd manöver och flyger tillbaka medan männen kör hemåt och bör landa i Sthlm tre dagar senare.
Så det här är vår energiinjektion. När vi kommer tillbaka står vi på tröskeln till nya huset, kan snart lämna den här lägenheten som långsamt blivit mindre och mindre och äntligen få landa i något som vi planerat och stött och blött i snart 3 år och som äntligen finns på riktigt.

Kanske, förhoppningsvis, kommer Äpplet förvandlas till videologg för den här resan, det vore himla fint och charmigt tycker jag men eftersom de där klippen A skickade över ikväll kom fram som bilder och inte film så får vi väl se hur det går.
Anyway, från oss alla i Sthlm till A & Fred i Danmark: Bon voyage, boys! Vi ses snart.

Dagen då jag blev körd.

Jag är sur idag. Det är sådana dagar man får reklammail från Lindex där de erbjuder 20% på bh och marknadsför något som kallas "Full effect" och uppmanar till att man ska "get the look". På bilden halvligger modellen på en divan iförd turkos push-up och förförisk blick. Vad är det för effect? För vem? Män? Kvinnor? Världspolitiken? Och vad är allting annat om det inte är full effect? Vad ska den här fulla effecten syfta till och om jag inte uppnår den (tex för att jag är planka och inte ens med en pistolmynning mot tinningen skulle kunna producera lite klyfta) är jag då evigt förbannad till mindre, medelmåttig eller, gud förbjude, no effect? Hur skulle det se ut? Gå genom livet utan att låta brösten göra ett fullvärdigt intryck på världen?
Ka-ta-strof.

(ev skulle man kunna tolka "full" som fyllig vilket är en helt annan sak men det gör "man" inte när "man" är sur.)

Den surrealistiska känslan

när det blir alldeles tyst hemma mitt på dagen och man hör klockor som tickar från alla håll och det plötsligt känns som att bo i en gammal människas hem.