Om att se film

Väntar fortfarande på modem men As iphone uppvisar åter igen sin förträfflighet i nödens timma.
Läser Lilla Grås inlägg om hennes längtan att få sjunka ner i soffan och nostalgifrossa gamla high school filmer från 80-talet. Och den helt underbara historien om en moviebox i ett tomt lärarrum!
Vi har och ser mycket film, A ser på film så gott som varje dag. Det är ett konstant flöde av film och det är inte sällan jag blandar ihop, glömmer bort och måste fråga A vad jag sett eller inte.
Igår kväll bläddrade A igenom vårt hundratal filmer och kom fram till att det inte fanns någonting att titta på. Och nu fick Lilla Grås inlägg mig att tänka på filmtittandets enkelheten när man var liten. Det fanns ett visst antal filmer man såg. Eller det fanns ett visst antal filmer jag hade. En liten samling videoband som jag eller mina föräldrar spelat in från tv. Det här var mina filmer:

- Girls just want to have fun
- Flashdance
- The breakfast club
- Can't buy me love
- Skyskrapan brinner
- Sound of music
- Ojdå, en till. (en absurd och putslustig tv-teaterpjäs med en ung Björn Gustavsson i flera huvudroller)

Till detta kom också "Den inbillade sjuke", en annan absurd tv-teaterversion av gammal Moliére-pjäs och "Henrietta ska du också glömma", en underbar filmatisering av Slas gamla romanmästerverk med Loffe Karlsson i huvudrollen. Men dessa två såg jag och pappa alltid tillsammans, så de räknades liksom inte.

Plus en Bruce Springsteen-konsert som jag aldrig såg hela utan bara spolade fram till "Born in the USA" och "I'm on fire".

Och så såg min värld av film ut. På flera år varken kom eller gick något. Jag satt bara under min korkek tillsammans med bästisen Helene, lyckligt rabblande "Girls just want to have fun"-repliker. Det var förr när att se på film var något tryggt, bekant, välkänt och framför allt befriande begränsat.

Väntar fortfarande

på ett fungerande modem. Seeegt.

Blixten slog ner i vårt modem inatt och dog döden. Återkommer.

Höstlängtan

Snart är det höst. Så fort värmeböljan lagt sig och det regnar lite så tänker jag så. Snart är det höst. Fast vi inte hunnit ur första veckan i augusti ens.
Hösten är bäst. Inte nödvändigtvis av en massa poetiskt estetiska skäl (även om den där enda brinnande fantastiskt vackra veckan faktiskt är fantastiskt brinnande vacker) utan för att jag är mest bekväm då.
Jag stöter och blöter det här med mig själv varje år. Och kommer fram till ungefär samma sak. Folk är bäst med kläder på sig. Eller kanske är det jag som är bäst när folk har kläder på sig. Det är med en lättnad som gränsar till ren glädje jag börjar höstshoppa och föreställa mig alla lager av koftor och halsdukar som ska klä både mig och världen.
Och säkert bottnar det i någon lagom obekväm kroppsrelaterad osäkerhet men faktum är att jag kände så här även förr när jag var den där smal-versionen av mig själv. Det är säkert ett hopkok av parkhängs-ångesten, kompisfrossan, den stora ohejdbara sommarlyckan som ska infinna sig, allt naket brunbränt vältränat.
Icke desto mindre. Instängd med snor och host och feber, spöregn utanför och film som man kan somna till; åh vad det ska bli mys med höst.

Sjuk

Så jag blev helt tokigt förkyld mitt i sommaren. Host och snor. "Du har en riktig bläcka" sa A imorse när jag visade upp dagsformen. Och så har jag smittat Knappen lite också så inatt var det feber och dålig dålig sömn.
A ska åka iväg och handla och säger: "Vad vill du ha? Vad som helst". Han erbjuder sig till och med att åka till Zara (trots allt, ja) för att köpa den där tröjan jag väntat på hela veckan. Så jag kan känna mig fin åtminstone här mitt i allt snoret. Men jag vill bara ha glass och gulasch.
När han åkt iväg och mamma tagit med Knappen ut på sov-promenad och mormorsmys äter jag äggmackelunch i sängen, värmer gammalt kaffe i mikron och lägger undan Anna Jörgensdotter-boken. Idag ska jag bara läsa P. O. Enquist.
Fina fina Per Olov.
Alla mina Enquistböcker har lappar och blyertskladd i sig efter en P. O.-karta jag gjorde en gång. Han citerar sig själv nämligen. En vacker naturbeskrivning ur "Nedstörtad ängel" om hur fåglar lyfter genom dimman över en spegelblank sjö, får ordagrant utgöra en av Blanche Wittmans drömmar i "Boken om Blanche och Marie", men förekommer också i "Kapten Nemos bibliotek". Den enkla men noggranna formuleringen "Så var det, det var så det gick till, detta är hela historien" återkommer i flera av hans romaner och därtill hans första barnbok "De tre grottornas berg" från 2003.
Det finns hur mycket sånt här som helst. Enstaka ord använda på ett särskilt sätt, från kortare formuleringar till hela stycken.
När jag läste som mest Enquist gjorde jag en karta över alla interna referenser och "återanvändningar" jag kunde hitta. Av ingen anledning alls mer än att jag började lägga märke till dem. Och nu är de kvar där, alla lappar och allt klotter.
Det är fint på något sätt. Som en liten kärleksförklaring nästan.
Läs Per Olov Enquist. Om inte annat så för att hans språk är den vackraste svenskan man kan tänka sig.

Om munsbitarna.

Med någon sekunds marginal hinner jag stoppa Knappen från att provsmaka en gammal ihopskrumpen getingrumpa. Efter den här sommaren undrar jag om det finns något han inte haft i munnen.

foto: A

Jätteförkyld.

Gilla

• Sommarregn
• Höstshopping
• Glassbilen
• As närkontakt med rådjurskidet
• Stortjut och pep talks

Det är så konstigt

när grannar kommer gående nerifrån brygghållet med badshorts, handduk och gammal golvlampa från 80-talet under armen.

Idag fick jag en bukett blommor av en finsk operasångare.

- Det kommer någon med blommor, sa A i morse vid frukosten och kollade ut genom fönstret.
Det visade sig vara vår grannes tillfälliga hyresgäst som givit konsert i Stockholm i veckan och inte hade tänkt ta med sig de blommor han fått efteråt hem till Helsingfors, utan tyckte det var en god idé att skänka dem till någon som kanske kunde ha glädje av dem istället.
Jag tackade så mycket och vi småpratade en stund. Sen gick han hem till sitt igen och det slog mig senare under dagen hur absurd situationen egentligen var. Där stod jag i smutsig morgonfrisyr, barfota med påsiga mjukisbyxor i As alldeles för stora tröja och tog emot blommor från en främmande finsk operasångare.
Hur toppar man det sen?

Jobbar på att hålla mitt konsumentgnäll kortfattat (med starkt ventilationsbehov)

Igår lämnade jag för andra gången Zara-butiken i Nacka på dåligt humör. Filar på en teori om att det är dålig stämning på jobbet där. Varför har alla som jobbar där så jäkla trist attityd? Varför verkar service vara det som står absolut sist på dagordningen?

Att minnas i Finland

Jag försökte skriva när jag var i Finland. Det lät sig inte hända. Min barndoms somrar kom krypande tillbaka och de doftade bräckt vatten, gräs och vindsdamm. Jag försökte fota mig fram till alla de gamla minnena. Det lät sig knappast hända heller. Även om bilderna var fina.

Finland när jag var liten. Hos mina kusiner fanns det lador och vindar. Gamla stall med boxar av grånade ohyvlade brädor, falluckor i golv och tak, låga breda ladugårdsdörrar att böja sig ner för att komma igenom. Branta trappor och dass så höga att det svindlade när man kikade ner i hålen.


Jag ville vara där, i dammet och spånet. Jag ville klättra upp för rangliga stegar och sitta på en knarrande koffert i ett torrt doftande vindshörn och se ljuset silas mjölkvitt genom små dimmiga fönster. Jag ville sitta där, som i en bortglömd saga, och fantisera om den bondmora som virkat dessa nu snustorra och stela gardiner till vindsgluggarna. Jag visste att om jag satt där länge nog och försiktigt rörde vid de trasiga pinnstolarnas flagnande ben skulle jag tillslut höra hovskrapet där nere. Kluckandet när vattenkaren fylldes och en ung drängs tankspridda visslande. Allting fanns kvar där någonstans i väggarna, bara man var tyst, hade tålamod och ett vaket öra.


Mina kusiner hade tröttnat på sina lador och vindar för länge sen. Spänningen hade bleknat, lekarna upprepats tills de vissnat och självdött. Då tyckte jag att dem inte hörde, att de inte kunde se allt det som jag såg. Allt liv som låg bevarat i trät, redskapen som stod mumifierade i spindelväv längs väggarna och bara väntade på att få berätta.
Men så klart hörde de också, kusinerna. De hade hört hela sina liv. För dem var de gamla viskningarna som ett sus i trädkronorna, nästan alltid där i bakgrunden. De fanns inte i detta livet men detta livet fanns inte heller utan dem. Det var varken märkvärdigt eller något att förundras över. Det bara var.


Fortfarande vill jag upp på vindarna och in i ladorna. En av vindarna vågade jag be om lov att gå upp till nu. Den såg inte ut som jag mindes och när jag tog bilder såg bilderna inte ut som i verkligheten.
Och så måste det ju vara. Det tåg som rusade genom en svart tunnel på väg mot mörkaste afrika är idag bara är en samling sneda pinnstolar och några torra cykeldäck under ett snävt vindstak. Härifrån går inga järnvägar ut genom världen. Inte heller gömmer sig en osnuten stallpojke med sina hemligheter bakom undanhängda vinterkappor. Eller kanske gör han det.
För mycket liv och värld har kommit emellan mig och den där direkta upplevelsen jag hade som liten. Nu ser och hör jag på annat sätt. Och det gör ingenting. För om det är någonting jag ser tydligt så är det en liten tjej på besök som klättrar där hon får spindelnät i håret och drömmer om hästar, sagor och gamla tider hon knappt vet någonting om. Som vet att den papp och det spån hon känner under sina nakna fotsulor kan ta henne till alla platser och alla tider. Och att hon är resklar och väntar.

På landet i Finland

Hemma

Hemma igen. Det har hänt så mycket och ingenting den här veckan. 428 bilder tankade jag in i datorn nyss. Jag ska sortera dem, sen visa lite, försöka göra de senaste dagarna rättvisa om det går. Kanske imorgon.
Det var underbart borta. Det är skönt att vara hemma.