E.o.d

Äntligen onsdag

och onsdag betyder numera Äpplet och dåren och det tycker jag är så roligt att jag blir alldeles knollrig. så Kom skriv med mig :)

Sofia relaterar

Fotografen: "Jo, Martin. Jag tänkte att du kan väl stå här och liksom laga mat. Killen i köket du vet. Släng den här över axeln. Och så kan du ju skära något, så det ser naturligt ut. Stjälken av en paprika tex. Sådärja, snyggt!"

villaliv 3/10

Livet efter påsk

Slut på påsken. Jag får alltid för mig att det ska hända saker efteråt som jag går runt och väntar på. Kanske för att man säger att man ska göra saker/träffa någon/skaffa något efter påsk som om det var en ansenlig mängd tid som ska förflyta först. Och då börjar jag, lite odefinierat, vänta på det sen som ska komma, då allt det där ska hända. Sen visar det sig att det inte var så mycket ändå. För mig var det ett telefonsamtal, ett köp (se: bild ovan), onsdag med Äpplet och dåren och att jag och A med gemensamma krafter lägger av med godis och annat no-no.
Ja... som sagt. Det var ju inte mer än såhär.

Kärlekshälsning från ett nostalgiskt hjärta

Tack för igår

Aprilskämt

idag 09.20

haha... ha... ha... hm...

Påskägg

Förvirrad nu

Vänta lite. Det springer påskkärringar här nu. Fyra stycken har vi sett. De är små och målade och en var utklädd till katt och sa mjau och jag ger dem godis ur det påskägg jag egentligen ska ge till min mamma senare idag. Men en sak förstår jag inte. Är det inte fel dag? Skulle de inte vart här i förrgår?

Glad Påsk

Vi hafva det bra och lifvet är ljufveligt

Lunch

Foto: A.

Om bloggande och privatliv

När vi fikade i stan idag kom det in en tjej vars blogg jag läser då och då. Vi känner inte varandra, jag halkade in på hennes blogg sådär som man gör och det var först när jag läst den ett tag som jag insåg att jag kände igen både hennes dotter och kille på bilderna och att vi alltså delar café-häng. Då kändes det genast lite konstigt.
För när jag sitter där på fiket idag och för henne bara är en annan anonym person som råkar vara där, så vet jag tex vad hennes dotter heter, att hon bråkade med sin kille förra veckan men att det var hennes eget fel, eller typ iallafall, och vad hon får ångest av. Och såklart kände jag mig som ett stalkerpsycho.
Det här stoppar ju inte pressarna för en bloggare men när det man tror man vet om bloggande och privatliv manifesterar sig så tydligt i den riktiga världen, då hakar det liksom upp sig, som hack i en cd-skiva. Plötsligt kände jag mig skamsen, som om jag tjuvläst och tjuvlyssnat.
Därför förblir A A och Knappen Knappen här. Inte för att jag är rädd för vad fula gubbar skulle kunna ha för tvivelaktiga uppsåt med mina bebisbilder, utan för att bloggen ska stanna i bloggosfären. Och för att det är ganska skönt att veta ungefär vem som vet vad om vem.

Som illustration. Hittade den här igår; en av många namnförslagslistor. Känns som tusen år sen.

En om dan

Kom skriv med mig

Det var länge sen jag skrev, jag saknar det. Alltså, inte blogg, annat.
Hittade anteckningsbok med gamla texter idag. Det var så fint på nåt vis. Det var ord som jag glömt men ändå kände igen och jag blev glad för jag tyckte om mycket och annat kunde jag läsa och förlåta utan att skämmas.
Då hade jag en textsamtalsgrupp som träffades, åt mackor och hade smarta saker att säga om varandras arbeten. Då gjorde vi skrivövningar, inspirationsövningar. Försökte öppna hjärnan och hitta nya saker. Och det var så roligt. Sen kom livet emellan för oss allihop och vi spreds liksom ut ett tag.
Nu tar jag tag i saken själv.
Så om du är en skrivkunnig person med minsta lilla intresse för prosa eller poesi eller what have you så välkomnar jag dig av hela mitt hjärta till min, alldeles för dagen startade, skriv-blogg!

Världen, jag ger dig: Äpplet och dåren.

Att skämmas en torsdag

Skärtorsdag och jag har gjort samma misstag som förra året. Glömt godiset. Kommer få skämmas nu igen.
Det var när vi bodde i stan för ett par år sen jag första gången trampade i det klaveret och plötsligt förvandlades till den vuxna besvikelsen. På skärtorsdagen ringde det på dörren och utanför stod de små liven, målade till tänderna och huckleklädda med sina små hemmagjorda påskkort. "Glad påsk" nästan viskade de blygt i kör medan den minsta puttades fram med den lilla teckningen framsträckt.
Redan där insåg jag mitt misstag. Jag borde aldrig ha öppnat dörren. Jag borde låtit dem gå vidare och ringa på hos grannen och sparat dem mandarinens besvikelse. Jag hade inga barn, jag bodde ensam och fenomenet skärtorsdag var ett bleknande minne från barndomen. Och plötsligt kom det tillbaka till mig. Arbetet som låg bakom. Förväntningarna. Hur vi målade oss, hur mamma grävde genom lådor och skåp efter kjolar, klänningar, förkläden, sjalar och kvastar. Vi hade korgar i händerna och gick i samlad trupp ned för grusgången, sjösatte vår resa mot dörrknackandet och påskgodisets förlovade land.
Och då kom också det andra minnet tillbaka. Det där vi stod vid en öppen dörr och delade ut kort som vi böjda över köksbordet arbetat på hela morgonen och tanterna log och slog ihop sina rynkiga händer och all denna glädje lovade en rik skörd (för hos barn är girighet en skärtorsdag inte mer än rätt) och sedan försvann de in i sina hus för att strax återvända till våra förväntansfulla händer med... frukt.
Frukt. På en skärtorsdag.
Skamset stod jag där i dörröppningen i stan många år senare och räckte ursäktande fram en mandarin och sa tyst Det här är det enda jag har. Förlåt... Men de hörde inte, barna, de bara stirrade på mandarinen, tog emot den och brydde sig inte ens om att kivas om vems korg den skulle få ligga i. Och jag skämdes att ta emot deras teckning.
Alla kommer ihåg tanten som gav frukt. Och nu är jag hon. Igen.