Sjukmys

Vi kunde ha hängt ut på landet nu med A´s syster och hennes familj, grillmätta, solvarma under filt, lagom tröttvarm och lullig. Kikat på varandra över bordet, lett, sagt oh, yes we do.

Näpp. Jag har fått besök av förkylningen Bengt-Sven (som min bror skulle döpt en åkomma som denna) och får snällt ligga nerbäddad med ett ständigt växande hav av snorpapper omkring mig och en känsla av att hjärnan blivit för stor för skallen.

Nu skulle man ju kunna deppa ihop. OM man inte hade världens grymmaste A! Han har vadat genom slem och rossel bärandes på sjukt smarrig thai-inspirerad tomatsoppa följt av marängsviss med rostad mandel och hemmagjord chokladsås. Förtjänar jag ens detta?! Oh, yes we do.

Älskling, du är min hjälte! Kom nu, så kollar vi på mer Lost!

Ryan McGinley

Konstigt sammanträffande. Igår blev jag erbjuden någon slags bok-version av Sigur Ros senaste skiva (fråga mig inte, jag hajade inte, men tackade nej i brist på plats hemma). Precis innan skivan kom läste jag en lång artikel om bandet där de bla berättade om meck och bråk ang skivans omslag och estetiska utformning. Slutresultatet blev det småkonstiga fotografiet av ett gäng människor som nakna springer över en väg. Samma bild fanns på omslaget till boken jag ratade igår och det var första gången jag såg den på länge och än en gång fick jag den där märkliga känslan av att inte riktigt veta vad jag tänker när jag ser den. Nånting reagerar men jag vet inte vad.
Igår, senare på kvällen, snubblade jag över en fotograf som framkallade ungefär samma känsla och när jag sitter och bläddrar genom hans arbete, tro fan att Sigur Ros-omslaget dyker upp i portfoliot! Och åter igen vet jag inte vad jag känner, tycker eller tänker. Bara att jag gör något av det.
Hur som; Ryan McGinley. Enjoy. Kind of.

Yeah Yeah Yeahs

Min första egentliga encounter med Yeah Yeah Yeahs var när jag träffade A och resultatet av det var att jag blev så svartsjuk på Karen O att jag konsekvent dissade allt jag hörde.
Det där har lagt sig lite till min (och förmodligen A´s) lättnad och istället har jag börjat smyglyssna på "It´s blitz!" i bilen. Om det beror på att jag lyckats släppa den charmigt irrationella svartsjukan (vilket jag hävdar), eller om jag släppt prestige-tjurskalligheten (vilket A hävdar), eller om det faktiskt är Karen O som är bättre än förr (vilket jag, i mina svagare stunder, hävdar), det vet jag inte, men här är en sjukt bra låt iallafall:

Veckans djurrättsaktivist!

I senaste Nacka Värmdö Posten, tillika min dasslektyr, har privatisten Hildegard Trinkies från Gustavsberg skrivit ett upprörd insändare. Tele2´s reklamkampanj med det svarta fåret Frank har tydligen satt uppenbara griller i huvudet på tanten. Budskapet är enligt Hildegard "obegripligt" och den stora frågan är "Vad är det vi ser?". Sedan kommer Hildegards fantastiska slutsats:

"Vad är det man ser? Ett svart LEVANDE får? Eller ett nyss slaktat, som man har brutit benen på för att kunna 'arrangera dem i olika mänskliga' viloställningar? Eller kanske dataanimerat? Ja, vad är det vi ser? Djurplågeri på högsta nivå? Inför våra ögon, i jätteformat? Skall det där vara reklam?"

Vad är det JAG ser?! I två dagar har jag inte kunnat släppa Hildegard och hennes värld. What the?! Tanken på dataanimering har tydligen slagit vår hjältinna men inte fastnat. Nej, det troligaste scenariot måste följdakligen vara tränade får som helt sonika lagts på rygg i tandläkarstolar för att bli petade i munnen av taskiga reklamskådisar.
Ja... Vad ska man säga? Jag förstår att du kämpar, Hildegard. Vart är världen på väg? Frånsett krig, folkmord, hatbrott förståss, med den uppenbara misshandeln av fåret Frank i rutan, vart ska vi sluta? När ska vi säga stopp?

Jazzryck

Nu har jag det. Jazz är nervöst och spastiskt men poserar som avslappnat och genomtänkt. Vilket det säkert också är, jag lever under föreställningen att man måste förstå jazz och det gör ju inte jag. För mig framstår det som tourettes klädd i cocktailklänning. Det känns skönt att ha formulerat detta för mig själv, eftersom jag blir så nervös.

Vidare kommentar till inlägget "Depeche Mode"

Nyhetens behag var just nyhetens behag. Jag ville så gärna. Men när skivan gått ett par varv i bilen (för övrigt ett ypperligt ställe att lyssna in sig på ny musik), så var jag tvungen att motvilligt hålla med A i hans dom; näe, det här är faktiskt inte så jäkla bra. Några små glimtar klarar inte att hålla upp hela paketet. Tyvärr. Igen...

Bokdrömmar

Ibland ramlar man över saker som i efterhand verkar suspekt planterade snubbeltrådar.
"The Three Incestuous Sisters" av Audrey Niffenegger är en sådan sak.
Den tilltalar inte bara mina slumrande och generade konstnärsdrömmar utan fick mig dessutom att fundera på om det inte är bokbindare jag ska bli. Ett, vad jag antar, snabbt utdöende utsiktslöst släkte, men just därför!

Bilderna nedan är akvatint, dvs en typ av etsningsmetod och orginalutgåvan av boken (10 ex) bands för hand i skinn av författaren. Projektet i sig tog 14 år att färdigställa.

Clothilde, horrified.















Many weeks later;
Clothilde and her nephew
communing late at night.

A & Y´s intervention

Det är så skönt med folk som känner en väl nog att dra i stoppsnöret. Häromdagen hade A hittat Ylva på universitetet och styrt upp spontanlunch när jag, surmulen och trist, anslöt. Min rygg är för klen för det här graviditetsföretaget och har börjat bråka med mig. Men lik min mamma som jag är, får jag för mig att det inte räcker för att officiellt dra ner lite på tempot. En jante-djävul med mantrat "vem är du att lägga dig på sofflocket bara för att du är gravid?" har parkerat sig på min axel. Att smyga till sig lite slötid kan jag men att bestämma att nu ska jag ta det chill i två månader är svårare. Och det är här A & Ylva kommer in i bilden med ett nyktert ersättningsmantra som snarare lyder "det kan ju vara en idé att försöka förbygga och lindra istället för att döva och blunda". Och ja, det låter ju faktiskt rätt och riktigt. Jag vill på intet sätt hävda att jag sliter hund på något vis men ont är ont är ont, och bättre lär det inte bli. Så, tack mina älskade närmaste, för att ni ringer i väckarklockan och möblerar om när det behövs. All kärlek.

Väckarklockepegel

"Transport av avlidna" pratas det om på nyheterna ang. Landstingets fadäs med utebliven upphandling av uppdraget. Det är inte ofta man ser likbilar men när man gör det så hajar man ju alltid till, där åker döden omkring. Typ. "Transport av avlidna" är något som sker långt innan begravningen och det får min värld att skeva till sig lite. Det pågår ju faktiskt sån här verksamhet hela tiden runt omkring oss. Det åker runt folk med döingar i sina bilar kors och tvärs över stan. Att tänka på det är som att passera en bucklig spegel, man tror man har koll på verkligheten men så bubblar det upp en liten böld nånstans som liksom puttar till allting annat ett ögonblick, förvränger bilden lite grann. Det är som motpolen till när vi bodde i stan och det sprang en grävling på Östgötagatan, eller rådjuren på Åsögatan.
Hur som, ibland skevar det till sig lite. Det är kanske ett oemotståndligt usch, jag vet inte.

Depeche Mode

Jag har inte riktigt vågat skaffa nya Depeche-skivan förän nu. De senaste albumen har glimrat till ögonblick men i övrigt varit för spretiga eller bleka. Så trots att jag gillade första singeln "Wrong" i all sin nästan fåniga skevhet (och den sjukt coola videon), så hade jag inte mina hopes up. Och så här halvvägs in i skivan är jag faktiskt, trots textförfattandets konsekventa förfall, positivt överraskad. Det går alldeles utmärkt de första 4 spåren, låter till och med fräscht för att inte säga spännande. 5e spåret faller in i det där konstiga, släpiga, lounge'iga soundet som jag inte alls hajar, men nu i sjätte spåret tar det sig lite igen. Den rock som gästspelat titt som tätt sedan Ultra har fått flytta på sig igen till förmån för synthen och elektronikan, gött mos. A, som gjort sin läxa, berättar om Martin Gores nyupptäckta kärlek för knapp-och-ratt-skruveri i studion och här är resultatet. Hoppas det håller längre än nyhetens behag, det återstår att se. Med 4 spår kvar dippar den mot slutet men än dock, några gånger har den fått mig att höja ögonbrynen.

Lasses pelargoner

Att ett kändisskap kan fungera som en biljett in i andra branscher än sin egen är ju ingen nyhet. Bokbranschen är ett jättebra exempel. Paolo Roberto och Linda Skugge skriver kokböcker. Tilde de Paula är bara ett exempel på kändisar som skrivit böcker i självpåtagen egenskap av föräldraskapsexperter. Thomas Bodström skriver deckare och Agneta Sjödin romaner. It goes on and on. Och nu har min absoluta favorit kommit. Allas vår sportfarbror/åsiktsmaskin Lasse Anrell har släppt bok igen. Om pelargoner! Är inte det världens mest otippade grej! Fan va fint, jag blir glad! "Kändismammors" råd till andra mammor ger mig kalla kårar, Linda Rosings avklädda omslag till självbiografin "Den nakna sanningen" gör mig förbannad men Lasse, Lasse sitter under sin korkek och luktar på blommorna och jag kan inte annat än le!



(För övrigt sitter i skrivandets stund två representater ur familjen Bonnier i morgonsoffan och pratar om den kommande dokumentären och är absolut det drygaste jag sett! "Vi är ödmjuka tjänare av det fria ordet". Bra då. Synd att de har en sån skitnödig von oben attityd till intervjuaren, nyss nämnda Tilde de Paula, att man blir mörkrädd.)

boktipset.se

Genom min fd kollega har jag upptäckt boktipset.se. Rent teoretiskt borde det vara onani för min boklistenerv men jag är inte övertygad. Kanske är det att den är ganska ful, hemsidan, och att förstasidan marknadsför diverse kändisars profiler/listor, däribland Malou von Sievers; förutom tv4-Jenny, tv´s mest osympatiska personlighet och av någon anledning får jag för mig att de där listorna inte alls har med verkligheten att göra. Malou har ett hundratal böcker på sin lista och jag litar inte en sekund på att hon någonsin satt sitt finger till den här sidan.
Dessutom när jag söker på "Kvinnan och apan", inget konstigare än en Peter Hoeg-roman, så ger den mig antingen en bok om "könsskapande och normalitet bland unga kvinnor i transitionens Polen" alternativt en titel om "...kvinnor, islam och en bättre värld". Högst tvivelaktigt. Jag är besviken.

Ståhej

Plötsligt, över en natt eller två, blev jag gravid. Nog för att jag haft huvudvärk så det räcker i mitt liv, men det ryggont tillsammans med det tilltagande stånkandet och stönandet samt svårigheter att ställa sig upp från huk, har presenterat mig för min kropp på ett helt nytt vis. Gammal, känner jag mig. Trött och tung. En känslomässig bergochdalbana. Och så, i nästa sekund, fin och rund och go. Vad som helst kan hända, eller snarare kännas.

En annan borderline-upplevelse jag hade idag var när jag satte mig på trappan och läste ut "Night", världens deppigaste och mest fruktansvärda koncentrationsläger-dokument, ackompangerat av min grannes sommarstinna Bob Marley sjungande. Slutade med att hjärnan frikopplade och jag fick lägga mig på soffan och vila.

Alldeles lagom till denna något märkliga dag fick jag Nina Hemmingssons samlingsalbum "Så jävla normal". Här får ni smakprov, hon är grym.

Finns det liv, finns det hopp.

Har suttit på läsidan och läst en timme i solen. Stolen var ful och ganska obekväm, ungefär som tomten, som ännu inte hajat att det är vår och dags för hoppfulla vårblommor. Min granne hälsade inte och det var ganska skönt, ibland har vi såna dagar i något slags tyst samförstånd. Boken tog slut och var som vanligt en viss besvikelse. Och trots att dagen började hopplöst deppigt och dåligt så är jag alldeles lagom nöjd. Skön dag, tänker jag (och spräcker väl därmed den ömtåliga bubblan...). Äntligen.

Vårdepp?

Jag är just nu en extremt motivationslös människa. Solen skiner, det är söndag, jag har all tid i världen och skulle kunna göra en massa bra grejer. Många grejer som dessutom inte nödvändigtvis behöver vara dödens tråkiga. Äppelträdet borde skäras ner innan det är för sent. Skulle kunna vara ett rätt mysigt göra, men ursäkten är att vi inte har den perfekta stegen och det räcker för att jag inte ens ska orka kolla om den stege vi faktiskt har skulle kunna göra någon som helst nytta. Har ett helt rum som fortfarande är något slags förråd som jag skulle kunna styra upp och fixa till. Men nej, jag orkar inte. Några flyttlådor med köksgrejer kvar i gäststugan som skulle kunna packas upp. En låda inte längre bort än brevid soffan som skulle kunna packas upp. Slänga ut de vissna tulpanerna. Nej, jag orkar inte.
En gång slutade jag röka och den största skillnaden var just att motivationen kom tillbaka. Plötsligt gjorde jag grejer på en gång, det fanns ingen anledning att skjuta upp saker, det var inte ens en fråga om nu eller sen, snarare varför inte nu? Allt var så lätt, gick så smidigt, blev gjort bara.
Fan, vad jag saknar det! Andra gången jag slutade röka var det en grej jag såg fram emot; nu skulle jag palla att göra saker, tråkiga grejer skulle bara bli gjorda lätt som en plätt. Döm om min förvåning när hela den aspekten uteblev. Plötsligt kändes det inte ett dugg lockande att sticka ut och springa lite. Eller tvätta fönstrena. En kaffe på trappan var inte en skön paus med skit under naglarna, utan bara en ny soffkudde för en annan.
Så, idag sitter jag här. Och äppelträdet växer och jag orkar ingenting och jag vill inte träffa nån och jag önskar att solen gick i moln och lämnade mig ifred.