Finns det liv, finns det hopp.

Har suttit på läsidan och läst en timme i solen. Stolen var ful och ganska obekväm, ungefär som tomten, som ännu inte hajat att det är vår och dags för hoppfulla vårblommor. Min granne hälsade inte och det var ganska skönt, ibland har vi såna dagar i något slags tyst samförstånd. Boken tog slut och var som vanligt en viss besvikelse. Och trots att dagen började hopplöst deppigt och dåligt så är jag alldeles lagom nöjd. Skön dag, tänker jag (och spräcker väl därmed den ömtåliga bubblan...). Äntligen.