Och;

Obs! att jag även eventuellt kommer att få perfekt hy, fast b-kupa, storlockigt hår och några år tillbaka när skorna kommer.

De bortom all rim och reson efterlängtade skorna.

Mina puppor ba:
"Jarfalla, Sweden. 06.03.2014, 7:10 Out for Delivery"

Peppen!

(Det är osäkert exakt VAD för underverk jag förväntar mig att dessa skor ska utföra, bara ATT det kommer att ske. Eventuellt ökar min kondis samt minskar mitt midjemått ca 20% av blotta anblicken, något sånt tänker jag mig. Känner att det kanske behövde klargöras, det där.)

Tex: hur gör man för att inte dö av pastabrist?

(Alltså, den här headern. Måste verkligen åtgärda den.)

Jag har börjat med laktos- och glutenfri kost i ett försök att få bukt med de galopperande eksem som täcker ca 80 % av min kropp just nu och håller mig vaken om nätterna. Det går än så länge okej. Laktosen är inte så svår men gluten däremot. Har mer än några gånger stått handfallen i kylskåpsdörren och inte riktigt vetat varken hur eller vad. Så har ni några tips eller idéer eller erfarenheter som kan komma en rookie som mig till gagn, knock yourselves out i kommentarsfältet. Alla tankar kring detta välkomnas!

We will never be royals.

Det lunkar på. Jag hänger med Junior, väntar otåligt på mina in absurdum genomtänkta skor (som enligt UPS i skrivandets stund är i Danmark, yey), har släppt på min träna-guard och låtit A instruera mig i ett par sjukt jobbiga övningar som jag kan företa här hemma på golvet efter alla promenader jag tar och i framtiden ska ta i mina genomtänkta skor och i gengäld precis hetsätit med matsked en bit prinsesstårta med chokladmoussebotten som grannen donerade till oss nyss.

Vi har varit på slott. Hela världen var en oändlig räcka av gråtoner men vacker ändå.

Vi och de fyra närmaste firade A's 30-årsdag och drog runt ett dygn bland flyglar, gustavianska soffgrupper, kakelugnar och kristallampetter.


Vissa av oss red häst.

Frossade i det fantastiska påfundet afternoon tea.

Flera sorters mousse. Mitt på blanka eftermiddagen. Tänka sig.

En korg med öl, en bastu och brygga med utomhusjacuzzi som ångade i diset. Sedan champagne och fyra-rätters och en alldeles egen matsal.

Ett rum med utsikt mot sjön och jag insåg att jag får lite för lite av dimma och knotiga träd. Och afternoon tea förstås.

Syblogg.

Jo men med Johannas pepp kan jag väl syblogga lite.
Min mamma gav mig en overlockmaskin i födelsedagspresent (!) och den har revolutionerat min sömnad, I tell you.

Jag ÄLSKAR den. Det går sjukt snabbt, den skär och viker och kokar i princip kaffe själv och dessutom ser det proffsigt ut. Så:

Bebisbralla. Ur Jenny Hellströms "Sy! Urban Collection". Gjorde storlek "6 mån" men trots att Junior har två månader kvar dit är byxorna lite korta i benen tycker jag, så det är ett tips om man vill testa.

Till brallan finns en hoodie också. Den gjorde jag däremot i stl "1 år" och den sitter som ovan visar på min 4 månaders korv. Så förutom att storlekarna är lite virriga så gillar jag mönstrena plus att hela boken är superfin och sjukt inspirerande!

Gjorde en till hoodie för att göra om, göra rätt med de små misstag jag gjorde med den första. På den här hittade jag på nya misstag men den blev ju ganska fin ändå, tycker jag.

I Hellström-boken finns också ett enkelt mönster på en herr t-shirt som sitter sjukt snyggt, skulle det visa sig. "Jag vill ha samma som pappa", sa Knappen och fick en likadan tisha med mönster hämtat från Inger Öbergs "Mönster och konstruktioner för barnkläder" (som är en rätt bra men otroligt torr och färglös historia).
Under etiketten Verkstan presenterar hittar man sånt jag pysslat med tidigare, om man vill. Fortsättning följer. Hej!

Spretigt inlägg om att eventuellt försöka komma tillbaka hit.

Tänker kanske varje dag på att jag vill blogga igen, men när det varit tyst ett tag framstår det mesta som jag kan tänkas ha att säga just nu som ganska meningslöst. Jag kan ju blogga om att jag syr som aldrig förr, att alla i familjen fått nya kläder de senaste veckorna.
Jag kan ju blogga om att jag skulle köpa nya skor att superpromenera i, ett par löparskor till och med, men att valet av sko har exploderat ut ur alla tänkbara proportioner och nu framstår som ett livsavgörande beslut som blivit näst intill omöjligt att ta. I morse innehöll 6 av 7 flikar i min webbläsare olika alternativ och medan jag bläddrade mellan dem och febrilt väntade på någon slags magkänsla stegrade sig köksklockans tickande till kyrkklockevolym och domedagen började släpa sig nerför vägen.
Sen var det de där självporträtten jag skulle ta efter att ha drabbats av nostalgi. Jag tog faktiskt några, gjorde en pastisch på mig själv men jag såg gammal ut! Haja det. Jag brukar inte ha så mycket åldersångest men det var någonting med pannan, något som bara gjorde mig deppig. Kan möjligtvis  ha något att göra med att jag inte sovit en hel natt på snart 5 månader, i sann spädbarnsanda, men å andra sidan brukar A nu för tiden använda ordet "väderbiten" när han beskriver mig. (Obs! att han däremot tycker att det är "jättefint" och inte typ... säger det som något dåligt. Han är ju inte ett svin.) Det känns fint. Men de där bilderna. Gammal och sliten, tyckte jag.
Men nu har jag bestämt att jag ska skita i det. Jag ser väl ut som jag ser ut, herre gud, och är dessutom inte 20-nånting längre. Så. Här bild på pannan men inte minst på hemmasydd tröja:

Jenny Hellströms bok "Sy! Urban Collection". Sån jäkla inspirationsbomb. Skaffa den och sätt igång bara!

(Plus: har nu även beställt skor. Custommade från NIKEiD. Slutet gott, allting gott.)

Kockarna och praoeleverna.

Röstar i Genusfotografens tävling om årets sexist  och kommer apropå de nominerade krögarna att tänka på min första prao. Jag och min bästis Helene praoade tillsammans på en restaurang i förorten vi växte upp. Den var fint belägen på en brygga, segelbåtar låg förtöjda i långa rader utanför. Krögaren var en social och allmänt känd figur i området och jag gissar att säkert en halv generation av den här förortens ungar haft sitt första möte med arbetslivet i hans kök. Jag har ett par men väldigt tydliga minnen från den där praoveckan. Ett är från när jag fick göra skagenröra till lunchen och ställdes framför hinkar av majonäs, créme fraiche och räkor och måtten gavs inte i dl eller liter utan i nävar. Ett annat är en ögonblicksbild, nästan som ett foto, av hur jag kommer ut ur köket och går mot lunchbuffébordet och uppfylls av en känsla av att vara i kontroll, att jag vet vad som ska göras och att jag kan göra det. En känsla av att vara stor, att ha en uppgift.
Jag minns också hur man skämtsamt inför praoveckan talade om för oss att kockar inte tänker på annat än sex. Vem som sa så vet jag inte, men vi fnittrade, hade antagligen ganska nyligen börjat fatta vad sex egentligen innebar och att det i någon avlägsen framtid även skulle kunna innefatta oss. Båda två var fortfarande flera år ifrån att förlora oskulden, eller ens gå längre än Ryska postens långtradarkyss.
Och jag minns inte skämten men jag minns att de kom och att vi fnissade sen, i köket under den där veckan, så klart vi gjorde. Vi var två småtjejer i ett kök fullt av män och de skojade med oss. De skojade med oss som om vi var stora, såg oss. De såg oss så tydligt att vi till och med fick med oss varsin gurka hem "att öva på". Och vi fortsatte fnissa, med gurkorna brännande i ryggsäckarna, förlägna, generade och kittlade på någon diffus punkt vi ännu inte själva kunde sätta fingret på.
Och det var det. Det var det där med gurkan, som vi klämde runt så att det skulle se ut som om den var... "övad på". Det var bara det, tänker jag, skämten och gurkan.
Vi gick i 7an, tänker jag sen. 7an. Och man såg på oss så, som två lovliga mottagare av sexuella anspelningar och sexistiska skämt, och vi... vi var 13 och försökte passa in i den här vuxenvärlden för allt vad den alldeles för stora köksrockens tyg höll. Det var i början av 90-talet. Vi var barn.
Nu har det gått nästan 20 år och jag har egna barn och skulle något av dessa barn bli föremål för ett enda av de där till synes harmlösa skämten skulle jag bli galen. För det spelar ingen roll att det bara var ord, det spelar ju ingen roll att det "bara var skämten och gurkan", att ens försöka hävda överdrift och därigenom förflytta ansvaret till oss. Vi var 13. Punkt. Det borde ha räckt.

Har knappt tänkt på det här under de där 20 åren. Tänker på det skitmycket nu.

Det värsta.

På förmiddagen uppmanar en vän på facebook alla att köra försiktigt då hon passerat en otäck trafikolycka i vår förort på morgonen. På eftermiddagen förstår jag, också via facebook, att föraren i singelolyckan omkommit och att jag vet vem han är. Han är härifrån, vi har gått i samma grundskola men vi var bara de ytligaste av bekanta. Föräldrarna bor nära oss nu, hans mamma promenerar förbi vårt hus nästan varje dag året runt med sina stavar och sitt rödbruna, alltid konstfullt uppsatta hår.
På kvällen brinner marschaller vid olycksplatsen och utanför föräldrahemmet står flera bilar parkerade på trottoaren. Och det är så svårt att greppa, hur vi äter middag på restaurang och skojar med paret vid bordet brevid som tittar på Junior med lysande ögon, pratar om Mount Everest och delar på efterrättsglass, och på vägen hem passerar vi det där huset igen utanför vilket vi ovetande och nyfikna såg en polisbil stå på förmiddagen.
Och där inne nu en familj, en mamma, en pappa och en storebror som inte har någon att vara större än längre, som plågas igenom de sista timmarna av vad som troligen är den mest fasansfulla, fruktansvärda dagen i deras liv. Imorgon kommer de att vakna, om de alls har sovit, och kanske kommer det finnas ett kort ögonblick, en alltför flyktig sekund just i uppvaknandet då ingenting har hänt, då allt fortfarande är som vanligt, då de ännu inte har ett dött barn. Sen, skoningslöst, är det ögonblicket över.
Men vad vet jag. Jag kan aldrig ens föreställa mig vad det är. Vad det gör med en. Jag vet bara att jag inte kan tänka mig någonting värre.

Traderadimman.

Igår kväll förlorade jag ett gäng auktioner på Tradera, alla var med väldigt färgglada barnkläder, och när jag sen gick och la mig och började få feber på natten så hängde det där liksom kvar. Tanken att jag är en sån som "gillar tråkiga färger" kom till mig och satt sen som en utsvulten blodigel på hjärnan hela natten. Och eftersom bebis var ovanligt medgörlig och för en gångs skull nöjde sig med nappen varannan gång han vaknade så resonerade min extremt trötta och luddiga skalle fram att han därför nog också var en sån och att vi var in this together, det här med att gilla tråkiga färger. Så varje gång jag vaknade till, ca en gång i timmen hela natten, föreställde jag mig att vi låg i något slags hav av bruna ränder i olika nyanser och varje gång jag gav Junior nappen och han sög tag i den och tystnade så uppfylldes jag av en extremt stark känsla av total förståelse oss emellan. Vi, i vår brunrandiga tillvaro mot den där färgglada världen där ute som uppenbarligen inte ville ha oss.

Om vintern -09.

Jag, för nästan exakt fyra år sedan. Fortfarande i det första barnets första månaders intensivt känslosamma och intensivt tysta bubbla. Jag gick promenader jämt, det var vinter, vagnen hade rörliga hjul som fastnade i snön och tvingade mig att dra den efter mig längst vägarna.
Jag skulle ta en bild om dagen för att hålla min hjärna från att bli kreativt förslappad. Nästan alla av det första halvårets bilder är självporträtt. Det passade liksom. Det var ju bara jag där om dagarna, jag och det här nya livet som fick mig att titta tillbaka på mig själv ännu en gång. Jag tyckte om att ta de där bilderna. Tyckte om själva handlingen. Tyckte om att titta på bilderna, den där märkliga känslan av att egentligen titta på någon annan, någon jag bara vagt mindes. Var kom den ifrån? Skulle den finnas kvar? En dag, snart, ska jag prova.

Egentligen borde jag bara gå och lägga mig.

Plötsligt minns jag hur det känns att skriva. När vi pratar om det vi gör, vill göra, kan göra, är gjorda för att göra och jag hatar att använda ordet kreativitet men skapande är ännu värre, så vi pratar om kreativiteten och hur den känns och vad den gör och jag tänker på den här bloggen som fallit ner i någon slags småslött tv-tittarliv där det bara zappas vidare och aldrig stängs av för att göra något verkligt. Jag tänker på hur jag kommer in i det här lilla rummet när barnen (!) somnat, där symaskinen alltid står framme och jag aldrig verkar få någon ordning på mina papper, och hur jag skriver om den där kreativiteten, jag skriver om den på vykort som jag skickar ut i världen, jag skriver om skrivandet men jag skriver ju aldrig. Det var så jävla länge sen jag skrev. Inte ens här längre, här har skrivandet fått ge vika för babbel för länge länge sen. Jag vet inte om det blir någonting av det här, jag vet inte vad jag vill säga er med det här, men vi får väl vänta och se, det kanske visar sig. Eller inte.

Tradera-fundering.

Åh nej. Jag har utvecklat ett Tradera-samvete. Ett par gånger har jag följt en auktion på avstånd för att under sista sekundrarna dunka in ett vinnande bud. Sen har jag fått dåligt samvete för att jag på något vis skulle ha lurat de andra budgivarna att de var liksom ensamma på banan. Tänk om det var något någon VERKLIGEN ville ha och kanske hade haft det högsta budet jättelänge och var liksom säker på att vinna och så kommer det någon från ingenstans och bara dundrar in och tar över. Jag hade blivit skitsur.
Ni som är gamla i gemet; vad är Tradera-kutym?

En annan grej; "ombloggad"? Folk försöker sälja in saker med att de är "ombloggade". Vad ska det betyda för mig? Vad är det meningen att jag ska tänka då? Betyder ombloggad bra? Vem är den här bloggaren? Är det viktigt vad random hen tyckt om en pryl jag vill ha/inte vill ha?
Sluta.

God natt, Knappen.

Ni vet "God natt, Alfons Åberg"? När Alfons egentligen ska sova men kommer på att han måste borsta tänderna, sen dricka, sen "spilla" i sängen, sen kissa, sen jaga lejon i garderoben, sen leta efter nallen. Den. Insert vår äldsta son.

Köpmansdrömmen.

Finkammade huset med måttstock för att hitta en plats att ställa den här fantastiska köpmansdisken! Jag vill ha den! Alltså, VILL HA DEN!
Hittade typ färre platser än ingen.
Då åkte vi till Mio istället där A föll huvudstupa för en asstor (och fin) bokhylla och då fick vi ha en diskussion om vårt vardagsrum och då blev det lite sudden death med köplustan så vi åkte hem med en väldigt smal vägghylla som ingen egentligen tycker är snygg men vi skaffade ändå. Man kan aldrig ha för många bokhyllor. Eller köpmansdiskar.

Dagarna emellan.

Ut på en räkmacka, in på en stenhård levainkant som ser god ut men är smärtsamt seg att tugga isär.
Jag har börjat året med att vara sur. Ska nog sluta med det snart. Det kör ihop sig ibland och sen löser det upp sig som en trasslig knut som plötsligt, oförklarligt faller isär.

Läser David Vanns "Goat Mountain" och Vann är ju inget lyckopiller direkt. Tre generationer män, befinner sig på sin årliga jakt på släktens jaktmarker. Testosteronet, vapnet, blodet, dödandet, gemenskapen i att dela bytet, släktskapet som förseglas med gevär från hand till hand. Barnbarnet, 11-åringen som för första gången får ett eget vapen under jakten, börjar resan med att kallblodigt skjuta ihjäl en främmande jägare som upptäcks på markerna. Mordet sätter alla relationer och lojaliteter i gungning och på Vannskt manér börjar det långsamma, ångestladdade sönderfallet, kantat av de otroligt detaljrika och målande miljöbeskrivningarna som nästan skapar en femte huvudkaraktär utav naturen. Svinbra som vanligt, men olidligt.

Annars fick jag videung av grannen. Rör vid dem och tänker att skillnaden mellan dem och Junior inte är så stor som man kan tro.