Om vintern -09.

Jag, för nästan exakt fyra år sedan. Fortfarande i det första barnets första månaders intensivt känslosamma och intensivt tysta bubbla. Jag gick promenader jämt, det var vinter, vagnen hade rörliga hjul som fastnade i snön och tvingade mig att dra den efter mig längst vägarna.
Jag skulle ta en bild om dagen för att hålla min hjärna från att bli kreativt förslappad. Nästan alla av det första halvårets bilder är självporträtt. Det passade liksom. Det var ju bara jag där om dagarna, jag och det här nya livet som fick mig att titta tillbaka på mig själv ännu en gång. Jag tyckte om att ta de där bilderna. Tyckte om själva handlingen. Tyckte om att titta på bilderna, den där märkliga känslan av att egentligen titta på någon annan, någon jag bara vagt mindes. Var kom den ifrån? Skulle den finnas kvar? En dag, snart, ska jag prova.