Ett steg fram, två tillbaka.

Vi fick inte ihop det med att få vår tank tömd den här veckan. Den tank dit allt avloppsvatten går. Så nu är vi förpassade till utedasset och disk i balja igen. Den där lägenheten med kommunalt avlopp (och regndusch!) ter sig mer och mer attraktiv.

Om att packa ner.

Eftersom vi ska riva det här huset kommer vi att flytta till en lägenhet medans vi bygger det nya. Eller "vi", medans några, förhoppningsvis talangfulla, snickare bygger det nya.
Iallafall, en hel del av våra saker kommer aldrig att packas upp i lägenheten. De flesta av mina böcker tex och allt annat sånt där som man inte använder på någorlunda regelbunden basis. När huset sen är klart och det är dags för alla de där grejerna att se dagsljus igen, hur mycket kommer man då att ha saknat? Hur mycket saker har man som man tror är oumbärliga men som när det kommer till kritan bara är just saker?

Vad man hittar när bloggosfären översvämmas av länkkärlek.

Alltså, Karin Granstrand. Kolla här.

Drama.

Hade ni snubblat in här på spontanfika runt 16.25 i eftermiddags hade ni klivit rakt in i den här scenen: jag mitt på köksgolvet, halvt döv efter att ha tappat två ugnsplåtar i golvet, med ena benet i luften med en metallflisa utstickande ur ett blödande sår på hälen och med en storgråtande Knapp på ena armen och den andra fäktande för att förhindra att middagen brann upp på spisen.
Inte mitt bästa ögonblick det här veckan.

Martyren.

Eftersom A hade sovmorgon idag och jag åt lunch samtidigt som han åt frukost så gjorde jag följdaktligen ingen mat till honom. Nu, en halvtimme senare, är besvikelsen över att han inte fick någonting så stor att han i fem minuter underhållit en martyrisk utläggning.
"Nähä, jag ska inte ha någonting. Ett glas vatten bara, om ens det, jag är ju inte hungrig, jag behöver ju ingen mat. Nej, jag ska inte ha någonting, ingenting till mig. Jag ska ju bara spela tennis i två timmar men jag behöver ingen mat, nehej då, inte till mig. Jag får ingenting."
Gud hör bön.

Verkstan presenterar/presterar sällan.

Verkstan har inte haft så mycket att presentera på sistone. Mest för att det har varit sommarlov, Knappen har haft lite sommardygnsrymt, lagt sig senare än vanligt och några få timmar därefter har jag däckat med huvudet i boken. Och så klart att allt jag vill göra baseras på mönster ur en japansk mönsterbok med japansk text och ja, ni fattar. Det inkluderar ett visst mått av avancerad kodknäckning som min sommarslöa hjärna inte mäktat med. Men snart öppnar dagis igen och vi är tillbaka i det vanliga (förutom att tömma, packa ihop och flytta = sytid = haha. ha. ha.)
Oh well.
Men en tröja till Knappen med mammas gamla recyclade knappar har det blivit iallafall.

Någon som vet? pt 2.

Jag vill ha en fin header. Hur man gör?

På håret och pepp!

Imorse på väg till jobbet dagmardrömde jag om hur jag trillade ner från vår två meter höga stege på jobbet under omskyltningen och bröt kroppen. Jag skulle få åka taxi till sjukan och A skulle lämna Knappen hos mormor och komma i ilfart fast jag skulle få sitta i ett väntrum på akuten i sju timmar eftersom det bara var en lårkaka och en bruten arm i slutändan. Fast jag fick gips som Knappen kunde rita på som när man var liten.
Dock ramlade jag aldrig ner för den där stegen, däremot hade jag fått den i huvudet om jag inte i just rätt millisekund råkat böja mig över en varuvagn istället. Så kan det gå.

En annan bra sak, intressant för alla med barn i läsålder; på Akademibokhandeln kan alla barn nu för tiden ta läsborgarmärke! Det går till så att man får en liten lapp där man ska skriva i vad man har läst och när och när man har 5 böcker på sin lista kan man komma och få det första vita läsborgarmärket. När man kan visa upp 10 böcker på sin lista får man ett rött och vid 15 böcker det hett eftertraktade svarta märket.

Hatten av för läsande barn!

Torsdagmorgon, sol.

Jag har verkligen försökt att skriva något i flera dagar. Om att ha ont i magen en gång. Om vampyrer. Om att titta på förlossnings-tv och fundera på bebisar och när Knappen var bebis och om att grina lite. Men all text bara stockar sig. Inga bilder blir det heller. Den där appen får mig att tycka att allt är fult, fuskigt och tillrättalagt, även när det inte ens varit i närheten av någon vintageeffekt. Istället sitter jag här och försöker övertala Knappen om att han ska ta på sig haklappen i samma ögonblick som en klick blåbärsmos lämnar skeden och landar i en stor droppformad fläck på tröjan. Med risk för att gnälla; dessutom pågår det någon slags eksemfest på min kropp. Annars är det bra.
Nu dammsuger Knappen, sätter på och stänger av med foten.

Någon som vet?

Att packa ner hela sitt bohag och flytta. Hur gör man det utan att få platspanik?

iDontknow...

Så hände det. Jag skaffade trots allt en fotoapp. Nu har jag pillat lite med den, i vissa fall gått loss. Ibland blir det fint, ibland blir det något jag sett på facebook en miljon gånger. Men för det mesta käns det fortfarande som att jag fuskar.

Wtf?!

Scream-körsbär, någon?

Att fortsätta men ändå börja om.

Långsamt närmar det sig, bygget. Det nya, alldeles egna. Ingenting av det gamla kommer finnas kvar. Inte ens Smekmånaden; gästhuset. Det var vår första projekt efter att vi flyttade hit. Vi la ner själ och hjärta i att renovera. Målade, tapetserade, slipade golv och i varje andetag genom arbetet målade, tapetserade och slipade vi fram det hem och liv vi skulle ha på den här platsen. Vädrade ut det gamla, andades in det nya i nytvättade lakan.
Efter en tid blev Smekmånaden nedgraderad till förråd men då hade vi hunnit ta oss hela vägen in i stora huset, målat, tapetserat och slipat där med.
Smekmånaden, som gått under fler namn genom åren, stod här redan när mina föräldrar byggde för 30 år sen, det finns bebisbilder på mig när jag badar i en balja i den diskho som fanns då. Runt det lilla bordet utanför har släktingar och vänner ätit sommarfrukostar genom hela min barndom.

Allting tar slut. Och allting har en början. När Smekmånadens dagar snart är slut börjar något som är bara, bara vårt. Som vi planerat i över två år redan. Först var det bitterljuvt men nu finns bara längtan kvar.

The Passage?

Igår eftermiddag: 50 sidor in i "The Passage" och jag tänker: mycket, mycket bra idé. Vi är på barnbadet och släntrar efter Knappen i vattenbrynet medan jag ivrigt redovisar boken för A som ler uppmuntrande men jag fattar ju att det här är nog lika intressant för honom som trailern till en film han inte vill se.

150 sidor in; det är sen kväll och jag börjar fundera på om det är en så genomtänkt idé ändå. Det är svart utanför fönstren, prasslar lite i buskarna, knäpper någonstans i huset och plötsligt reser jag mig upp och drar hårt igen altandörren, trots att det är över 20 grader varmt där ute.

Jag är inte skräckfilmstypen, inte alienfilmtypen, sällan sci fi-typen. Inte för att det är ointressant utanför att jag håller mig borta från sånt som skrämmer mig. För mig finns ingenting att uppskatta av att bli skrämd, så som A kan sitta och titta på Paranormal activity i sin ensamhet (Jag bröt ihop och började gråta efter 2/3 delar). Jag känner mig trasig efteråt och önskar allting ogjort.
Så, ni som använt superlativ för att beskriva "The Passage", kommer det att vara värt det?

"My friend Jesus Christ" av Lars Husum

Det är svårt att inte tänka på "The final testament of the holy bible" lite då och då när jag läser Lars Husums "My friend Jesus Christ". Kristus är tillbaka i modern tappning i modern tid, och påverkar de han möter till livsförändringar eller känslomässig förlösning. Den stora skillnaden romanerna emellan är att Husums bok inte kretsar kring Jesus-figuren utan här är han snarare en sällan förekommande statist, mot slutet tänker jag till och med att han är en ursäkt för att sparka igång intrigen.
Det är Nikolaij vi lär känna, som som 13-åring förlorar båda sina föräldrar i en trafikolycka och efter det tas om hand av sin syster i en nästan symbiotisk syskonrelation. Men vartefter åren går börjar Sis (systern) längta efter ett eget, självständigt liv utan lillebror och i takt med att hon trevande söker sig bort börjar Nikolaij glida ner i ett liv av våld och destruktivitet, allt för att behålla sin systers uppmärksamhet och omtanke. Det hela eskalerar naturligtvis och når ett obehagligt klimax varefter Jesus dyker upp för första gången. Det är dags för Nikolaij att sanera sitt liv.

Den första delen läser jag i döv trance. Det är rått och osentimentalt, ångestladdat men berättat med en orädd, nästan nyfiken röst, som känns påfallande... oskandinavisk. Det kanske är en fördom men det påminner mig både om Chuck Palahniuk (när han släpper sina pretentioner och är som bäst) och James Frey. Rakt och ärligt. Jag faller som en fura, för smärtan, blodet och längtan.

Entré: Jesus och bokens andra del. Och här tappar den lite. Den där nerven mattas av, bäddas ner i komfort på något vis. Det är fortfarande bra, men jag väntar ändå på att det ska skita ner sig, så att det ska börja kännas igen! Ju längre in i andra delen jag kommer desto mer tänker jag på Markus Zusaks "Jokern", som ju var en tvättäkta ungdomsroman och inget ont om det, men det är inte vad Husum lovat mig och jag läser vidare i hopp om att det ska hitta tillbaka till det där omtåliga, blåmärkesvackra men det fortsätter snarare välbäddat och vädrat.
Tills det tar slut i en, visserligen psykologiskt intressant, upplösning.

Så kontentan är att det är ganska bra, bitvis mycket, men att jag inte riktigt vet vems bok det är. Är det en ungdomsroman? Är det chicklit för de riktigt hårdkokta? Och varför görs det så stort nummer av Jesus, med titel och omslag, när han faktiskt knappt är mer än en pikant detalj?

Så det var det. On to greater things.