Sommar på jobbet.

Sommarregn. Känns helt okej att jobba. Såna här dagar är det lätt att stryka längs hyllorna och småbläddra lite mer än vanligt. Jag planerar redan nu att, om det blir lugnt, kila in mig i något hörn på min avdelning och tjuvläsa Justin Cronins "The passage" en stund.

Angels in America

Jag hade missat att Angels in America går på tv. Hur kunde jag göra det?!
Till alla som inte sett: gör det bara.
Ni andra: I'm your negation-dialogen i sjukhuskorridoren mellan den mörkhyade sjukskötaren och Al Pacino? Kanske det bästa jag sett i dramaväg.

Bara läsa bra böcker, javisst.

Skulle vilja skriva något men det går inte för idag har jag fikat med Linn och det var utomordentligt trevligt igen och dessutom kostsamt eftersom hon är en outtömlig källa till boktips som gör att jag hittills alltid åkt hem och slängt mig över datorn för att beställa hem böcker. Så medans jag väntar på att "The perks of being a wallflower" av Stephen Chbosky ska dimpa ner i lådan är jag helt uppslukad av förra Linn-dejtens avkomma Lars Husums "My friend Jesus Christ".
Det bådar mycket gott, för mig men kanske inte för Äpplet.

"Svantjuvarna" av Elizabeth Kostova eller Förväntningar killed the novel star.

Här skulle det stått en inlägg om den extremt underskattade romanen "Svantjuvarna" av Elizabeth Kostova. Där skulle jag förklara hur den kom ut i maj förra året och föll mellan kritikerstolarna och inte fick någon som helst recension om sig publicerad (i de stora tidningarna) och aldrig blev den där snackisen som den förtjänade, men blev däremot läst av den näst intill samlade personalkåren på mitt jobb (förutom jag) som föll hals över huvud och har krängt den i oändlighet, skanderande "förra året bästa roman!" och som snabbt seglat upp vår butik till den som sålt i särklass flest exemplar av alla butiker i hela kedjan och som i sin iver till och med ringt till förlaget för att övertala dem om att de visst ska släppa en pocketutgåva, för den ska vi sälja så att det ryker ur kassaapparaterna!

Sen skulle jag skriva att jag äntligen läst den och gladeligen sällar mig till den skaran entusiaster som lobbat sig svettiga för "förra årets bästa roman!" och nu med solid erfarenhet kan sätta den i händerna på någon som "ehm...behöver något att läsa på semestern, du vet..."

Men det inlägget kommer inte att hända.

Något helt helt annat.

Jag hade tänkt skriva lite om min eviga dröm om den perfekta stickade tröjan. Den som är shavig men snygg, välanvänd och hemmagjord, samtidigt på gränsen till high fashion knit fast på det där romanstisk-komedi-på-landsbygden-sättet. Den som liksom charmigt trillar över byxkanten, har rum för alla indragna händer i ärmarna, ursäktar några sommarblåmärken och ger en ljum julikväll med boken under filten det där extra lilla lystret, som om det samtidigt stod en nybakt pecanpaj och svalnade i köksfönstret. Vilket det ju aldrig någonsin gjort här.
Ja, ni förstår; den där stickade tröjan som inte finns. Varje sensommar/höst föds den här drömmen på nytt, med oanad styrka ska ni veta, och i år kom den tidigt. Men! 2011 är tydligen mitt år för plötsligt fanns den bara där, under en lunchrasts sista skälvande minuter, medan jag stod och klippte med ögonen som ett förvånat rådjur. Och visst ligger det långt långt upp på ytan och är av försvinnande liten betydelse i det stora hela men så är det för mig ibland. Att hitta ett plagg, att köpa en fin tröja eller en klänning eller ett billigt smycke kan göra min dag i en vecka.

(och få mig att stå på altanen framför en kameran och lite nonchalant och helt random pilla på en plåster på benet)

Tillbaka lite grann.

När världen kantrar upp och ner ter sig allt annat så oviktigt och fjuttigt att man nästan skäms över att tänka på vardagens småsaker mitt i det ofattbart vidriga. Sen skriver Linn om att, som jag uppfattar det, låta sorgen löpa parallellt med det andra i livet som trots allt finns kvar, som utgör det som faktiskt är det liv vi lever här, strax utanför, granne med det hemska.
Så nu gör jag som Linn, låter Äpplet återgå till det normala utan att glömma, utan att vända ryggen till.

Att vara närvarande i det fina och att tänka på det svåra.

Kom precis på mig själv med att fantisera om när Knappen är stor och kanske kommer hem med en tjej/fru/kille/make och kanske ska/har skaffat barn. Den där svär dottern/sonen som man förhoppningsvis tycker om och så den nya lilla som jag får vara farmor åt. Vad fint det ska bli, om det blir så.

Kanske är det ett uttryck för desperat hopp i den här upp och nervända världen som belägrat oss de senaste dagarna? Hur många sådana här saker kommer man ha att minnas när man blir gammal; diskobranden i Göteborg, 11 september, tsunamin, Norge?
Jag har svårt att förhålla mig till Äpplet såna här dagar. Jag vill skriva om fina och små saker i vardagen men det är så outsägligt svårt när det är så här.

När jag spelar Playstation.

Kråkans kille, också ett A, vi kan kalla honom för A2, är ju en gamer och häromsistens berättade de ivrigt i mun på varandra om att de hittat ett spel som för första gången fått Kråkan att strax efter barnläggning börja dra A2 i ärmen och bara "Ska vi... spela spelet?!".
Sagt och gjort, jag såg till att låna L.A. Noire av Knappgudfar och igår skulle den stora premiären ske. Det blev en prövning i tålamod. Alltså, jag kan för mitt liv inte använda en playstationhandkontroll. A satt bakom mig i soffan och släppte ifrån sig dåligt maskerade irritations-åmeh! när jag istället för att effektivt köra bilen från a till b mest sladdade omkring och krockade med saker och skrek jag fattar inte! Det gick så dåligt att jag vid ett flertal tillfällen blev så stressad att jag satt med benen uppdragna under hakan och axlarna uppskjutna under öronen och tillslut fick slänga mig över pausknappen för att andas en stund. A försökte med att lugnt säga åt mig att det enda jag behövde göra var att trycka på R2 varpå jag fräste att vadå R2, jag kan inte höger och vänster ju!
Det var med viss lättnad jag lämnade över kontrollen till honom och det tog ungefär 30 sekunder av bilkörning innan han utbrast men vafan, det här är ju helt stört ju!

Det blir nya tag imorgon kväll har jag tänkt. Jag måste bara lära mig köra, springa, sikta, ducka, skjuta, prata och plocka fram anteckningsboken ur polisuniformen först.

Den godtrogna.

Min mamma är den supportande typen. Hon har köpt demos av alla band mina kompisar haft genom alla tider, finns det någon som tryckt upp en egen liten bok och säljer ur garderoben så är hon den första att köpa. Hon har alltid haft kompispris för att göra bokföringen för allehanda små enskilda firmor vänner och bekanta haft. Och det är världens finaste egenskap.

Utan att komplimera mig själv för mycket så har jag ärvt den där lusten att supporta lite om jag kan. På gott och ont visar det sig. Via Burdastyle.com, det där himla bra sy-communityt jag är med i, hittade jag en tjej i Amerikat som för att betala sin skolgång syr lite på beställning. Efter att hon lagt upp ett helt sjukt fint linne där så beställde jag ett. Det var inte h&m-priser direkt men efter att själv ha stickat och sålt raggsockor så vet jag att även den magraste timpenning lätt blir för dyr om man ser till handarbetets riktiga värde.
Dessutom var ju transaktionen privat och inte via faktura vilket betydde en ren överföring av pengar och ett visst mått av förtroende från båda parter.

När jag söker i min inkorg hittar jag 51 mail fram och tillbaka mellan oss angående det här linnet. Det är storlekar hit och betalning för arbetet dit och portot hit och förseningar, ursäkter och tjat dit, varav det allra första skickades i april. I förra veckan mailade jag och sa att jag börjar få en ganska otrevlig känsla av att det där linnet aldrig kommer att dyka upp. Fick snabbt ett svar om att det just läggs på lådan, dessvärre inte alldeles färdigställt och så ännu en evighetslång bortförklaring om varför. Jag lyckades få en något snål kompensation för det. Hur snål skulle det visa sig när paketet dök upp idag.

Jag vill tro gott om folk, jag vill tro att de har lite förnuft och känsla för vad de tar betalt för. Och hur trevlig denna damen än har varit under de här 3 månaderna av evigt mailande så kan jag inte för mitt liv förstå hur hon har värdesatt sitt arbete. Det är snett och vint, oavslutat med råa kanter, shavigt skarvat och av strykning missfärgat tyg. Sömmarna är ojämna och fula av för hård trådspänning i maskinen, det hela är slarvigt, ihopslängt och ofärdigt på ett sätt som skulle göra mig generad om jag gjort det själv.

Men vad kan jag göra? Jag får bita i det sura äpplet eftersom jag villigt, för att inte säga entusiastiskt köpt en gris i en säck. Och förmodligen har jag varit både naiv och dum men ändå. Nu sitter jag här med ett mer eller mindre oanvändbart plagg och vet ni vad? Hellre det än att gå genom livet misstänksam och på min vakt.

Omdirigerad tonårskärlek.

Eftersom jag aldrig fick ur mig något inlägg om Sanne Näslings "Kapitulera omedelbart eller dö" så kan ni läsa ett här. Jag skriver under på vartenda ord.

Mysfis.

Det var dags för ny pyjamas till Knappen. Han fick välja mellan blommor och robotar. Det var inte en sekunds tvekan, han sträckte ut armarna och kramade sitt val hårt i famnen och så fort vi kom hem drog han i påsen, sa "pova". Så det var bara att svida om. Fick jag välja skulle han gå runt i den jämt. Pyjamasunge - bästa ungen!

När folk vet saker om en som man själv inte vet. Den känslan.

Igår över middagsbordet, i en blixt av svidande sanning enades min mamma och A plötsligt om att jag har ganska dåligt bordsskick. Att jag äter fort vet jag och att jag, när vi bara är familjen, kan börja äta innan alla fått mat. Annars tycker jag mig vara en väluppfostrad person som vet att föra mig i sällskap.

När jag var liten var vi på släktmiddag i Finland, jag satt mellan min mosters man och någon annan. Plötsligt väser mamma över bordet att jag får dra in armbågarna och inte ta all plats när jag äter. Och med ens förstod jag vad de där sneda blickarna och stolflyttarna handlat om och jag dog av skam. Där hade jag suttit ovetande och brett ut mig och fått folk att dra ihop sig för att få plats och sneglat på mig med menande blickar som fallit rakt ner i tom jord. Sällan har jag varit så självmedveten som under resten av den middagen, känt mig så liten och dum och det landade i mig som ett av de få minnen jag har av att vara liten.

Så det sved när jag plötsligt får veta att jag idag, 20 år senare, fortfarande prejar ut mina bordsherrar med samma olat.
Så. Jag fick helt sonika bita ihop om fläskfilén och så att säga get to work.

För övrigt.

Bra inlägg om Brunnbergs episka sommarprat.

iChange.

Jo, det här med appar. För något år sen (tills alldeles nyss faktiskt) närde jag ett våldsamt hipstamatic-rage. Facebook drunknade i gryniga, sepiatonade hipstamaticbilder på allt från skylines till stekt ägg och jag blev ungefär lika irriterad av dem som fredagsmys-statusar. Viftade med händerna framför näsan och mässade photoshop, folket, photoshop. Men gör något istället, ville jag utbrista med aggressivt rynkade ögonbryn.
Sen skaffade jag, som vi nu ältat ett tag, en iphone. Och till min förfäran så har ett fotoapp-begär långsamt smugit sig på mig. Bara en liten? Som gör lite fint? Jag har ju en bra kamera och jag ska få tummen ur och lära mig photoshop ordentligt, men bara en liten app då? Schyssta?
Häromdagen sa jag till A att det är alltid roligare att tycka om något än inte. Dags att börja leva som jag lär?

Uffe.

Jahapp. Vad tyckte ni om Brunnbergs manskanalidé idag då? Den utan "all feminism" och all inredning och alla recept som hör kvinnan till? Bara manliga grejer för manliga män; motor, historia och andra manliga män som slåss?
Låter som att Brunnberg har en verklighetsförankrad uppfattning om könen av idag.