A listar

Eftersom jag, som känt, varit helt oförmögen att producera någon som helst lista utöver boknörderiet, och eftersom vi absolut ska ha en lista i dessa, det nya decenniets tider, får A helt enkelt inta scenen med sitt nörderi. Tack och lov att någon kan leverera.
Så, without further due; A's samlade:

00-talets 20 bästa skivor.

1. Relationship of Command - At The Drive-In
2. In Rainbows - Radiohead
3. The Earth is Not a Cold Dead Place - Explosions in the Sky
4. Get Rich Or Die Tryin' - 50 Cent
5. Ignoto - Yourcodenameis:milo
6. Fever To Tell - Yeah Yeah Yeahs
7. Asleep In The Back - Elbow
8. Silent Shout - The Knife
9. Amnesiac - Radiohead
10. Funeral - Arcade Fire
11. Worlds Apart - ...And You Will Know Us By the Trail of Dead
12. The Trials of Van Occupanther - Midlake
13. Original Pirate Material - The Streets
14. Devils & Dust - Bruce Springsteen
15. Blood Mountain - Mastodon
16. I Am Come - Part Chimp
17. Lullabies To Paralyze - QOTSA
18. Salvation - Cult of Luna
19. Kid A - Radiohead
20. the Bronx - the Bronx

00-talets bästa filmer

1. No Country For Old Men
2. Frost/Nixon
3. The Departed
4. Million Dollar Baby
5. There Will Be Blood
6. Avatar
7. District 9
8. Inglorious Basterds
9. Into The Wild
10. Wall-E
11. Donnie Darko
12. Lost In Translation
13. Eternal Sunshine of the Spotless Mind
14. The Aviator
15. Team America
16. Gran Torino
17. Cloverfield
18. Traffic
19. Adaptation
20. Brokeback Mountain

Om självbild och speglar

Jag skulle vilja veta hur man gör för att veta hur man ser ut. Jag inser lite då och då att jag faktiskt inte vet. När jag ser bilder på mig själv säger jag 8 gånger av 10 "Vad konstig jag ser ut!" varpå A brukar sucka "Du ser ut som du". Och även om jag ibland får en fulchock så såg jag ju bevisligen ut så där åtminstone under ett ögonblick i livet. Och när jag ser en snyggbild tänker jag såklart "Jaa, inte så pjåkigt!".
Samma med själva kroppen. När Knappen precis kommit köpte jag ett par skitsnygga jeans som jag spanat på ganska länge. Efter moget övervägande köpte jag dem i storlek 38 och bestämde att när jag kommit så långt att de sitter bekvämt, då får jag faktiskt nöja mig. Småpojkshöfternas tid är förbi.
Nu är det så beskaffat att de där målbyxorna sitter ganska bra nu. Vilket måste betyda att det hänt saker. Detta bekräftar ju A, men för min del skulle jag lika gärna kunna se ut precis som när vi lämnade bb. Och så här har det nästan alltid varit. Jag har konstanta aha-upplevelser i provrum.
Men nu när jag tänker på det där med ansiktet så har ju A rätt. Han ser inte likadan ut hela tiden, han har tusen olika ansikten, men alla är han och alla är de finaste.
När han provar kläder tex har han alltid en min i ansiktet som aldrig syns annars. Jag är säker på att jag gör samma sak. Och om man inte kan lita på spegeln då har man bara fotografierna kvar. Brutalt ärliga på både gott och ont.
Kanske är det så att man helt enkelt inte ska ge sig på att försöka förstå hur man ser ut.
Jag har inte några direkta issues med mitt utseende, förutom de små obligatoriska störningsmomenten, bara en till synes omättlig nyfikenhet. Projekt: en om dan är fullt av självporträtt. Jag ska sluta leta efter något när jag tar alla bilderna. Jag ska ta dem och tänka "Det där är också jag", och inte försöka sålla fram en bild som representerar mig.

Det blev lite vimsigt nu. Men det är sånt jag tänker på den här morgonen.

Snö och kallt. Mycket kläder. Det gillar jag.

Nostalgi och lite Västerbotten

Gräsänka. Inte nog med att jag får njuta av världens mest underskattade mål; nattmackan, när Knappen somnat och jag zappar lite går Strictly Ballroom på 1an! Åh, dansfilmen! Vart tog de vägen?!

Skogens Romeo & Julia

Det här omaka paret har tydligen varit på besök under natten:


Så ska det se ut. Tänk om djuren kunde få ta över den politiska debatten för en dag. Skogen vs SD typ. Det vore nåt.

Januarikvällstanke

Julen på väg ut. Sista glöggen. Nu är det bara vinter kvar.
Inga nyårslöften som tynger, bara må bra, mysa, vara med Knappen. A har fått spännande nytändning i köket och har börjat året med att servera ny och sjukt god GI-mat.
En liten altan till våren.
En efterlängtad konsert på alla hjärtans dag.
Skriva klart, knyta ihop, avsluta.
Dokumentera.
Det ska bli ett bra år.

Jag var bara tvungen

Här är alltså vad den stackars japanska världsartisten flög runt halva jorden för att skapa. Vår hjälte gör entré i den 40:e sekunden.

Iskyla och en japansk ananas

Det finns inget dåligt väder bara skitkallt. När Knappen just kommit och vi gick igenom föräldraskap 1.0 läste jag ang. hur mycket kläder han skulle ha på sig att jag skulle titta på mig själv och sen lägga på ett lager till på honom. En knepig måttstock eftersom A ofta går runt i t-shirt när jag gräver efter yllekoftor i garderoben och vice versa.
Hur som. Köldrekord inatt. Knappen har följdaktligen: body, långärmad tröja + fleece-jacka. Byxor, strumpbyxor, tjockestrumpor + raggsockor. Köpevantar + hemstickade. Toppluva, lurvig björnmössa + luvan på overallen. Fårskinn, två filtar + åkpåse. Jag kan ha gått lite overboard.

Den här låg i brevlådan i morse:


Hmm. Vänta ett ögonblick. Jag antar att den inte är till mig. Och min son är 4 månader. Fyra månader. Försök igen om typ... 5 år.

Johanna i Jakan skriver om Årets notis (som för övrigt är helt oslagbar!), vilket påminde mig om urklippet som legat och skräpat i min kalender hela förra året. Jag älskar rubriken!

"Världsartisten" Hideki Kaji (?!) kommer till Sverige (?!) för att spela in en video utklädd till ananas (?!). Filmteamet tar en paus och lämnar Hideki ensam (?!), fortfarande iklädd ananas-dräkt (?!) varpå världsartisten blir nedslagen och rånad.
Jens Lindgård (?!) från gruppen The Mopeds (?!) får uttala sig i frågan (?!).
-Usch, säger han.
Minst sagt.

Amaryllis 2.0

igår

idag

Tyvärr, gott folk,

kommer ni inte undan min döende Amaryllis. Jag vet inte varför jag har ett sånt behov av att, inte bara fota den på avgrundens rand, utan dessutom exploatera den stackaren här.
Men sådan är världen.





(och apropå gårdagens dödskallenapp finns ett tänkvärt inlägg på temat här.)

Vågar man tro på spöken?

För en stund sen var jag inne i Smekmånaden a.k.a gästhuset för att röja lite. Just nu är det mer förråd än det välkomnande krypin det är tänkt att vara. På sängen ligger täcken och madrasser och allsköns skrot och när jag flyttar på alltihop för att göra plats upptäcker jag två små vita lappar som ligger ovanpå en av kuddarna. Jag plockar upp dem och det visar sig vara två svartvita fotografier. Båda är ljusskadade, suddiga och slitna och föreställer en liten pojke som står barbröstad och barfota på en gräsmatta. Han har en 2-3 årings runda kropp men ansiktet är förtäckt på den ena bilden (drar han en tröja över huvudet eller är det en solhatt?) och på den andra är det oskarpt och bortfrätt.
Jag har aldrig sett de här bilderna förut. Jag och A har renoverat hela gästhuset, slitit ut och slängt och rensat och packat in och stuvat undan. Slipat golv och tapetserat och målat väggar. Det är bara våra saker där inne. Fotona är inte våra. De låg utlagda, med motivet nedåt, ovanpå en kudde på sängen när jag kom in. Jag har aldrig sett de här bilderna förut.

Nu har jag tagit med dem in i huset. Det slog mig att jag kanske drog med mig något in som inte ska vara här. Det slog mig att det är Knappen på bilderna. Jag ska spara dem. Om jag vågar.

Nappen - en inkörsport till tyngre droger

Idag hörde jag min mamma nämna att hon läst nånstans att det var viktigt att få barn att sluta med napp i tid eftersom napp-sugandet triggade samma mekanismer i hjärnan som "andra" beroende/missbruksmönster. Att barn som fått ha napp skulle ha lättare att falla in i ohälsosamma alkohol- eller tobaksvanor tex.
Det finns inte nog sätt vi kan förstöra våra barn på tydligen. Vi kan alltid krysta fram några till, det finns bovar bakom varje hörn. Varför inte nappen.
Ja, då vet vi ju vad vi ska skylla på när det går utför iallafall. Skönt.

Varsågoda! A gäst-ventilerar på Äpplet:

Regeringen: "Ok, ni får skjuta nio vargar, eftersom ni har varit så snälla i år."
12000 mongon: "Soft. Nu blire åka av."
Naturskyddsföreningen: "men...men.. men... nääää"
12000 mongon: "Kill, kill, kill! Vapen vapen vapen! Hurra för människan, bu för de onskefulla vargarna!"

22 mördade/skadeskjutna vargar senare...

12000 mongon: "Kill, kill, kill! Commando!!!
Naturskyddsföreningen: "men... men... men... nääää."
Regeringen: "Äh, nu är det Spaniens problem. Vi har fullt upp med nya jobbskatteavdrag och a-kasse inkvisition."
WWF: "Vi är upprörda. På gränsen till arga."
Regeringen: "Vem bryr sig? Vi ska ta kompledigt nu."
12000 mongon: "Ikväll blir det svettigt för frugan/styvdottern/grannens hund".
Jimmy Åkesson: "Ni kan väl knäppa några muslimer på en gång."
Jens Nilsson: "...och min svärfar?"
12000 mongon: "Nä, vi jagar ju bara för naturupplevelsen och friluftslivet."
Regeringen: "Skål på oss. Det där skötte vi bra."
Natuskyddsföreningen: "Okej. Men ni kan väl snacka lite med varandra nästa gång".
12000 mongon: "Tjäften. Tänk på våra hundar och inavlade söner som blir uppkäkade."
Naturskyddsföreningen: "Ok. Förlåt."
Regeringen: "Bra. Tillbaka till de viktiga frågorna. Maud, löste sig allt eller?"
Maud Olofsson: "Va? Vaddå?"
Reinfeldt: "Äh, inget. Somna om du. Vi väcker dig när vi byggt några nya kärnkraftverk som du kan ge bort."

Jag heter A här. Men det är inte mitt riktiga namn. Hur som helst. Till denna lilla sketch bör det ju finnas någon rimlig förklaring. Här är den:

Jag får spasmer när den här debatten dras igång. Tanken med Alliansens naturvårdspolitik - om man nu tvångt måste kalla den det - när det gäller varg är att vi ska ha ett vargbestånd på ungefär 210 individer. Siffran har någonstans på naturvårdsverket arbetats fram i enlighet med rimlig forskning och analys. Fantastiskt jobb, hörrni. Märkligt nog baseras ofta argumenten för avskjutning av varg i kontexter som försöker måla en bild av detta fantastiska djur som skadligt och därför som ett djur vars livrum måste begränsas. Det är helt enkelt ett djur som inkräktar på människans utrymme och följdaktligen är det ett nödvändigt ont att döda ett visst antal individer för att hålla rasen i schack (retoriken går att hitta i andra sorgsna kapitel i historien). Så fort det blir politiskt ohållbart att föra just dessa argument så lägger man vikten på det andra benet och talar om att acceptansen för den svenska vargen kräver att vargbeståndet hålls nere. En liten logisk paradox utan någon som helst empirisk grund.
Under 60-talet fanns det 10 vargar i Sverige. TIO. Sedan dess har det varit en märkligt oviss kamp för att inte vargen som funnits i Sverige i 10.000 år (!) ska försvinna helt. Samma sak har hänt på andra ställen i Europa och Nordamerika och principen är densamma; vargstammarna måste tillåtas vara tillräckligt stora för att de inte ska riskera att dö ut pga arv- och genetisk problematik som är till följd av för få familjer. Det finns - eller måste finnas - sätt och plats för vargen att leva i större antal i Norrland (i södra Sverige också för den delen), vid sidan av människan, det handlar bara om vad vi prioriterar och vad vi är bereda att göra för att det ska fungera.
Jag säger inte detta för att jag bor så bekvämt i Stockholm, utan för att det är något vi alla måste ta ansvar för. Om vi alla skulle bo i Australien så skulle vi ju inte ha ihjäl alla livsfarliga ormar, spindlar, krokodiller eller skorpioner i förebyggande syfte. Samma sak borde gälla överallt. Logiken som i vissa sammanhang (oftast använd av jägare eller deras intresseorganisationer) används för att berättiga avskjutning är så uppenbart grotesk att det blir nästan pekoralt att belysa hyckleriet; "om vargstammen är stor så hotar den människan och dess gårdsdjur och boskap". Vänder man på det så visar sig en ganska korrekt bild av hur det ser ut nu. Människopopulationen har blivit så stor att den hotar vargen. Jösses amalia, skjut på ni. Hoppas ni sover gott.
Det här gäller givetvis alla hotade djurarter och även andra djur generellt. Bara idioter och nazister accepterar att vi människor har rätten att avgöra livsödet för en hel art/ras på grundval om huruvida vi anser den vara obekväm eller inte.

Sluta skjuta varg. Gå med i naturskyddsföreningen här.

00-talets litterära 10-i-topp

Apropå listor så skulle jag och A lista 00-talets bästa album igår. Efter en 10 minuter sisådär hade A komponerat en 10-i-topp lista men när det var min tur tog det så lång tid att hela samtalet självdog innan jag hade hunnit uppbåda en enda kandidat.
Idag har jag med nöd lyckats klämma ur mig 10 album något sånär värdiga att hamna på någon typ av summerings-lista över huvud taget. Den är så fattig, min lilla hopskrapade samling, att jag får nöja mig med att säga att Jóhann Jóhannssons "IBM 1401, A User's Manual" är garanterat den bästa skiva som kommit min väg under detta millenium.
Men en litteratur-bästa (i urval natürich) kan jag presentera! Romaner utgivna under 00-talet, alla kanske inte tungviktiga storverk men böcker som fått mig att må antingen mycket bra eller mycket vad som helst. Utan inbördes ordning och under stort allvar:

Lars Saabye Christensen - ”Halvbrodern”

Carl-Johan Vallgren - ”Den vidunderliga kärlekens historia”

Michael Chabon - ”Kavalier & Clays fantastiska äventyr”

Alessandro Baricco - ”Nittonhundra”

Jonathan Safran Foer - ”Allt är upplyst”

Anna-Karin Palm - ”In i öknen”

Erlend Loe - ”Maria & José”

Kerstin Ekman - ”Urminnes tecken”

Vigdís Grímsdottír - ”Tystnaden”

Audrey Niffenegger - ”The time travelers wife”

Något jag inte kan låta bli

Nu är den här igen. Den stora, oemotståndliga ångesten:

Om listor och året som gick

Cinderalley efterfrågar hur våra listor över året ser ut. Jag gillar tanken på att lista och summera men när jag snor hennes lista och börjar fylla i så framträder ett återkommande mönster snabbt som blixten. På alla frågor som inte behandlar konsumtion eller kultur blir svaret genast Knappen. Han är det största och mest omvälvande, ur honom kommer de nya insikterna, han är årets bedrift, fysiska förändring, nytillskott och vuxenpoäng. Och att vara allt vi kan och ännu mer för honom är det nya årets löfte.

Vi fortsätter att följa mina stackars blommors förfall: