tisdag 21 september 2010

A gästar

Det är tungt just nu. Tunga dagar. En skam, en förtvivlan och en uppgivenhet har ersatt den förväntan och hoppfullhet i alla fall jag kände för bara ett par dagar sedan. Nu känner man sig bara tom och orolig. Min respekt för mitt eget land har fått sig en törn. Jag älskar Sverige och faktumet att vi lever i vad som ofta benämns som en av världens mest demokratiska och jämlika nationer, men just nu vill jag bara dra täcket över den nationella identitet som plötsligt blivit mer än bara lite befläckad.

Varje dag lever människor runt om i Sverige i utanförskap, ett utanförskap som kan handla om strukturer inom arbetsmarknaden, om diskriminering och om ojämlika förhållanden och levnadsvillkor i samhället i stort. Vi lever i ett land där kvinnor fortfarande är underrepresenterade i ledande roller i näringslivet och diskrimerade i lönefrågor, men överrepresenterade i obetalda roller i familjelivet och lågbetalda arbeten. Vi lever i ett land där sjuka och fattiga fortfarande marginaliseras och inte behandlas med respekt, empati eller värdighet. Vi lever i ett land där förståndhandikappade inte har samma demokratiska rättigheter eller förutsättningar som oss andra. Vi lever i ett land med en herrans massa privilegier, men också med en hel del skamliga bakgårdar. Vi lever i ett rikt land. Ett land där möjligheten till en aktiv klimatomställning underordnas den ekonomiska tillväxten - dessa är tydligen inte förenliga.

Vi lever numera också i ett land där missnöjet, apatin och okunskapen fått en ny röst, en röst på första parkett. Vi lever i ett land där vi nu plötsligt måste spela ett smutsigt spel, delta i smutsiga debatter och ”vinna” smutsiga argumentationer som grundar sig i oförståelse och en otvivelaktligen skev människosyn. Vi lever nu i ett land som kan komma att kategorisera, försöka assimilera och förtrycka det vi alla förväntar oss en demokrati ska uppmuntra, stödja och ge utrymme för. Idelogiska dödssprattlingar, ett påtvingat tvåpartisystem och desperata retoriska kullerbytor har plötsligt urholkat den definition som demokratin måste vidgas till. Demokrati handlar inte bara om en viss parlamentarisk struktur eller vallokaler eller ens folkomröstningar. Demokrati (den liberala versionen åtminstone) handlar om en grundläggande frihet att uttrycka sig, att erhålla en frihet över sin egen person, sina egna åsikter och sina egna handlingar så länge våra friheter inte inskränker någon annans. Oavsett kön, ras, kulturell, politisk eller religiös tillhörighet eller identitet. Oavsett samhällsklass eller habitus så måste vi alla tillåtas existera och verka på samma villkor, med samma förutsättningar att skilja oss från mängden. Allt detta utan att bli behandlade med mindre respekt än vår granne. Allt detta utan att någonsin känna oss förföljda. Det jag uttrycker i åsikter har jag alltid rätt till och i, så länge inte detta innebär att jag inte tillåter någon annan att uttrycka sin. För mig är detta liberalismens absoluta kärna, en kärna som vi måste värna om. Liberalismen används ibland på ett felaktigt sätt, anser jag, men oavsett tolkning av ideologin så kan vi alltid komma tillbaka till detta. Den moraliska dimensionen av vår moderna socialliberalism är för mig frihet under ansvar. Min frihet får inte hindra din. Alla ska med är en förenklad, men ack så korrekt punchline i detta sammanhang. Intressant nog så har den också använts av båda politiska block under valrörelsen.

Vi har alla, oavsett partitillhörighet eller ideologisk värdegrund, ett ansvar att värna om demokratin och de privilegier som den skapar. I det ansvaret ingår också skyldigheten att se oss om och göra det vi kan för att motverka orättvisor i den mån vi kan, orkar och känner oss manade till. Det är inte svårare än att försöka titta på ett fenomen genom empatiska ögon. Vi måste och är skyldiga oss själva att försöka sätta oss i andras situationer och se på problem ur andras ögon. Den sjuke, den förståndshandikappade, den diskriminerade, den lille, den fötryckte, den invandrade och den arge samt även djurets och jordens. Det finns alltid någon någonstans som har det värre. Det finns alltid någon någonstans som behöver vår förståelse och sympati och även om man inte i praktisk bemärkelse kan eller ens vill hjälpa alla så är vårt samhälle fullt av institutioner och agenter som är beredda att göra det åt oss, givet att vi ger dem uppdraget och resurserna. De finns alltid, alltid, alltid någon eller något som betalar priset av det vi har, firar och njuter av, således får vi aldrig ta det vi har för givet, eftersom frihet, lycka och liv alltid i någon dimension har ett pris och en konsekvens.

”If we cannot end now our differences, at least we can make the world safe for diversity. For, in the final analysis, our most basic common link is that we all inhabit this small planet. We all breathe the same air. We all cherish our children's future. And we are all mortal.”

//

A

4 kommentarer:

Anonym sa...

..och en av demokratins och frihetens "baksidor" är då det faktum att SD kommit in i riksdagen - eftersom c:a 330.000 personer bevisligen röstat in dem..

Lika många som V således. (...som historiskt haft en likartad sunkig historia - Ni är så unga att ni inte upplevt "troende" Stalinister och Maoister med förenklade och våldsamma kollektivistiska lösningar på samhällsbygget, med försvar för det mest märkliga företeelser...). Man må tycka vad man vill om dessa SD-tomtar och udda existenser till politiker - men däri ligger kanske anakronismen... i en demokrati kan även strömningar som kan definieras som antidemokratiska (utifrån vår definition då..?)inväljas. Denna fråga har Europa brottats med, långt före oss...och det politiska etablissemanget här hemma "vaknar" först nu...

"Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem" (Evelyn Hall, 1906) - nu ställs detta möjligen lite på sin spets? Har vi en demokrati - eller har vi en demokrati för "rätt" åsikter?

Devisen som gäller alltför ofta dock: "Man kan (understundom) inte nog underskatta sin omgivning?"


/lb

A sa...

Men vänta nu.

Vad har faktumet att jag inte är tillräckligt gammal för att ha vuxit upp under den svenska kommuniströrelsen med något att göra? Du föddes ju själv långt efter att fascismen fallit sönder i Europa, innebär det att du inte har tillräckligt med erfarenhet att kritisera högerextremism?

De ideologiska ytterligheterna har sedan industrialiseringen både visat hur både John Stuart Mill, Adam Smith, David Ricardo och Karl Marx idéer tagits ur kontext och sammanhang med populistiska motiv och ambitioner. Jag förstår inte riktigt vad det har med min kritik mot SD att göra. Det demokratiska problemet som du beskriver är ju känt sedan grekerna och andra modeller har ju förslagits (schumpeters kvalificerade elitdemokrati, totalitär demokrati osv) med tanke på faktumet att man inser att vissa människor inom valmanskåren är oberäkneliga, irrationella, känslosamma och inte särskild kollektivistiska och borde således inte välkomnas att rösta.

Min poäng: SD kommer in i riksdagen på grundval att det finns ett missnöje grundat i fullständig egocentrism och okunskap, inte på faktumet att deras politik är den bästa för 330.000 svenskar, snarare på att man vill gå emot etablissemanget oavsett om det innebär att man urholkar jämlikheten - så länge nån tar hand om mig och vi, så skiter jag i dig och dom.

SD:s partiprogram, Åkessons debattinlägg och många av deras kandidater har definitivt ideér som motverkar demokrati, jämställdhet och rättvisa. Om du anser att Maoismen och Stalinismen hade samma eller liknande (troligen värre) problem så kan jag inget annat än att hålla med dig, men jag förstår inte vad det har med situationen just nu 2010 att göra.

Sen citerar du ett citat, Voltaire sa det ju först - och han har haft stor betydelse för både liberalismen och marxismen. Citatet är fantastisk och jag tycker andemeningen måste reflekteras i faktumet att alla ska ha denna rätt vilket innebär att man inte kan uttrycka åsikter som förhindrar andra från att uttrycka sin.

Anonym sa...

Huruvida jag har upplevt svenska kommuniströrelsens glansdagar tycker jag inte på något sätt är relevant i den här diskussionen, fascismen föll sönder före både du och jag, detta innebär väl inte att det är mer eller mindre legitimt att kritisera åsikter som är förankrade i samma perspektiv nu för tiden. Poängen, enligt mig, är att ideologiska ytterligheter åt både höger och vänster är både irrationella, ogenomtänkta och grundade i en felaktig tolkning av respektive ideologis värdegrunder. Jag tror inte Adam Smith hade varit stolt över alla aspekter av det nyliberala paradigmet på ungefär samma sätt som Marx inte hade hyst så stor respekt för varken Stalin eller Mao. Istället måste vi väl genom hermeneutik analysera det gamla samhället men med förståelse för det nya samhällets kontexter. Den svenska modellen är ju uppbyggd inom den kapitalistiska ordningen, vilket torde innebära att det knappast finns utrymme för Stalinisterna du beskriver eller kvasimarxister som Ohly. Valet visar väl detta?

När det gäller det demokratiska problemet som du beskriver, tror jag dock vi är överens, men jag vägrar tro att det är så enkelt att 330.000 svenskar röstade på sverigedemokraterna per se, snarare röstade de emot etablissemanget, vilket inte nödvändigtvis har med varken invandrare, integration eller islam att göra. Grogrunden för populism är ju ett missnöje över ens egen situation och den typiske sverigedemokraten är ju en arbetslös ung man med låg utbildning. Bara där går det ju att spåra vart politiken har misslyckats. Jag tror att man måste inse och erkänna att integration inte är en enskild fråga i sig utan berör alla aspekter av hur samhället är reglerat och strukturerat, precis på samma sätt som jämställdhet och klimatfrågor. Sverigedemokraterna vill debattera detta som ett isolerat problem med en enda lösning, och det skrämmer mig att en hel del människor nu börjar påpeka att politiker inte tagit integrationsfrågan på allvar, när hela valrörelsen handlat om arbetslöshet, skatter, utbildning och sociala skyddsnät. Däri ligger den verkliga integrationsdebatten också.

Självklart är demokratin i juridisk mening full av en massa argument kring varför även ett antidemokratiskt parti kan bli del av parlamentet, men om man ska införa moraliska aspekter inom ramarna för hur vi definierar demokrati - något som måste anses rimligt idag - så finns det nog med anledning att ifrågasätta om den förda politiken i samtliga sociala frågor varit lyckad de senaste 12 åren i allmänhet och de senaste 4 i synnerhet. Kanske är det finanskrisen, vem vet.

Ditt citat (..Voltaire?) tycker jag överensstämmer med hur jag tolkar liberalismens kärna. Men citatet förutsätter att alla deltar i denna uppoffring, dvs att jag ger utrymme för dig att uttrycka dina åsikter så länge inte dessa åsikter förhindrar mig att uttrycka mina.

"...det är vanligt att ungdomar tycker vänster ett tag - men det brukar räta ut sig när man blir äldre" - Jan Björklund.

Jag känner mig inte jättekrokig.

// A

Anonym sa...

Vill gärna svara på din kommentar, lillebror, men svaret vart för långt, du får på mailen istället.

/ A