A gästar

Det är tungt just nu. Tunga dagar. En skam, en förtvivlan och en uppgivenhet har ersatt den förväntan och hoppfullhet i alla fall jag kände för bara ett par dagar sedan. Nu känner man sig bara tom och orolig. Min respekt för mitt eget land har fått sig en törn. Jag älskar Sverige och faktumet att vi lever i vad som ofta benämns som en av världens mest demokratiska och jämlika nationer, men just nu vill jag bara dra täcket över den nationella identitet som plötsligt blivit mer än bara lite befläckad.

Varje dag lever människor runt om i Sverige i utanförskap, ett utanförskap som kan handla om strukturer inom arbetsmarknaden, om diskriminering och om ojämlika förhållanden och levnadsvillkor i samhället i stort. Vi lever i ett land där kvinnor fortfarande är underrepresenterade i ledande roller i näringslivet och diskrimerade i lönefrågor, men överrepresenterade i obetalda roller i familjelivet och lågbetalda arbeten. Vi lever i ett land där sjuka och fattiga fortfarande marginaliseras och inte behandlas med respekt, empati eller värdighet. Vi lever i ett land där förståndhandikappade inte har samma demokratiska rättigheter eller förutsättningar som oss andra. Vi lever i ett land med en herrans massa privilegier, men också med en hel del skamliga bakgårdar. Vi lever i ett rikt land. Ett land där möjligheten till en aktiv klimatomställning underordnas den ekonomiska tillväxten - dessa är tydligen inte förenliga.

Vi lever numera också i ett land där missnöjet, apatin och okunskapen fått en ny röst, en röst på första parkett. Vi lever i ett land där vi nu plötsligt måste spela ett smutsigt spel, delta i smutsiga debatter och ”vinna” smutsiga argumentationer som grundar sig i oförståelse och en otvivelaktligen skev människosyn. Vi lever nu i ett land som kan komma att kategorisera, försöka assimilera och förtrycka det vi alla förväntar oss en demokrati ska uppmuntra, stödja och ge utrymme för. Idelogiska dödssprattlingar, ett påtvingat tvåpartisystem och desperata retoriska kullerbytor har plötsligt urholkat den definition som demokratin måste vidgas till. Demokrati handlar inte bara om en viss parlamentarisk struktur eller vallokaler eller ens folkomröstningar. Demokrati (den liberala versionen åtminstone) handlar om en grundläggande frihet att uttrycka sig, att erhålla en frihet över sin egen person, sina egna åsikter och sina egna handlingar så länge våra friheter inte inskränker någon annans. Oavsett kön, ras, kulturell, politisk eller religiös tillhörighet eller identitet. Oavsett samhällsklass eller habitus så måste vi alla tillåtas existera och verka på samma villkor, med samma förutsättningar att skilja oss från mängden. Allt detta utan att bli behandlade med mindre respekt än vår granne. Allt detta utan att någonsin känna oss förföljda. Det jag uttrycker i åsikter har jag alltid rätt till och i, så länge inte detta innebär att jag inte tillåter någon annan att uttrycka sin. För mig är detta liberalismens absoluta kärna, en kärna som vi måste värna om. Liberalismen används ibland på ett felaktigt sätt, anser jag, men oavsett tolkning av ideologin så kan vi alltid komma tillbaka till detta. Den moraliska dimensionen av vår moderna socialliberalism är för mig frihet under ansvar. Min frihet får inte hindra din. Alla ska med är en förenklad, men ack så korrekt punchline i detta sammanhang. Intressant nog så har den också använts av båda politiska block under valrörelsen.

Vi har alla, oavsett partitillhörighet eller ideologisk värdegrund, ett ansvar att värna om demokratin och de privilegier som den skapar. I det ansvaret ingår också skyldigheten att se oss om och göra det vi kan för att motverka orättvisor i den mån vi kan, orkar och känner oss manade till. Det är inte svårare än att försöka titta på ett fenomen genom empatiska ögon. Vi måste och är skyldiga oss själva att försöka sätta oss i andras situationer och se på problem ur andras ögon. Den sjuke, den förståndshandikappade, den diskriminerade, den lille, den fötryckte, den invandrade och den arge samt även djurets och jordens. Det finns alltid någon någonstans som har det värre. Det finns alltid någon någonstans som behöver vår förståelse och sympati och även om man inte i praktisk bemärkelse kan eller ens vill hjälpa alla så är vårt samhälle fullt av institutioner och agenter som är beredda att göra det åt oss, givet att vi ger dem uppdraget och resurserna. De finns alltid, alltid, alltid någon eller något som betalar priset av det vi har, firar och njuter av, således får vi aldrig ta det vi har för givet, eftersom frihet, lycka och liv alltid i någon dimension har ett pris och en konsekvens.

”If we cannot end now our differences, at least we can make the world safe for diversity. For, in the final analysis, our most basic common link is that we all inhabit this small planet. We all breathe the same air. We all cherish our children's future. And we are all mortal.”

//

A