Innan jag träffade A var jag en av dem som inte trodde sig förstå sig på politik och därför avfärdade varje diskussion med att jag inte var intresserad. Politik var något stort som försegick någonstans halvvägs till molnen mellan folk som arbetade, motionerade och sov i nypressade kostymer och dessutom pratade med en annan typ av svenska som det krävdes ett berg av högskolepoäng för att förstå. Förutom att jag visste vart pappas röst låg hade vi aldrig pratat politik hemma, i skolan gick jag ett nystartat och ostrukturerat medieprogram som med nöd och näppe hade någon typ av samhällsorientering på schemat. Politiken hade aldrig, som jag uppfattade det, varit en del av min vardag. När jag röstade var det slentrianmässigt och oengegerat.
Sen träffade jag A och han hade varken kostym eller högskolepoäng men för honom var det klart som korvspad. Till en början duckade jag för diskussionerna, slog ut med händerna och ville inte vara med. Kände mig okunnig och felplacerad, genomskådad och generad. Och under en sådan där diskussion när jag försökte hålla masken men inombords vred mig på kroken så sa A: "Du behöver inte veta allt. Det räcker med att du vet vad just din hjärtefråga är."
Det var första gången jag kände att det öppnade sig en dörr in till politiken för mig. Jag behövde inte förstå mig på budgetar eller plöja partiprogram på kvällarna. Jag behövde inte gå på möten eller skaffa medlemskap. Jag behövde veta vad som var viktigt för mig.
A är den första som uppmuntrat och utmanat mig till att ta ställning. Och jag är glad för det. För att jag för första gången känner mig delaktig och att jag faktiskt har lite koll, för att det hände just till det här valet. För är det någonting som blivit tydligt för mig under de här senaste dagarna så är det att politik är något högst personligt. Någonting som sitter i magen och känns. Och inte som en generad och flyende klump.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar