Att bo i ett showroom.

Sådärja. Nu har mäklaren varit här och fotograferat och haft privat visning. Jag har aldrig städat så mycket i hela mitt liv. Vi har städat så mycket att det ekar här. Det e k a r i mitt hem. När Knappen fick se det hela senare på kvällen tvärstannade han på dörrmattan, pekade med hela armen och utbrast "Vad har du gjort här, mamma?!". Sen försökte han understryka sin poäng ytterligare med att hävda att "pappa vill inte så, pappa blir arg då!"
Jag var tvungen att dokumentera denna förmodligen enda gång vårt hem kvalat in under kategorin "mycket välstädat". Det här kan vi sitta och berätta om för varandra framför en öppen spis om en sisådär 20 år.
Imorgon: slutsamråd i huset = sista stopp innan inflytt!

(och just ja. eh... kom och köp!"

Och flytten säger "tick tack tick tack".

Det enda jag kommer sakna med lägenheten är det här:

Solnedgången. Och då var kvällens ett skämt jämfört med de 80-talsaffischer i chockrosa och lila vi haft den senaste veckan.

En rolig och helt annan grej är att en väldigt känd svensk skådespelare som kanske eller kanske inte spelat en väldigt känd svensk fiktiv spion i sin senaste film har flyttat till våra hoods och när vår 6-åriga granne träffade honom på vägen och på barnvis ogenerat frågade vem han var presenterade han sig enkelt som "världens bästa skådespelare". Skönt med folk med självinsikt. 

Dissekerad.

Packar ihop grejer inför mäklarfotografering. Allvarligt, vart kommer alla grejer ifrån? Vad ÄR de för något? När flyttade de in här? Och när ska jag göra alla de där projekten som jag misstänker är anledningen till deras närvaro?
Plus: Mäklarmöte och fotografering - det känns som att få sitt liv satt under lupp. Föreställer mig att de har någon typ av skräpradar som ger fullt utslag på vartenda dammkorn och varenda snorkråka Knappen tappat bland sina leksaker. Sen åker de hem till sina välpolerade högblanka totaldesinficerade hem och skrubbar sig desperat med stålborste i duschen innan de slår sig ner i sina matsalar där linneservetterna doftar syrén och matoset aldrig någonsin skulle komma på tanken att lämna köket.
Helt vanligt.

När något gammalt hälsar på.

När jag var liten och växte upp i den stuga som jag och A rev för ett halvår sen hade vi en massa gubbar och tanter som grannar. Jag minns mycket gubbar och tanter från min barndom. Mitt över vägen bodde Sonja och Nisse. Nisse hade en flakmoppe och bjöd på nyfiskad strömming som jag åt med glädje hos dem men aldrig hemma. Jag minns att jag sitter på pottan i deras lilla stuga och att mamma någon gång skrattat åt att jag tultade över dit bara för att bajsa det första jag gjorde.
Brevid oss bodde Gustav och Diddi i en om möjligt ännu mindre stuga. De hade ett barnbarn som såg ut som en sommardröm med blonda lockar och fräknar och som förvarade ett slitet litet flipperspel från 70-talet i en garderob som jag fick prova men aldrig fick någon styr på. I ett av mammas fotoalbum sitter jag som rund 2-åring i skotskrutig klänning på deras stentrappa och äter tårta med imponerande koncentration.
Alla gubbar och gummor är borta sen länge och permanentbostäder har skjutit upp där sommartårtor bakades och strömming rensades på vedbackar.

Idag hade det dykt upp en gammal plastbåt på dagisgården när vi kom dit. Säkert har den varit vackert röd en gång i tiden men hade nu börjat luta åt dammigt brunt och ungarna kryllade över den som myror. Och jag har hört av mamma att det är Gustavs gamla båt. Att den slutligen i lördags rensades bort i den årliga vårstädningen av grannskapet och att den drivit iväg till Knappens dagis istället för ett annat typ av liv. Och jag blir alldeles varm när jag tänker på det. Gustav med sina stora glasögon och Diddi med sitt ordentligt lagda hår. Och Knappen som 30 år senare i lek slänger benet över kanten på samma gamla plastbåt, mitt i sitt eget lilla sammanhang här och nu men ändå med ena foten i något gammalt, som en gång var mitt och som jag trodde för alltid var borta. Kanske inte iallafall.

Osäker.

Äpplet har eventuellt tillfälligt blivit hårt, kantigt, svart och rött. Kanske återgår vi till ordinarie färgskala. Jag vet inte. Vad säger ni?

Att ha eller att inte ha, det är frågan.

En litet (lyx-)problem med att flytta till helt nytt är att plötsligt ser ens gamla möbler mer än lovligt tilltufsade och dassiga ut. Hur ställer man in en deppig gammal tv-bänk från ikea, som redan från början var en nödlösning, i det där nya gnistrande vardagsrummet?
Vi har letat tv-bänk så ögonen blöder i alla väderstreck. Det EXISTERAR inte en snygg tv-möbel i världen. I kid you not.

Men skänkar finns. Och nu kommer ett tips till den entreprenör som känner sig träffad: gör en tv-möbel som ser ut så här så ska jag köpa en till varje rum:

Så hett eftertraktad att någon typ av nobelpris kommer att instiftas enbart för den som löser problemet har jag hört.

Smack! bara.

Slutbesiktningen av huset är över och besiktningsmannen imponerad. "Det är sällan jag får se ett husbygge som är så väl utfört". Och vi blev stolta som om vi byggd det själva.
Efteråt la snickarna nycklarna på köksbänken, tackade för ett trevligt samarbete, hoppade in i sina skåpbilar och försvann. Och kvar stod jag och A i det plötsligt så tomma och stora huset och viskade med skräckblandad förtjusning "... vad gör vi nu?" och kände oss lite som om vi i ett ögonblick gått från praktikant till vd.
Egen nyckel. Ingen som pekar med hela handen och förklarar saker längre. Bara vi. Med vårt hus.
Plums.

Att fortsätta och fortsätta ändå.

Att feja med stil.

Storstädar inför mäklarmöte iförd nya sommarklänningen.
*underbaraclara*

 

Fråga: vill mäklaren ha kaffe när den kommer? Och kaka?

Byggbloggen påbörjar sin sorti.

Imorgon smäller det. Slutbesiktning. Snickarna har packat ihop och lämnat en ensam kvar som går runt och pular och duttar. Elektrikerna ser småsvettiga ut men lovar storverk. Igår kopplades vattnet på men skapade genast panik då det som kom upp ur brunnen var kolsvart och ingenting jag ens skulle tvätta bildäcken med. Men nu är brunnen, som stått helt oanvänd i över ett halvår, tömd och nyfylld och en glad röris som vridit sig hela natten i vattenbekymret ringde glad och lättad och sa att nu såg allt fint ut. Rent, gott vatten i kranen och så skålar vi på det.
Förutom att tomten fortfarande ser ut som skit som är det liksom klart nu. Det känns helt surrealistiskt. 3 år tog det. Hela Knappens liv.
Om några veckor kan vi nog flytta in. Och ursäkta franskan, men fy fan vad jag ska flytta då!

Och tack för peppen inför ansökan till skolan! Rakt in i hjärtat ropar ni!
Jag står på reservplats men gråter inga bittra tårar för det. Jag tror jag vet vart jag snubblat som värst i min ansökan. Och det är mycket fint som väntar det här året ändå!

Ja eller nej?

Provdagarna slut och jag känner mig uppäten, idisslad och utspottad. Det är kanske det jobbigaste; att lösa uppgift efter uppgift med tidsbrist, prestationsångest och osäkerhetsstress. Och sen bara INTERVJU och försök att inte vara så jävla konstig nu, försök VARA SMART.
Det fina; att det räcker med att sträcka ut ett litet lillfinger för att alla de andra som man övertygat sig själv om är fulla av den gudasända talang man själv saknar, ska kasta sig över möjligheten att få ventilera sina egna osäkerheter.
Iallafall, jag har sökt till en fotoskola.
Utmaning: gå ut på stan och försök få 10-12 främmande män i 35-40 årsåldern att ställa upp på porträtt. Tänk dig att dessa bilder ska vara biljett in eller brandtrappa ut ur ditt framtida yrke. Inlämning idag. Hej, stressen.
Anyhoo. Ni får inte se några män eftersom jag lovat varenda en dyrt och heligt att de inte ska dyka upp i www men ni kan få ett torn och en fågel för honom lovade jag inte ett skit.
Svar på ansökan kommer på fredag. Om inte mina nerver gått helt big bang på mig tills dess.

Allt som vanligt alltså.

A sitter framför mig med gitarren och sjunger Merci-låten från reklamen med full blown inlevelse. Just nu är det den finstämda versionen. Nyss singer-song-writer-versionen. Min gissning är att country-versionen ligger cirka 1 minut bort. Knappen ligger i soffan och skriker något typ av odefinierbart kommando.

Varför är jag inte förvånad?

A peppar inför andra provdagen.

Jag: Nu går jag. Hej då!
A: Ge järnet!
Jag: Okej.
A: Nä, men jag menar det. Hitta någon att ge järnet till.
Jag: ...

Djuret inom oss.

Apropå bilden i förra inlägget. Den togs i samband med att jag kom på att jag skulle ta ett självporträtt när jag ser ut som en dinosaurie. Helt vanligt.

Iallafall.

Jag kan inga dinosaurier förutom T-rex utan gick på den välbeprövade magkänslan. Så klart finns (fanns) det en sån här, det vet ju alla, tänkte jag.

Visade bilden för A ikväll. Och han, som har sett Jurassic Park cirka tusen gånger, bara "Velociraptor!"
Jag tänker mig att det bara kan vara en blinkning från ett tidigare liv som skräcködla.
Mäktigt.

Alla tummar för mig, okej?

Imorgon ska jag på provdag på en skola jag sökt till. Jag har ju bestämt att det är dags att skaffa mig ett "yrke". Har ett starkt behov av att kunna säga "jag är xxx" som sträcker sig något längre än "jag är asbra på att sälja romaner på pocket och häftklamrar". Är grymt avundsjuk på folk som har en titel.
Iallafall, eftersom jag är skräckslagen inför att jinxa det hela så vågar jag inte säga mer, men det kan ha någonting med till exempel den här bilden att göra: