Då. nu då?

Apropå det här med Björk. Sen jag började lyssna ordentligt på musik har hon alltid varit en av grundpelarna för mig. Jag har skrivit om min relation/kärlek till Björk förut för hon är så stor del av den musik som varit omkring medan jag växte upp och blev den här personen.
Jag har en brorson som är ett par år över 20. Vi satt och pratade musik en gång och jag nämnde Björk i förbifarten men upptäckte snabbt att han hade ett obehagligt frågande uttryck i ansiktet. Björk, sa jag en gång till ifall han inte hört mig bara. Han ryckte på sina breda axlar och skakade på huvudet, Näe...
Förlåt min naivitet men jag trodde inte att det fanns vuxna människor som inte vet vem Björk är. Jag blev chockad, där satt jag med rena rama helgerånet på händerna.
Nu har jag kommit över det värsta och insett att med tanke på vad hon producerat de senaste åren kanske det inte är så konstigt. Istället funderar jag på vilken/vilka artister kidsen idag lyssnar på och vilka av dem som kommer göra det där definitiva avtrycket. Jag vet inte?

Det här äpplet SKA falla nära trädet.

När vi äter middag lyssnar vi på Björks "All is full of love" och jag säger till Knappen att flickan som sjunger heter Björk. När låten är slut säger han, till sin mammas översvämmande stolthet, "Mea Bjök!"


(fulgrinar varenda gång.)

Jag säger bara det.

Bananflugorna och hatet.

Visserligen något opraktisk men snygg försiktighetsåtgärd.

Nu har jag gjort en investering till min iPhone igen. Efter att den förra klarade -1 smäll i golvet tänkte jag att någonting mera... skyddat kanske skulle vara på sin plats. Knappen har en egen bilderboksapp på telefonen och gott är väl det om han inte när han tröttnat lägger ifrån sig telefonen med ungefär samma försiktighet som när man försöker träffa papperskorgen från andra sidan rummet.

Offline.

Blixtar och dunder + vårt hem = inget internet.
Ses.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ärlighet varar längst.

Ibland vill man ju bara ställa sig upp och skrika:
"Jag vet! Jag är så jävla FIIIN!"
Eller hur?

Prio-kris.

Jag älskar böcker. Litteratur är en av de viktigaste och mest centrala sakerna i mitt liv, det jag jobbar med, det jag, efter Knappen, i särklass ägnar mest tankeverksamhet åt och som utan tvekan utgör en majoritet av alla mina ägodelar.
Så varför, varför är det så svårt att stänga av den där jävla skrikande, terroriserande, svärande, psykiskt misshandlande stjärnkocken på tv?!

Våra barns drömmar.

När jag gick i gymnasiet under det sena 90-talet hade min bästa kompis Helenes föräldrar en alldeles ny isblå Volvo V70. Jag tyckte det var den snyggaste bilen som fanns. Stor, glänsande och sval som en mintkaramell. En sån bil skulle jag ha.

När vi för något år sen skulle köpa ny, stor bil provkörde vi allt. Jag menar alles. Tutto.
Volvo lämnade vi till sist, det var alldeles för tråkigt och förutsägbart. Familjebilarnas familjebil, kom igen...
Men efter veckor av fruktlösa provkörningar, släntrade vi modlösa iväg till en Volvo-handlare. Det var sista halmstrået, som vi redan från början misstänkte skulle kännas både tuggat och idisslat. Barnvillavolvo du måste skämta, stod det innanför våra ögonlock när vi blinkade. Vi satte oss i bilen, svängde ut från parkeringen och en märklig, spänd tystnad la sig mellan oss. Efter några minuter kom det vi båda tänkte: Det här är varför folk köper Volvo.
Så det blev den. Den är svart, ser ut som en civilpolisbil och heter James.

När vi fick James sa min mamma "Nu fick du din Volvo." Först förstod jag inte vad hon menade men sen slog det mig; min gamla dröm. Och det där var så fint för det sa mig något om föräldraskap. Kanske är det också en del av vårt jobb som föräldrar, eller snarare ett privilegium gentemot våra barn. Att få vara dem som lyssnar till, håller reda på och arkiverar våra barns drömmar. Och de vi kan uppfylla förverkligar vi och de andra, de samlar vi ihop, förvarar i hjärtat och ger tillbaka när det är dags.

Göra saker.

A: Kom igen, vi måste göra någonting! Ut i världen!
Jag: Ok, jag har ett bra förslag och ett som jag tycker är bra och du tycker är tråkigt.
A: Ok?
Jag: 1; Plocka upp Kevin på den där fikan.
A: Ja, det låter trevligt, vad är det andra? Involverar det någon typ av Indiska?
Jag: Nej, men en kakelbutik i Gustavsberg.
A: No way! That ain't fucking gangsta!
Jag: Eh, nä.

An unconvenient truth.

Käftsmäll till morgonkaffet hos Jonna.

I den app-fria zonen.

Det är så jäkla konstigt ljus ute just nu.

Predikament.

"The Killing" killed "The Passage" star. Jag är en kluven människa. Så mycket att se/läsa, så lite tid. Lite så här känns det; bakom stängsel och halv.

Ja, typ.

Grannen passerar oss på gatan med sin helt osannolika veteranare.
Knappen bara "Titta. Båt."

Åmeh, jag som alltid...

Det var så konstigt, Linn skrev ett inlägg om att bli stressad av den där nystarten som hör hösten till och jag tänkte att jag aldrig känner så, trots att allt nytt börjar på hösten. Kanske för att jag närt en sommarångest så länge att när hösten börjar närma sig har jag snarare blivit lättad, dragit på mig en tjocktröja och äntligen känt mig bekväm igen. Och nystarten har sällan känts som ett start/stopp utan någonting jag med lätthet långsamt glidit in i.
Jag tänkte skriva någonting om det som en kommentar till Linn men när jag precis skulle sätta första bokstaven så tittade jag ut genom fönstret istället. Det var blött och lite kyligt, en sval morgonsol och björken hade släppt några löv som låg som gula små frimärken på gräsmattan. Sommarslut i luften, det var första gången jag tänkte så i år.
Och det var nu det blev konstigt, för plötsligt kände jag mig deppig. Det var som att det var så tidigt, som om jag inte var klar med sommaren ännu, trots att jag gnällt över värmen och inte badat en enda gång. Istället såg jag vintern ligga där borta i november och vässa sina klor och jag tänkte nej, inte vinter...
Så jag skrev ingenting, för det som jag trott mig veta bombsäkert om mig själv, det stämde tydligen inte idag.

5-sekundersstormen.

För en stund sen slet vinden med sig vårt träparasoll, 10-kilosfot och allt, bröt pinnen itu och slungade själva parasolldelen rakt över hammocken och in i storgranen. Jag tänkte att den där åskstormen från löpsedlarna kommit. Men istället blev det... lugnt. Måste ha varit en privat uppgörelse alltså. Och sånt vill man ju inte lägga sig i.