Erkänner

grinar av det här.

forts.

Tre idag

Lite tv-gnäll bara.

Jag klarar inte av programmet "Såld på hus".
- Kolla här. Vad tror du det här kostar?
...
- Nä, det var fel.
Slut.
Om någonting stod på spel eller om det fanns någonting att se kunde jag kanske förstå. Extravaganta hus, privatägda slott med uppstoppade jakttroféer i hallen och svänga trappor, arkitektritad minimalism, vadsomhelst.
Men nej. En sommarstuga med furupanel från -76. Vad kan den tänkas gå loss på? Va?



(ödsligt eko)

Fint på dagen är inte lika fint på natten

Sent igår kväll satte ett rådjur igång att skälla. Det ekade i kolmörkret. "Skälla" är visserligen ett korrekt men något missvisande ord. Det krävs knappt ett minimum av fantasi för att obehagliga skräckfilmsscener ska dyka upp i huvudet som ett brev på posten. Ett rådjurs skall är inte en kvinna som har ont. Ett rådjurs skall är en kvinna på sträckbänken med smutsiga nålar på väg genom ögongloberna på vars kropp man spelar luffarschack med brännjärn och svetslåga.
Jag slutar där.
I säkert en kvart skrek det där djuret. Jag var tvungen att gå till fönstret och lyssna och stod där med händerna hårt om överarmarna.
Nästa vecka åker A bort över en natt eller två. Det där rådjuret gör bäst i att vara tyst då. Annars kan jag inte riktigt svara för vad jag tar mig till.

Om att se film

Väntar fortfarande på modem men As iphone uppvisar åter igen sin förträfflighet i nödens timma.
Läser Lilla Grås inlägg om hennes längtan att få sjunka ner i soffan och nostalgifrossa gamla high school filmer från 80-talet. Och den helt underbara historien om en moviebox i ett tomt lärarrum!
Vi har och ser mycket film, A ser på film så gott som varje dag. Det är ett konstant flöde av film och det är inte sällan jag blandar ihop, glömmer bort och måste fråga A vad jag sett eller inte.
Igår kväll bläddrade A igenom vårt hundratal filmer och kom fram till att det inte fanns någonting att titta på. Och nu fick Lilla Grås inlägg mig att tänka på filmtittandets enkelheten när man var liten. Det fanns ett visst antal filmer man såg. Eller det fanns ett visst antal filmer jag hade. En liten samling videoband som jag eller mina föräldrar spelat in från tv. Det här var mina filmer:

- Girls just want to have fun
- Flashdance
- The breakfast club
- Can't buy me love
- Skyskrapan brinner
- Sound of music
- Ojdå, en till. (en absurd och putslustig tv-teaterpjäs med en ung Björn Gustavsson i flera huvudroller)

Till detta kom också "Den inbillade sjuke", en annan absurd tv-teaterversion av gammal Moliére-pjäs och "Henrietta ska du också glömma", en underbar filmatisering av Slas gamla romanmästerverk med Loffe Karlsson i huvudrollen. Men dessa två såg jag och pappa alltid tillsammans, så de räknades liksom inte.

Plus en Bruce Springsteen-konsert som jag aldrig såg hela utan bara spolade fram till "Born in the USA" och "I'm on fire".

Och så såg min värld av film ut. På flera år varken kom eller gick något. Jag satt bara under min korkek tillsammans med bästisen Helene, lyckligt rabblande "Girls just want to have fun"-repliker. Det var förr när att se på film var något tryggt, bekant, välkänt och framför allt befriande begränsat.

Väntar fortfarande

på ett fungerande modem. Seeegt.

Blixten slog ner i vårt modem inatt och dog döden. Återkommer.

Höstlängtan

Snart är det höst. Så fort värmeböljan lagt sig och det regnar lite så tänker jag så. Snart är det höst. Fast vi inte hunnit ur första veckan i augusti ens.
Hösten är bäst. Inte nödvändigtvis av en massa poetiskt estetiska skäl (även om den där enda brinnande fantastiskt vackra veckan faktiskt är fantastiskt brinnande vacker) utan för att jag är mest bekväm då.
Jag stöter och blöter det här med mig själv varje år. Och kommer fram till ungefär samma sak. Folk är bäst med kläder på sig. Eller kanske är det jag som är bäst när folk har kläder på sig. Det är med en lättnad som gränsar till ren glädje jag börjar höstshoppa och föreställa mig alla lager av koftor och halsdukar som ska klä både mig och världen.
Och säkert bottnar det i någon lagom obekväm kroppsrelaterad osäkerhet men faktum är att jag kände så här även förr när jag var den där smal-versionen av mig själv. Det är säkert ett hopkok av parkhängs-ångesten, kompisfrossan, den stora ohejdbara sommarlyckan som ska infinna sig, allt naket brunbränt vältränat.
Icke desto mindre. Instängd med snor och host och feber, spöregn utanför och film som man kan somna till; åh vad det ska bli mys med höst.

Sjuk

Så jag blev helt tokigt förkyld mitt i sommaren. Host och snor. "Du har en riktig bläcka" sa A imorse när jag visade upp dagsformen. Och så har jag smittat Knappen lite också så inatt var det feber och dålig dålig sömn.
A ska åka iväg och handla och säger: "Vad vill du ha? Vad som helst". Han erbjuder sig till och med att åka till Zara (trots allt, ja) för att köpa den där tröjan jag väntat på hela veckan. Så jag kan känna mig fin åtminstone här mitt i allt snoret. Men jag vill bara ha glass och gulasch.
När han åkt iväg och mamma tagit med Knappen ut på sov-promenad och mormorsmys äter jag äggmackelunch i sängen, värmer gammalt kaffe i mikron och lägger undan Anna Jörgensdotter-boken. Idag ska jag bara läsa P. O. Enquist.
Fina fina Per Olov.
Alla mina Enquistböcker har lappar och blyertskladd i sig efter en P. O.-karta jag gjorde en gång. Han citerar sig själv nämligen. En vacker naturbeskrivning ur "Nedstörtad ängel" om hur fåglar lyfter genom dimman över en spegelblank sjö, får ordagrant utgöra en av Blanche Wittmans drömmar i "Boken om Blanche och Marie", men förekommer också i "Kapten Nemos bibliotek". Den enkla men noggranna formuleringen "Så var det, det var så det gick till, detta är hela historien" återkommer i flera av hans romaner och därtill hans första barnbok "De tre grottornas berg" från 2003.
Det finns hur mycket sånt här som helst. Enstaka ord använda på ett särskilt sätt, från kortare formuleringar till hela stycken.
När jag läste som mest Enquist gjorde jag en karta över alla interna referenser och "återanvändningar" jag kunde hitta. Av ingen anledning alls mer än att jag började lägga märke till dem. Och nu är de kvar där, alla lappar och allt klotter.
Det är fint på något sätt. Som en liten kärleksförklaring nästan.
Läs Per Olov Enquist. Om inte annat så för att hans språk är den vackraste svenskan man kan tänka sig.

Om munsbitarna.

Med någon sekunds marginal hinner jag stoppa Knappen från att provsmaka en gammal ihopskrumpen getingrumpa. Efter den här sommaren undrar jag om det finns något han inte haft i munnen.

foto: A

Jätteförkyld.

Gilla

• Sommarregn
• Höstshopping
• Glassbilen
• As närkontakt med rådjurskidet
• Stortjut och pep talks

Det är så konstigt

när grannar kommer gående nerifrån brygghållet med badshorts, handduk och gammal golvlampa från 80-talet under armen.