Om att se film

Väntar fortfarande på modem men As iphone uppvisar åter igen sin förträfflighet i nödens timma.
Läser Lilla Grås inlägg om hennes längtan att få sjunka ner i soffan och nostalgifrossa gamla high school filmer från 80-talet. Och den helt underbara historien om en moviebox i ett tomt lärarrum!
Vi har och ser mycket film, A ser på film så gott som varje dag. Det är ett konstant flöde av film och det är inte sällan jag blandar ihop, glömmer bort och måste fråga A vad jag sett eller inte.
Igår kväll bläddrade A igenom vårt hundratal filmer och kom fram till att det inte fanns någonting att titta på. Och nu fick Lilla Grås inlägg mig att tänka på filmtittandets enkelheten när man var liten. Det fanns ett visst antal filmer man såg. Eller det fanns ett visst antal filmer jag hade. En liten samling videoband som jag eller mina föräldrar spelat in från tv. Det här var mina filmer:

- Girls just want to have fun
- Flashdance
- The breakfast club
- Can't buy me love
- Skyskrapan brinner
- Sound of music
- Ojdå, en till. (en absurd och putslustig tv-teaterpjäs med en ung Björn Gustavsson i flera huvudroller)

Till detta kom också "Den inbillade sjuke", en annan absurd tv-teaterversion av gammal Moliére-pjäs och "Henrietta ska du också glömma", en underbar filmatisering av Slas gamla romanmästerverk med Loffe Karlsson i huvudrollen. Men dessa två såg jag och pappa alltid tillsammans, så de räknades liksom inte.

Plus en Bruce Springsteen-konsert som jag aldrig såg hela utan bara spolade fram till "Born in the USA" och "I'm on fire".

Och så såg min värld av film ut. På flera år varken kom eller gick något. Jag satt bara under min korkek tillsammans med bästisen Helene, lyckligt rabblande "Girls just want to have fun"-repliker. Det var förr när att se på film var något tryggt, bekant, välkänt och framför allt befriande begränsat.