Sent igår kväll satte ett rådjur igång att skälla. Det ekade i kolmörkret. "Skälla" är visserligen ett korrekt men något missvisande ord. Det krävs knappt ett minimum av fantasi för att obehagliga skräckfilmsscener ska dyka upp i huvudet som ett brev på posten. Ett rådjurs skall är inte en kvinna som har ont. Ett rådjurs skall är en kvinna på sträckbänken med smutsiga nålar på väg genom ögongloberna på vars kropp man spelar luffarschack med brännjärn och svetslåga.
Jag slutar där.
I säkert en kvart skrek det där djuret. Jag var tvungen att gå till fönstret och lyssna och stod där med händerna hårt om överarmarna.
Nästa vecka åker A bort över en natt eller två. Det där rådjuret gör bäst i att vara tyst då. Annars kan jag inte riktigt svara för vad jag tar mig till.
3 kommentarer:
Väldigt vackert foto! Vi har varit i stugan ute på landet hela sommaren. kolsvart. Jag trodde flera gånger att det gick folk inne i huset men det var bara Ryssland som åt mat.
2,5 år har vi bott här (för att inte tala om hela min barndom) och jag har fortfarande inte vant mig vid alla nattljud. Det knäpper och har sig hela tiden. Jag tänker nästan aldrig på det när vi är hemma allihop men när jag är själv är det som att huset får spel och kör loss bara.
De gånger jag sovit över hos folk med husdjur har jag nästan dött när det börjar röra sig på natten!
Och Ryssland! Alltså, det är ju föör uppenbart men helt sjukt roligt att det bara är ryssen som smyger runt i mörkret!
Jag vet hur det känns, blodet stelnar, innan man fattar. Jag kommer och sover utanför din och Knappens dörr då är jag också trygg.P.
Skicka en kommentar