Eh hej?

Jag tyckte att ni skulle köpa en massa grejer och sen stämplade jag ut. Bara så där. I ett år.

Har haft bloggen liggande öppen i webbläsaren i en vecka nu. Scrollat och scrollat. Klickat och läst bakåt. Vilket rum det här var en gång. Mitt eget rum. Med lite folk i. Som de där små figurerna i Pettson och Findus som kutar runt i någon slags egen liten parallellvärld. Vad heter dem? Jag glömmer.

Snart har det gått ett år. Det blev en vår och sen en sommar. Jag fick iväg min portfolio. Vi åkte till Toscana för tredje året i rad. Bodde alldeles magiskt i gammalt kloster. Drack kaffe i en ny by varje dag. Åt. Väntade på antagningsbesked.

Jag kom in. Och så girar allt man kan och vet någonting om ur kurs och in i något helt nytt. Jag sa upp mig från bokhandeln efter åtta år. Min fina fina bokhandel som en gång var mitt drömjobb men som ändå inte var sig lik tillslut.

När sommaren var över hade jag varit hemma med Junior i nästan två år. Inom loppet av en vecka började Knappen i förskoleklass, Junior i förskola och jag min utbildning. 

Så jäkla konstigt, det där. Man ba: gör en helt annan grej. Innan känns det nästan ogenomförbart, som om ens liv är en skuta som inte låter sig vändas. Så känner jag jämt inför stora beslut. Där A ser möjligheter ser jag bara... berg.

Idag sålde jag den första fåtölj jag någonsin klädde om. Det kanske låter larvigt men det kändes som något slags tecken på att jag vågar tro på det hela, på att det liksom kommer mera. Min andra termin har just börjat. De kommer se igenom mig när som helst nu, antagligen i samband med tentan i materialkunskap eller stilhistoria. Men så låt dem. De var mitt berg. Och nu är jag någonting annat.