onsdag 3 februari 2016

Too little too late.

Vi har kurs i stilhistoria och kuskar land och rike runt på studiebesök. Fem besök på åtta skoldagar. Rokoko och barock och senbarock och gustavianskt och sengustavianskt och övergångsperioder och sammelsurium och sensammelsurium och det sprutar dekor och intarsia och rocaille och gyllenläder ur våra numera stelfrusna öron. Vet ni hur svinigt kallt det är på gamla slott på vintern? Så kallt att snön inte smälter förrän långt in på sommaren, säger intendenten och slår en åkarbrasa. 

Plötsligt ser jag pappas hem i bildmaterialet hos vår gästföreläsare. Inte hans, men hans. Hans möbler, det han tyckte var fint, det han samlade och sparade och vårdade. Som ju alltid funnits där, som han sett och njutit av och jag inte. Allt det där som jag visste att han hade historier om men som jag var för ung, för upptagen, för ointresserad för att höra på då. Och kvinnan framme vid föreläsningspodiet lär mig att sätta namn på det.

Det finns stunder då jag skulle ge vad som helst för ännu en liten stund till med pappa. 




1 kommentar:

Johanna sa...

Å. Fick en liten tår här på spårvagnen.