Att bli med rum.

Det är något med det där fönstret. Hur det förändras hela tiden. Varje gång jag kommer in i sovrummet lägger jag märke till det, hur ljuset faller, hur den omöjliga tapeten skiftar färg över dagen och den ännu omöjligare filten som tjänstgör som tillfällig gardin visar upp nya mönster mot ljuset som en rörlig diabild.
Jag bestämmer mig att låta rummet vara. Den stora garderoben med sina skjutdörrar, stolen som känns avig hur den än står, tapeten som kan förvandla det mest avskalade till ett sammelsurium. Det är fönstrets rum och tapetens. Trots att det gått en vecka så är fönstret fortfarande rummets enda ljuskälla och jag är säker på att trots att vi lyckas bo in oss i resten av lägenheten ganska fort så kommer sovrummet aldrig välkomna oss som annat än gäster.