Jag bestämmer mig att låta rummet vara. Den stora garderoben med sina skjutdörrar, stolen som känns avig hur den än står, tapeten som kan förvandla det mest avskalade till ett sammelsurium. Det är fönstrets rum och tapetens. Trots att det gått en vecka så är fönstret fortfarande rummets enda ljuskälla och jag är säker på att trots att vi lyckas bo in oss i resten av lägenheten ganska fort så kommer sovrummet aldrig välkomna oss som annat än gäster.

2 kommentarer:
Gäster..... det är en förtröstan i sig... ngt temporärt, en vila eller kontemplatiom inför det som komma skall.... det mer permanenta, det kommande...
... det finns en mening med allt...?
/lb
Lb: Good point...
Skicka en kommentar