Häromdagen snubblade jag på bloglovin och hamnade hos en 15-årig öppet gay tjej med svart spikhår, piercing i läppen och äppelkinder. Bloggen i sig var rätt ointressant men en sak som höll mig kvar där under den här stunden var hennes enorma och oövervinneliga kärlek till det tyska emo-bandet Tokio hotel. Kärleksförklaringarna avlöste varandra, det fanns inget annat band som dem, ingen som förstod henne som dem, hennes kärlek och lojalitet var evig. Hon skrev om dem som om de hade en personlig relation till varandra. Ibland sa folk till henne att det där bara var en fas i livet, att det bara var vanlig tonårig idoldyrkan, och hon förstod att man kanske kunde tro det men den här gången var det inte så. Tokio hotel skulle alltid vara en central del av hennes liv, alltid.
Jag hade ingen sån när jag var liten. Visst var jag kär i River Pheonix, Christian Slater och Edward Furlong men jag hade aldrig den där uppslukande världsfrånvända supercruschen.
Och i ljuset av den här 15-åringen i strid med världen och föräldrar och fördomar så kanske det var mer en förlust för mig än något jag slapp. För vad som än händer henne, så länge Tokio hotel finns kommer hon inte att vara ensam. I hennes föreställningsvärd är Tokio hotel hennes bundsförvant och vapendragare som lyssnar, vet och tröstar. Och förhoppningsvis hinner hon gå vidare innan bandet splittras och krossar ett redan ömtåligt tonårshjärta.
Bara en stund efter att jag läst och förundrats över hennes blogg så tappade jag bort den så klart. Därför ingen länk. Men det finns med största sannolikhet tusentals likadana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar