Skrattet.

Jag hade inga speciella cravings när jag var gravid. Jag vaknade aldrig mitt i natten abnormt sugen på tegelsten eller for iväg i gryningen till macken för att köpa lakrits. Däremot hände något annat. Jag skrattade annorlunda. Det var ett öppet, bubblande, högt och lätt skratt som alltid liksom låg någonstans runt struphuvudet och väntade. Det handlade inte om att jag var gladare då eller att vi hade roligare. Allt var som vanligt förutom det där ljudet och med vilka mellanrum det gavs luft åt det. Min mamma sa att hon kände igen det från sin egen graviditet, att hon gjort likadant.
När Knappen kommit sjönk det undan och mitt vanliga, tystare skratt tog vid igen. Jag saknar det där skrattet. Jag undrar vart det tog vägen och varför det kom och sedan försvann igen.