Om sagor och en resande man

När jag var liten berättade min pappa historier för mig. Han hade ett galleri av karaktärer som han kallade Våra vänner som alla flitigt frekventerade berättelserna och som bodde i stubbar och rötter i skogen en bit från vårt sommarhus (det hus jag, A och Knappen bor i nu). Han kunde peka ut precis vem som bodde var och hur de alla kände varandra. De här sagorna berättades under flera år och även de som kände vår familj väl var bekanta med Vännerna.
Lite finns inspelat på kassettband, pappa som berättar och jag som upphetsad stammande 5-åring fyller i.
Gurkbitarna och Fantomens moster finns kvar så länge banden finns. Sen är de borta. Vänner till familjen har flera gånger sagt att jag måste skriva ner allt, men så mycket finns inte kvar hos mig. Bara minnet av att de fanns och att pappa hade tillgång till deras värld.
Jag kommer inte att ha några sådana orginella fantasiresor till Knappen. Nog för att jag skriver och har skrivit mycket men saga kan jag inte.
När han blir äldre däremot ska han få ärva en oskriven och ofärdig historia som jag gav till A vår första jul. (Det var samma jul jag fick london-resan i födelsedagspresent. Sen kom vi överens om att inte spendera resten av våra dagar med att försöka toppa den julens gåvor). Han fick den här:


Den tillhör en man på resa. Han har några böcker (Hesse, Per Lagerkvists "Dvärgen" 1:a upplagan), en dagstidning, en långärmad undertröja, ett paket rakblad, en fickkniv, ljus och tändstickor, ett munspel, bläck och penna, anteckningsbok och några fotografier. Ett oavslutat kärleksbrev, oskickat men sparat. Några tummade och fläckiga lappar med spridda anteckningar. Det finns en kvinna någonstans. Han reser och han drömmer. Han har samlat ihop sina saker och gett sig av. Till vem och vart, det är de slitna lapparna och brevets pussel.




Det var en ambitiös (pretentiös?) julklapp men den finns fortfarande. Vi kan öppna väskan och fortsätta vår, mannens, historia när som helst. Han har ett eget liv i den där samlingen tillhörigheter och jag föreställer mig att han sitter på ett tåg. Kanske kommer fler anteckningar komma till, en notering i marginalen. Ett nytt försök till kärleksbrev, en stämplad biljett till någonstans.
Kanske kommer Knappen att öppna den där väskan en dag och ta historien vidare. Jag hoppas på det. Jag hoppas att de berättelser jag kan ge honom som stor, kan väga upp de jag inte hade fantasi till som liten.