lördag 23 januari 2010

Haiti

Sent på natten sitter vi på sängkanten och försöker prata om det A sett på tv. Han är chockad. Jag börjar gråta.
Tidningarnas rubriker har flugit genom min bubbla som avlägsna moln. Lidande över mänskligt förstånd. 100tusentals döda. Mat-och vattenbrist. Sjuka och döende längs hela gatorna. Plundring. Och häromdagen,en artikel om en kvinna som fött en dotter bara dygn efter katastrofen.
Jag har skänkt lite pengar. Och gått en till promenad här i snön.
Medan vi sitter där vaknar Knappen till i mörkret. Ligger alldeles stilla under sitt täcke, jollrar lite.
På en annan plats i världen tvingas man amputera lemmarna av barn med enbart vodka och handsåg till hjälp. Man häller i dem sprit så att de inte ska dö av chocken.
Hur kan vi någonsin förstå det här. Hur ska jag kunna ta in detta när mitt eget föräldraskap fortfarande ofta känns som ett öppet sår. När Knappens mjuka lilla röst övar sina vokaler är det en fysisk rörelse i min kropp. När han talar om att han också är vaken. Men ligger alldeles stilla. Varm och trygg.
Ingenting. Får. Någonsin. Hända. Dig.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Bortsett från MSF och andra i nödsituationen just nu - rekommenderas också långsiktigare åtaganden. Vi har 5 fadderbarn (SOS) som vi supportar varje månad. 3 i Laos och 2 på Sri Lanka, vilka tillkom efter tsunamin. Dags att åka på "styvsyskon-gruppen" med Haiti.

http://www.sos-barnbyar.se/Pages/default.aspx?et_cid=2&et_lid=7479&et_sub=sos%20barnbyar

För 200:-/månad finansieras ett barns uppehälle i en av barnbyarna - inkl. skolgång.

Det gör skillnad.

/lb

Sofia sa...

Ska kolla upp.
Mamma berättade att frälsis-Bertil hade ett fadderbarn i många många år och att han vid något tillfälle hade åkt dit (vart det nu var) och letat rätt på byn och fadderflickan. Hon var tonåring redan och hade blivit hett eftertraktad av byns män då hon ansågs förmögen med de pengar som månatligen kom från utlandet...
Men det var ju länge sen, då var kanske hela by-strukturen annorlunda, om ens befintlig...

Anonym sa...

Berra var "Big Papa" i en by på just Sri Lanka. Efter en orkan i början av 80-talet tappade familjen sin utkomst, då båtarna slogs sönder. Han köpte en ny fiskebåt åt familjen ( 5.000:- - motsvarande 1 års inkomst, typ). Han åkte dit varje år, så länge kroppen orkade...

Miss Muffin sa...

Ja herre gud. Haiti. Overkligt. Läste om runt 30 barn som blivit adopterade till Frankrike. Bara tanken på att kanske vara 5-6 år (som några av dem var), ha förlorat sina föräldrar, sitt hem, sin stad och sedan bara hoppa in i en buss och åka nånstans långt borta till människor man inte känner. Konsekvenserna av det här är så långtgående så det går inte ens förstå. Har egentligen aldrig varit speciellt rädd för att dö men nu sen bebisen kom har jag plötsligt börjat uppleva dödsångest. Inte hela tiden men emellanåt. Och Tanken på att något skulle hända henne eller någon annan i familjen. Herre gud. Orkar inte ens tänka den tanken klart.

Sofia sa...

Miss Muffin: Det går inte att föreställa sig. Sen plötsligt förstår man vidden av det, bara för en millisekund, och det känns som stark stark svindel.

Frida Gro sa...

jag har faktiskt inte gråtit än. förrän jag läste det här inlägget.

"övar sina vokaler är det en fysisk rörelse i min kropp. När han talar om att han också är vaken. Men ligger alldeles stilla. Varm och trygg."

Hjälp vad fint och hjälp vad orättvist.

Sofia sa...

Frida: Det spelar ingen roll hur mycket man försöker förstå och förstå. Och nu, sen Knappen kom och jag har ännu en referensram, då blir det näst intill omöjligt. Det gör bara en massa ont.