måndag 18 januari 2010

Hunden Z och barnet Sofia


En sån här hund växte jag upp med. Egentligen minns jag inte mycket av den, tvärtom, det starkaste minnet är frånvaron av den, sista gången mamma gråtande kom hem från veterinären med kopplet ihoprullat i handen och hunden inte fanns mer. När jag var bebis låg den under min vagn och vakade som en hök. Den hade ett ettrigt småhundsskall som den fyrade av så fort någon kom i närheten. Inte för att den var särskilt ömt inställd till mig, åh nej, utan för att den älskade mamma och hade klykat att hon, i sin tur, älskade den där lilla skiten som låg i vagnen.

På bilden är det inte just vår hund, men en likadan som mamma och jag träffade på landet för ett par år sedan. Hade glömt den här bilden men hittade den i en låda och eftersom vi nu för tiden har en skanner kan jag dela den med er.
Skanner... Vilken grej. Jag kommer gå bananas med den. Skannat kommer bli en egen etikett här. Jag känner att det närmar sig.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Zappi. Finsk dvärggspets, med betoning på urfinsk? Butter, hyfsat introvert, stor integritetssfär (markerade bett när han blev sur), egensinnig och tvär. Söt förvisso, men knappast ett charmtroll utanför Mattes "sfär"...som han avgudade! Det enda ofinska var väl volymen på snacket... det skälldes en del..
:)
/lb

Anonym sa...

...det var väl där i tiden, jag kom att definiera att en "HUND" är ett djur på minst 20-30 kg, gärna 40+ som den nuvarande - under det älskvärda idiomet "Kossan". Andra sorter av mer "knä-typ", är mer en "sådan där grej man torkar av rutan med på macken"...

(Vilket jag faltiskt brukar kommentera, till förskräckta och icke alls förtjusta vänner, med faiblesse för dvärgschnautzer och liknande smådjur... Vi har alla olika preferenser...) /lb

Samantha sa...

Ååå vilken gose-tussesnutte.

(Jag är sån sjuk sucker för hundar)

Sofia sa...

Lb: Ja, han är ju helt klart ihågkommen med blida ögon ;)

Era hundar har varit av lite annan kaliber kan man väl säga. Även om jag tycker salig Svante var något tveksam i det avseendet...

Sammi: Ja, som du ser här så var gose-tussesnutte väldigt få förunnat. Dvs bara mamma...

Anonym sa...

Oj. vad det här engagerar! ...många kockar i soppan.....
Du får skanna in Z, "livräddaren"!

Toril sa...

Djur är det mysigaste som finns..å får man som barn växa upp med det så lär man sig empati..
Söt hund ni hade:)
Allt gott

Sofia sa...

Toril: Ja, det tror jag också på. I alla fall utom med Z, han var, precis som min bror säger i sitt inlägg högst upp, en tvär jäkel som inte gillade mig :)
Men har man, (som bror), stora lurviga gosegrisar så är det underbart!

Anonym sa...

Svante (Cocker Spaniel - alltså på gränsen till "hund") var nog från Finland, han också?

Introvert, butter och mumlande. (Och luktade gammla tennisstrumpor eller mögelost till slut...såkan det gå...)

Men han gav oss en fiiin familj indirekt. Genom Svante blev vi släkt med dokussåpan på Drottningholm, där en av han systrar hamnade... Fint värre. Fast vi blev av outgrundlig anledning aldrig inbjudna till något kalas, med hundbubbel och hundsnittar med hummer på ...

Sofia sa...

Åhå! Tennisstrumpan... Han var söt som liten pöjk iallafall. Har bild från sjövägen när han var alldeles ny. Men det mest uppseendeväckande på den är snarare den rosa mjukisdress du har klätt upp dig i...

Anonym sa...

Hwadfalls? Rosa mjukisdräkt på en Rambo... kan jag inte tänka mig.. (eller? var jag onykter eller bara tidigt emanciperad..?)

För övrigt var Svante bara kvar i La Famiglia i 1 år: 1988-1989, efter F:s födelse blev Svante:s svartsjuka alltför påträngade och potentiellt otrevlig. Han lämnades på "långlån" till svärföräldrarna - som fick njuta (?) av hans sällskap till 2002.. och vi kompletterade familjen 1994 med Bill&Bull, Fluff&Fluff... våra kära isbjörnar Pepsi & Zingo. (Vita Golden-bröder). Men det är en annan story...