Vi krockade med bilen igår. Eller, en volvo körde in i rumpan på gubbkepsen och slungade oss vidare in i rumpan på en annan volvo. Det small till ordentligt, jag var alldeles skakis i benen när jag klev ur bilen och A var så arg att han fick gå därifrån. Vi blev stående mitt i stan i rusningstrafik, byta uppgifter, kolla bucklor. Det är knappt det syns på bilen att något hänt, men A har lite ont i ryggen så vi får se vart vi landar...
Min första, panikslagna tanke: Knappen! Alltid Knappen. Slirar bilen i snömodden: Knappen! Det går så fort och intiutivt att jag alltid hajar till. Som en fysisk rörelse i kroppen.
Innan Knappen kom sa alltid A att det skulle bli så skönt att ha något som alltid, i alla lägen, var viktigare än en själv.
Den plats han har tagit är självklar och suverän på ett sätt jag aldrig varit med om förut. Allt annat flyttar sig, blir oviktigt.
Den mest klassiska upptäckten för nybliven förälder kan jag tänka.
Men än dock. Den största och finaste.
6 kommentarer:
Jag var med om en ridolycka för några år sedan. Hästen bestämde sig i sista sekund för att INTE hoppa hindret, jag fortsatte över, landade på huvudet, slog sedan ryggen. Medan jag låg där och väntade på att hästen skulle landa på mig (jag föstod att den inte skulle lyckas stanna på andra sidan hindret) och på att bommarna skulle falla över mig hann jag tänka oerhört mycket. Bara på I. Hon skulle bli mammalös. Vem skulle ta hand om henne nu? Hennes pappa såklart. Men hur skulle det vara för henne? (NU kommer hästen! Nej, det var en bom.) Vem skulle hämta på dagis idag? (NU kommer hästen! Nej, en bom till.) Hur kommer det att vara för I med en mamma i rullstol (kunde inte röra benen)?
Hästen landade aldrig på mig. Den hade på ett mirakulöst sätt vridit sig i luften för att landa alldeles bredvid mig.
Just de där tankarna som bara kretsade kring I och inte mig, inte en millisekund på mig, kan man nog bara uppleva som förälder. Tror jag.
(Jag slapp rullstol också. Hade nackkrage och jävulskt ont länge, men inga allvarligare men. Man ska ha tur ibland också.)
Gud va otäckt. Man blir både rädd och ödmjuk när man får såna där påminnelser om hur lätt saker kan gå fel. Från en sekund till annan.
Samtidigt är det väl just förmågan att glömma bort som gör att vi orkar leva normalt och inte stänger in oss och madrasserar huset. Och tar oss upp i sadeln igen?
Det är så obehagligt att plötsligt bli...rädd för saker. Och tanken på att man antingen skulle mista eller själv försvinna är helt olidlig. Jag pratade med min pappa om det en gång och hans visa svar var -Men kära vän, det där kan man inte tänka på, då dör man ju.
Kråkan: Ja, då dör man. Det går i vilket fall inte att leva.
Biokemi. Visst är det häftigt! En klassisk upptäckt, som sagt.
Man blir försiktigare med automatik. Ansvar. Man slutar åka Motorcykel i 200km/h, man ser sig för när man går över gatan, man tycker att gubbjäveln i bilen bakom kunde hålla avstånd osv. - man är mer rädd om sig själv. Fast inte för sin egen skull!
(Och inte f*n hjälper det mot flygskeptisism heller,tvärtom. Om Ni får fler... kommer nog meningsutbytet om familjen skall flyga i olika flighter (som kungens), så inte alla "går åt" samtidigt s.a.s. Eller det omvända - lika bra att vi når evigheten tillsammans...vad skall jag då leva för - i en slags fatalistisk "pro & con"-diskussion. Lite absurt. Men vanligt.
Barn förändrar förhållningssättet.
På alla plan och man omfamnar det. Ovillkorligen och så det känns ända in i DNA/RNA - molekylerna i kroppen. Man kan nästa ta på det...
Lb: Ja, man kan nästan ta på det. Det finns något oöverträffat skönt i det också. Kanske är det att plötsligt ha en odiskutabel plats med odiskutabel mening.
Skicka en kommentar