Tjejer om tjejer

L, en annan mamma från föräldragruppen, berättade igår om mammagruppen hon hade med sitt första barn. Där fanns en kvinna som snart gick under smeknamnet Samordnaren, för att hon var just det, och projektledare till yrket inte helt otippat. Samordnaren samordnade inte bara, hon förde dessutom närvarolista och när den dagen kom att L och en av de andra mammorna bestämde sig för att träffas på tu man hand, ja då lyftes Samordnarens nådiga hand bort från L's huvud. Istället utdelades bannor. Somliga bryr sig minsann inte om att komma längre. Somliga träffas bakom ryggen. Jaså. Ska det vara på det viset.
Inte helt oförståeligt var L smånervös när det var dags att samla till föräldragrupp igen med bebis #2.
Det fick mig att, åter igen, fundera på varför tjejer ofta är så dåliga på just tjejer. För, som L sa; hade det varit män så hade det aldrig funnits ett problem. Inte ett sånt här.
Jag vill ju gärna tänka att det var själva Samordnaren det var fel på. Att det var just detta exemplar som hade någon typ av obehandlad osäkerhet eller annat. Men.
Flickor kan inte leka tre. Heter det ju. Och det kunde iallafall inte vi. De enda som kunde leka tre var tvillingparet jag bodde granne med. Antagligen för att de inför varandra var helt likställda och jag alltså inte utgjorde ett hot på något sätt.
Det här är ju verkligen ingen ny upptäckt men den gör sig påmind lite då och då. Har pratat om det med både Kråksång och A idag och som vanligt sa de tänkvärda saker.
K uttryckte tex att mäns konkurrens är öppen medan tjejers pågår bakom fasaden av det systerskap vi ska känna för varandra, och blir därför fulare och med fler tjuvnyp än mäns.
A höll med och konstaterade: killar är enkla.
Hos Cinderalley diskuterades vid något tillfälle manliga kontra kvinnliga artister och författare och jag fick motvilligt erkänna att när det gäller musik så har tjejer helt klart en brantare uppförsbacke till mitt gillande än män. Nu kan jag visserligen kompensera det i litteraturvärlden men det blir ju inte vackrare för det. Det är helt enkelt lite svårare att tycka att något är bra, det krävs lite mer. Och det känns ju lagom bra när man å andra sidan tycker att "lika lön för lika arbete" (och allt allt annat) borde vara en grundlag åtminstone, eftersom det tydligen inte är praxis. Åter igen, som K sa idag: den där jämställdheten som man tycker är så självklar, den är sällan det när man tittar en andra gång.

Nu är jag inne och pillar i flera ämnen samtidigt men de tål alla att pillas på med jämna mellanrum. Poängen är inte att förändra världen, poängen, för mig, är att åtminstone försöka synliggöra mina egna mönster för mig själv. Hade jag tyckt lite mindre illa om Miss Li eller tv4-Jenny om de var män? Och hade jag tyckt ännu sämre om Steffo om han var kvinna?