torsdag 21 januari 2010

Tjejer om tjejer

L, en annan mamma från föräldragruppen, berättade igår om mammagruppen hon hade med sitt första barn. Där fanns en kvinna som snart gick under smeknamnet Samordnaren, för att hon var just det, och projektledare till yrket inte helt otippat. Samordnaren samordnade inte bara, hon förde dessutom närvarolista och när den dagen kom att L och en av de andra mammorna bestämde sig för att träffas på tu man hand, ja då lyftes Samordnarens nådiga hand bort från L's huvud. Istället utdelades bannor. Somliga bryr sig minsann inte om att komma längre. Somliga träffas bakom ryggen. Jaså. Ska det vara på det viset.
Inte helt oförståeligt var L smånervös när det var dags att samla till föräldragrupp igen med bebis #2.
Det fick mig att, åter igen, fundera på varför tjejer ofta är så dåliga på just tjejer. För, som L sa; hade det varit män så hade det aldrig funnits ett problem. Inte ett sånt här.
Jag vill ju gärna tänka att det var själva Samordnaren det var fel på. Att det var just detta exemplar som hade någon typ av obehandlad osäkerhet eller annat. Men.
Flickor kan inte leka tre. Heter det ju. Och det kunde iallafall inte vi. De enda som kunde leka tre var tvillingparet jag bodde granne med. Antagligen för att de inför varandra var helt likställda och jag alltså inte utgjorde ett hot på något sätt.
Det här är ju verkligen ingen ny upptäckt men den gör sig påmind lite då och då. Har pratat om det med både Kråksång och A idag och som vanligt sa de tänkvärda saker.
K uttryckte tex att mäns konkurrens är öppen medan tjejers pågår bakom fasaden av det systerskap vi ska känna för varandra, och blir därför fulare och med fler tjuvnyp än mäns.
A höll med och konstaterade: killar är enkla.
Hos Cinderalley diskuterades vid något tillfälle manliga kontra kvinnliga artister och författare och jag fick motvilligt erkänna att när det gäller musik så har tjejer helt klart en brantare uppförsbacke till mitt gillande än män. Nu kan jag visserligen kompensera det i litteraturvärlden men det blir ju inte vackrare för det. Det är helt enkelt lite svårare att tycka att något är bra, det krävs lite mer. Och det känns ju lagom bra när man å andra sidan tycker att "lika lön för lika arbete" (och allt allt annat) borde vara en grundlag åtminstone, eftersom det tydligen inte är praxis. Åter igen, som K sa idag: den där jämställdheten som man tycker är så självklar, den är sällan det när man tittar en andra gång.

Nu är jag inne och pillar i flera ämnen samtidigt men de tål alla att pillas på med jämna mellanrum. Poängen är inte att förändra världen, poängen, för mig, är att åtminstone försöka synliggöra mina egna mönster för mig själv. Hade jag tyckt lite mindre illa om Miss Li eller tv4-Jenny om de var män? Och hade jag tyckt ännu sämre om Steffo om han var kvinna?

11 kommentarer:

Kråksång sa...

Pilla vidare, du pillar bra=)

Det kan gärna bli lite otrevligt när man pillar för mycket i sina egna...eh lådor...eh...ja du fattar? När man helt plötsligt märker att man gör både det ena och det andra, vilket man i princip skulle argumentera mot, om det blev diskussion. Att det sitter så mycket djupare än man tänker sig. Hur förändrar man en smak man utvecklat i 30 år? Och vill man det?, nu tycker man ju som man tycker, gillar det man gillar? Gaahhh! It's a jungle out there.

Sofia sa...

Kråkan: Deliver me from ugly insights!

sa...

Jag gillar inte den där tre-brudar-kombon. Nån hamnar alltid utanför och den "nån" har alltid varit jag.
Jag förstår inte vad som är så svårt med det att hålla ihop. Us chicas gotta stick together - Vad fan hände med det?

Killar är ju så jäkla softa - alltid. Men va fan - vi är också häftiga.. Ett tag ialla fall. Tills nån känner sig hotad av en annan. Då jäkla flyger tovorna.

Sofia sa...

Sammi: Jag inbillar mig att vi har blivit bättre på att leka tre, men när vi var små så var jag i båda lägren beroende på vilka tre vi var. Ibland ute, ibland inne.

Jag tror ijuförsig att just Us chicas kan vara ett problem och istället underblåsa fulspelet. Det automatiska systerskapet, som jag och K pratade om, känns ibland som att underminera de försök till jämställdhet vi strävar efter. Om vi ska vara helt jämställda, varför är det då så viktigt att just tjejerna håller ihop, som en enad front? You dig? ;)

sa...

I dig som fan ;)

Anonym sa...

Tjejer är mystiska och till del obegripliga. Vi killar är enkla, intill korkade - men vår sociala interaktion är klart rakare.

För övrigt bor din PAPPA granne, med just idolen Steffo. Så Du vet... hahaha..

/lb

Sofia sa...

Lb: Jag har sett att det står nåt Steffo-liknande på någon brevlåda! Så det ÄR han! Man kanske skulle köra det gamla beprövade hundbajstricket, eller vad sägs?

LillaGrå sa...

Jag både håller med och inte.

Till största del håller jag med. Har själv jobbat i en miljö där det (nästan) uteslutande vistas kvinnor. Många kvinnor/tjejer.

Något som är väldigt tydligt är skitsnacket. Prat bakom ryggen. Att tycka en jävla massa men aldrig säga det rakt ut till personen i fråga. Jag som vill se mig som en sådan som säger vad jag tycker, till den som det berör blir ju i det här sammanhanget jäkligt obekväm. För då bryter man ju mot tisseltasselnormen. Det intressanta är ju också att när man konfronterar, säger ens åsikt rakt till den det berör, då möts man med den falska inställsamheten, med förståelse, acceptans och medhållande. En stund. Sen viskas det bakom ryggen, ännu mer.

Har också jobbat i miljö dominerad av män. Kan ju säga att det var mindre skitsnack, mer var och en sköter sitt, och man bryr sig inte lika mycket i vad andra håller på med. Fast killarna kunde också skvallra, men inte alls lika som tjejerna.

Det jag däremot inte känner igen mig i är musiktjejerna och duktiga tjejer överhuvudtaget. Jag gillar nästan fler kvinnliga artister och författare, och blir lättare imponerad av en skicklig tjej! Kan bero på att det är lättare att identifiera sig med en tjej, kan bero på att jag tänker att det är svårare att slå sig fram som tjej. Vet inte.

Skitlång kommentar igen. Sorry.

Sofia sa...

Lillagrå: Tycker om långa kommenatrerna ju!!
Nu när jag tvingas fundera lite så är det ju faktiskt så att det är just hos musiktjejerna jag blir så där dålig. Sporttjejer tycker jag är tuffa, konstnärer beundrar jag ofta även om jag lika ofta blir avis. Det är nog ganska specifikt inom musiken. Kanske för att den oftast innefattar en image eller vill uppnå en yttre attraktionskraft också. Skrev tex om Yeah Yeah Yeahs (http://appledear.blogspot.com/2009/05/yeah-yeah-yeahs.html) för länge sen och där handlade det om ren svartsjuka. Nu är ju inte det grunden till all svårighet jag har med kvinnliga artister men det är ju ett ex på något som inte skulle hänt annars. Bevisligen. Jag är ju inte svartis på Thom Yorke tex, även om jag logiskt sett kanske borde vara det.

Jag ska fundera lite till på det här så jag får klarhet. Skulle kännas skönt... :)

Anonym sa...

Pappsens grann Steffo. Har ett eget bolag med det illustra namnet "INSULT AB" på brevlådan. Passande kanske?

Har träffat honom privat i annat sammahang. Han är bättre (person?) i slutna sällskap än vad han möjligen förmedlar i rutan...även om han är lite av förvuxen jättetonåring. Fast det är ju något han delar med ganska många rundmagade medelålders män, med full övertygelse om sin egen briljans och betydelse för världens gång... /lb

Sofia sa...

Lb: Gah! Jäkla gris!