Uppochnervända världen på Bröllopsmässan

Mamma bjuckade med oss på bröllopsmässan idag. Det var roligare än väntat, mycket att fundera på och mycket att skita i. Mamma sammanfattade det hela ganska bra med att säga att nu vet man iallafall vad man inte vill ha.
Jag överfölls av ett ganska stort inte. I flera av fotografernas montrar så marknadsfördes utvikningsbilder som morgongåva ganska utstuderat. Jag kanske uttrycker mig hårt nu men det gick knappast att undgå att upptäcka att det som skulle fotograferas i sammanhanget var,
1: traditionella (eller i bästa fall spontana) bilder på brudparet, gärna lite tokroligt med brudgummen som slänger bruden över axeln, eller
2: dessa naken/halvnakenbilder på bruden.
Och det här var det som presenterades. En fotograf hade två små album bredvid bjudgodisskålen i sin monter. Det ena bara brudparet. Det andra bara bruden i underkläder, i sängen, på balkongen, framför spegeln you name it. En annan hade tapetserat väggarna i sin hörna med ena sidan parbilder och andra, ja gissa. Gemensamt för alla fotografier var att bilderna gjorts svart/vita för att simulera konstnärlighet (antar jag) istället för slitz-reportage.

Alltså, jag förstår att detta görs i all välmening bla di bla di bla.

Hade jag ens övervägt att min morgongåva till A skulle bestå i skitnödigt poserade bilder på något så oviktigt i sammanhanget som min fysiska kropp, så hade han googlat skilsmässoadvokat innan frukosten var uppäten. Om det finaste jag hade att ge honom vår första dag som äkta makar är utvikningsbilder (för något annat är det inte, hur man än sockerkodar) på mig själv (dessutom tagna av vilt främmande människa) så hade vi aldrig kommit längre än en andra dejt.

Att detta fenomen finns kan jag leva med. Att alla människor inte tycker att detta är åt helskotta galet kan jag också leva med. Folk är olika. Det handlar varken om prydhet eller att föringa fysisk intimitet och närhet (tvärtom är det just det jag tycker att den här typen av "morgongåva" gör). Men att det framställs som en vital och viktig del av dokumentationen av den händelse som ska symbolisera den yttersta sammanflätningen av två människors liv, det ger mig allvarlig och väldigt obehaglig svindel.


(Foto: David Gimlin. Lånad från Thebridessecret.nu)

Nästan inte sant.

A lagar lyxig lördagsmiddag. 3-rätters.
Chokladfudgetårta.

Vänta. Jag säger det igen.

Chokladfudgetårta.

Lite (trött) genusgrubbel och en återställare

En gång i tiden gick jag på folkhögskola och det resulterade bland annat i en rädsla för principiella åsiktspoliser. Vår klass hade en ur varje läger kändes det som, och aldrig fick något gå obemärkt förbi. Genusvetaren kunde inte medverka i en diskussion, oavsett ämne, om hon inte fick ta ett genusperspektiv. Veganen kunde få vilket samtal som helst att handla om proteinhalten i den vegetariska skolmaten. Den rakade gaytjejen underströk dagligen sin sexualitet så till den mildra grad att man ville ruska om henne och skrika ta det lugnt, vi skulle tycka om dig även om du var straight! Den hjärtetrasiga poeten hade verkligen basker, röd halsduk och pratade med konstpauser.
Det var som att det fanns en sådan rädsla inför att tycka/vara "normativ" att man kunde gå till vilka extremer som helst bara för att slippa.

Jag gillar att diska fast jag är tjej. Okej. Om rosa och blått är alternativen till Knappen, köper jag ibland rosa, ibland blått. Oftast rosa dock eftersom det är just här min egen lilla genuspanik sätter in. Okej. A lagar nästan all mat hemma, är inte det jämställt bara för att han gillar det?
Om Knappen vill åka till Ryssland för att dansa balett när han blir större (så som A var snubblande nära att göra som liten) så okej. Om han vill spela hockey, åka skate, fotboll. Okej.
Jag försöker att inte applicera någon tankemall för hur det borde se ut, eller någon mall för hur man undviker borde. Jag tror att vi är ganska bra på det här. Vi är ganska bra på att se varandra för vad vi är. Nu ska jag bara lita på att vi kan förmedla det till Knappen också.

A's kursare Emelie summerade det hela på ett fantastiskt sätt med sin Välkommen-Knappen-present som hon gjort själv. Jag tänker på den ofta ofta och tror jag ska rama in den och sätta upp den på väggen. Så man alltid kommer ihåg att man får vara precis som man vill:


(Åh vad jag önskar att ni kunde höra A's pågående osande svada om varför folk som Annika Marklund får betalt för att blogga om sitt kökskakel!
Red. gör det här)

Såld på Svenska Bil

A och jag letar miljöbil. Det har vi gjort ett bra tag och vi har kollat på bilar bilar bilar. Idag skulle Svenska Bils nya bilhall i Smista få sig ett besök. Pratade med något kille på Svenska Bil häromdagen och han spann som en katt när den nya hallen kom på tal. Den var näst intill ett flaggskepp, en koncernens stolthet, nyinvigd och skinande.

Nåväl.

Vi åker dit för att spana in Opels bidrag till miljöbilsutbudet. Det är tomt när vi kommer dit. Bilar på golvet, javisst, men dött som i graven. Några trötta verkstadskillar. En man med en kamera glider runt och fotar lokalerna och får iallafall mig att känna mig som om jag är i vägen hela tiden.
Vi hittar bilen vi vill kolla på och cirkulerar ett tag. Inte en säljare så långt ögat kan nå. Vi börjar fixa med bilen, extrabaksätet, fälla upp, fälla ner, veckla ut, trycka in. Fortfarande ingen säljare. A letar lite vid deras säljardisk:

Tomt. När vi väntat i 25 minuter och inte kan fingra mer på bilen frågar vi en verkstadstjomme om de har några säljare på det här bygget. En säljare? Han måste ringa efter en.
Han ringer. Vi väntar.

Klockan går. A hittar en tidning som han kan läsa under tiden.

Knappen somnar.

Jag spanar in kundhänget. Ränderna och prickarna på väggen där bakom är inte en motorvägsinspirerad tapet. Det är en omålad men spacklad gipsvägg.
Kaffemaskin...finns. Och låga fåtöljer så man kan vila fötterna på ett av barborden. Kolla in fototapeten med motiv från verkstaden.
20 minuter går.
En verkstadskille tar ett initiativ och frågar om vi fått hjälp. Vi säger att alltså, vi försöker ju kanske köpa bil inte helt överraskande, men det går rätt dåligt.
Han ska fixa en kille, säger han. En kille dyker upp men han ska i sin tur fixa en annan kille.

Vi väntar.

Tillslut kommer Johan. Han har ränder på både härsan och tvärsan.

Bjuder in oss att sitta ner på kontoret. Tyvärr visar det sig att kontoret är låst och han har inte nyckel. Till sitt eget rum. Då kommer en gubbe med mössa. Han kanske har nyckel. Tillsammans provar de. Men just den nyckeln hade inte han heller.

Johan med ränderna gör ett halvhjärtat försök med verkstadskillarna innan han erbjuder ståplats vid säljardisken.

Vi pratar bil. Kalkylerar. Och får papper med hem. Inte en broschyr med suddiga fartbilder i alplandskap eller snabba nätter på Rivieran. Vi får en lunta svartvita utskrifter från hans skrivare. Någon pdf från nätet. Så vi kan fundera själva. Och ta ställning.

Vi åker till Ikea istället. Knappen får stol. Jag syr nytt överdrag till fula kudden.

Saab säljer inga bilar. Tro fan det.

Om landetvinter och omvärderingar

Imorse hade allting drunknat i snön.

Två timmar tog det att först skotta fram bilarna, skotta parkeringen, köra loss Gubbkepsen ur gårdagens driva;


och efter det köra fast Prutten istället för att sen kämpa 45 minuter för att få loss den igen;

Nu kan våren komma. Det vore alldeles precis lagom.

Fika hos nya mammakompisen L. Det visar sig att Knappen kan sitta alldeles förträffligt bra:


Vilket leder mig in på ett ämne som Lilla Grå tar upp i sitt inlägg om varför vi/man/dom så gärna klär ut sina barn till djur ( alá lurvig björnoverall/mössa med öron och sånt) för att det är så gulligt.
Det händer att jag klär på Knappen min fåfänga, om man nu kan säga så. Tex har jag gjort det när det gäller barnstols-köpet. Jag vill (att han ska) ha en Tripp Trapp och den främsta anledningen till det, om jag ska vara helt ärlig, är för att den är snygg. Den ska stå mitt i vårt lilla hus, användas varje dag, synas hela tiden och jag vill att den ska vara fin att titta på också. En svart hade jag tänkt; funkar bra med våra svarta och röda pinnstolar. Vit dyna med svarta prickar åh va fint. 2tusen spänn. Får det väl vara värt. Har sålt in den till A också.
Så är vi hos L och hon har Ikeas standardstol som jag tvärsågat för att den är så ful. Och den är typ det bästa som hänt mig. Med eget bord. Knappen sitter som en prins med massa plats för grejer som inte kommer ramla ner i nån glipa mellan stol och bord och han kan fixa och dona och har bra stöd och den kommer funka med vårt klaffbords knasiga ben och jag vet inte allt som är bra med Ikeas fulstol för 179 pix.

Jag blir glad när sånt här händer. När jag tvingas omvärdera, inte bara ändra mig, utan också fundera över vad som fick mig att tycka som jag gjorde från början. Kanske var inte beslutsgrundandet så förkastligt egentligen, kanske är jag inte dålig mamma för att jag ville ha en snygg barnstol, men om jag en dag står där med Tripp Trapp ändå, då har jag åtminstone tagit varvet runt.

Hur det nu än är med den saken så är det jag som åker till Ikea i veckan. Knappen ska få sig ett alldeles eget högsäte. Som de stora killarna.

Nytt att läsa och andra morgonbestyr

A har äntligen bestämt sig för att samla sina tankar i offentlighetens ljus. Det är ett sjukt bra och spännande beslut! Läs honom här!

Något som känns sådär den här morgonen är att dagens första uppgift är att, inte bara skotta fram bilen, utan också att dra/putta/bogsera upp den ur den grop jag parkerade ner den i igår.

En annan morgonsak är min nya äppel/kanel-müsli som gör att frukosten smakar äppelpaj. Det är stort. Sedan har vi en burk jordnötsmör kvar i kylskåpet sen A lagade asiatiskt häromdagen.
Och den är en källa till återkommande besvikelse. Det finns något helt otroligt oemotståndligt i fenomenet jordnötsmör. Någonting riktigt syndigt att ha på mackan, waay bortom marmelad.
Men det är ju sandpapper! Det går inte att äta. Man får liksom skava bort det från gommen med tungan i 10 minuter efteråt. Hur gör man undrar jag? Upplys mig, förlös mig!

Och

veckans Tisdagstema är Arbete:

Att veta vad man har

Det här är en tv vi har hemma. Det är en av Knappens favoritsaker. Inte att titta på, det får han inte, men att känna på. Så fort vi går förbi den är han blixtsnabb att sträcka sig efter den. Och så lägger han handen mot hörnet. Och bara känner lite grann. Hörnet av den där tv'n är bra mycket schysstare än de flesta av hans egna saker.
Och nu slår det mig en annan sak med den. De där omöjligt fula klistermärkena på kanten sitter kvar. A är i vanliga fall väldigt snabb på att rycka bort dem. Vi har t.o.m ett stående skämt om mammas digitalkamera där alla såna klistermärken sitter kvar.

A: Ska du inte ta bort de där, de är ju jättefula.
Mamma: Näe.
A: Varför?
Mamma: Ja, men då vet jag ju vad jag har.
A: Vet du vad de betyder då?
Mamma: (kollar in märkena) Nej, men det står här att jag har You Tube.
A: ...

Och vad ska man säga? Har man You Tube så har man.

Besök

Jag följer honom över tomten. Vi går sida vid sida nästan. Han genom snön, jag genom huset.
I gropen bakom jordkällaren har han en hona som knappt skymtar bakom buskarna.
Han stannar mellan tallarna. Vänder sig om och tittar rakt på mig.
Jag lyfter kameran, han vippar på öronen. Jag sänker kameran och flyttar tyngdpunkten till andra foten, han böjer sig nästan fram som för att komma lite närmre.
Så står vi i vad som känns som flera minuter.
Sedan vänder han sig bort, bökar med nosen bland grenarna.

Ska man vara orolig?

"Vi i femman" på i bilen. Frågan lyder:
Vilket land har en huvudstad som heter Reykjavik och är känt för sin speciella hästras som "töltar" och sina varma källor?

Sticklingeskolans 5'or funderar.
- På a svarar vi... Sverige.

Tisdag fm

Knappen sover, solen skiner, jag dricker min andra kopp kaffe.
Musik-dvd'n har fått ett uppsving här hemma. Det är mysigt. Har varit mycket Depeche Mode på senaste. Men idag tittar jag på Sigur Rós.
Vill genast ha en sån där fin Islands-tröja. Eller en ny mössa.
Längtar till våren.

Och vad gäller Amaryllisen här bredvid.
Ja... vad ska man säga. Den är inte lättskrämd iallafall.

På den räta sidan igen

Jag har börjat sticka igen. Det är skönt, jag har saknat det. Jag är ganska bra på att sticka. Eller. Rättelse; jag är ganska bra på att sticka raggsockor. De jag gör nu ska bli mörkgrå med lila virkad volang.
Innan Knappen, eller rättare sagt innan A, la jag ner nästan överdrivet mycket tid på att sticka sockor. Eftersom jag ofta hade stängningspass på jobbet så kunde jag börja sticka direkt efter frukost. Sen rann det liksom bara på. Jag har tackat nej till både fika och lunch för att jag inte hade lust med något annat än att sticka. Sitta soffan. Lyssna tv'n (för trots alla mina stick-timmar kan jag fortfarande inte sticka utan att titta). För trettielfte dagen i rad.
Jag har letat specifika band/knapp-affärer på smågator i smetigaste city för att hitta just den sortens volang. Jag har lagt beställningar när mamma åkt till Finland för att få just rätt sorts garn. Alternativt åkt väldigt långt med bilen. Samma garn som mormor. Mycket viktigt.
Försökte till och med sälja dem ett tag. Det gick ganska bra, det var min separationsångest som satte p för det företaget. Så efter det stickade jag allt i min egen storlek. Utifall att.
Sen träffade jag A. Och då hamnade hela baletten på hyllan.
Tills nu. Nu är jag på gång igen. Med måtta får jag (och familjen kanske) hoppas.

Foto: Kristine Wreyford

(Bilden har jag lånat från stiglund.se. Deras höst/vinterkollektion från -07, förutom sockorna som är mina!)