onsdag 27 januari 2010

Att veta vad man har

Det här är en tv vi har hemma. Det är en av Knappens favoritsaker. Inte att titta på, det får han inte, men att känna på. Så fort vi går förbi den är han blixtsnabb att sträcka sig efter den. Och så lägger han handen mot hörnet. Och bara känner lite grann. Hörnet av den där tv'n är bra mycket schysstare än de flesta av hans egna saker.
Och nu slår det mig en annan sak med den. De där omöjligt fula klistermärkena på kanten sitter kvar. A är i vanliga fall väldigt snabb på att rycka bort dem. Vi har t.o.m ett stående skämt om mammas digitalkamera där alla såna klistermärken sitter kvar.

A: Ska du inte ta bort de där, de är ju jättefula.
Mamma: Näe.
A: Varför?
Mamma: Ja, men då vet jag ju vad jag har.
A: Vet du vad de betyder då?
Mamma: (kollar in märkena) Nej, men det står här att jag har You Tube.
A: ...

Och vad ska man säga? Har man You Tube så har man.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Våga vägra ta bort lapparna......:)

Toril sa...

Så sött av din mamma, tycker jag ändå:)

Sofia sa...

Anonym: kunde just tänka mig att det finns ett ordentligt gäng klistermärksanhängare som fortfarande inte kommit ut ur garderoben...

Toril: Ja, ordning och reda. På hennes vis :)

Samantha sa...

Det jag undrar är hur långa Knappens armar är eftersom han når teven när ni går förbi...

Fast ibland tror jag att barn, upp till en viss ålder, har en dold förmåga att liksom veckla ut extradelar av armarna så dom når det dom vill och sen snabbt drar dom in extradelarna igen och har plötsligt normal-långa armar. Inget konstigt där inte...

Sofia sa...

Sammi: När bebis sträcker sig stannar blixten.

Det är sant.