Vårdepp?

Jag är just nu en extremt motivationslös människa. Solen skiner, det är söndag, jag har all tid i världen och skulle kunna göra en massa bra grejer. Många grejer som dessutom inte nödvändigtvis behöver vara dödens tråkiga. Äppelträdet borde skäras ner innan det är för sent. Skulle kunna vara ett rätt mysigt göra, men ursäkten är att vi inte har den perfekta stegen och det räcker för att jag inte ens ska orka kolla om den stege vi faktiskt har skulle kunna göra någon som helst nytta. Har ett helt rum som fortfarande är något slags förråd som jag skulle kunna styra upp och fixa till. Men nej, jag orkar inte. Några flyttlådor med köksgrejer kvar i gäststugan som skulle kunna packas upp. En låda inte längre bort än brevid soffan som skulle kunna packas upp. Slänga ut de vissna tulpanerna. Nej, jag orkar inte.
En gång slutade jag röka och den största skillnaden var just att motivationen kom tillbaka. Plötsligt gjorde jag grejer på en gång, det fanns ingen anledning att skjuta upp saker, det var inte ens en fråga om nu eller sen, snarare varför inte nu? Allt var så lätt, gick så smidigt, blev gjort bara.
Fan, vad jag saknar det! Andra gången jag slutade röka var det en grej jag såg fram emot; nu skulle jag palla att göra saker, tråkiga grejer skulle bara bli gjorda lätt som en plätt. Döm om min förvåning när hela den aspekten uteblev. Plötsligt kändes det inte ett dugg lockande att sticka ut och springa lite. Eller tvätta fönstrena. En kaffe på trappan var inte en skön paus med skit under naglarna, utan bara en ny soffkudde för en annan.
Så, idag sitter jag här. Och äppelträdet växer och jag orkar ingenting och jag vill inte träffa nån och jag önskar att solen gick i moln och lämnade mig ifred.