Jobbet är ett smörgåsbord av barn och föräldrar. Ibland blir man glad, känner hopp om livet och framtiden och ibland vill man dö eller döda, vilket som.
Idag var det en typ 6-åring som snodde en film. Jag har inte kunnat släppa det, jag tänker på henne hela tiden. Såg henne ensam i butiken, hur hon satt i soffan med en dvd i handen, och senare stod hon vid fönstret och mest bara kollade ut. En stund senare ser jag henne komma in i butiken igen med en mamma i rullstol i släptåg och jag hör mamman hota med att tala om för tjejerna (dvs oss) att hon hade "den där under jackan" och så viftar hon med filmen i luften. De säger aldrig något till oss och strax efter står (sitter) mamman och försöker övertyga den gråtande ungen att hon kan få filmen i födelsedagspresent istället. Och det är väl här jag börjar se rött. Ungen grinar inte för att hon gjort sjukt fel och får skäll, näe, hon grinar för att hon inte kommer att få filmen. Barnet snor saker, mamman pratar presenter.
Ni som har barn, överreagerar jag, är jag realistisk, när min tanke är att jag hade tagit ungen under armen, åkt raka vägen hem och haft familjeråd (förutom då den rejäla lektion jag dragit på fläcken). En 6-åring stoppar inte saker under jackan i smyg och knallar ut ur en butik. Eller?
Konflikten löser sig uppenbarligen för någon minut senare expiderar jag dem i kassan och stämningen är frid och fröjd, ungen röjer, mamman suckar, uppenbarligen en vanlig rutin.
Jag förstår att jag inte kan föreställa mig vad det är att ha barn, speciellt inte i trotsålder och alla andra märkliga åldrar de ska igenom, men vissa grundläggande drag/värderingar/mönster måste väl på nåt vis kunna finnas ändå. Som en bas, tänker jag, utifrån vetskapen om rätt/fel bra/dåligt kan ungen tryggt trotsa bäst den vill så länge den behöver. Eller är jag bara lyckligt naiv än så länge? Lillebror?
1 kommentar:
Kalla mig naiv. Aningslös. Korkad. Friserande verkligheten. Men jag skriver med 20-års erfarenhet av parent-hood. Trots allt.
Men det finns inte en sportenmüsse att mina ungar skulle ens försöka sig på en slik manöver. No way. Inte på kartan.
Kommer ihåg när 2 systrar, 11 och 13 år "busringde" till Filippa och "bjöd in henne" till en fejkad fest hos en kompis. Filippa blev ledsen som f*n när det uppdagades att det var en hoax. Kanske inte så mycket att det var just det (?), som att hon skämdes för att hon gick på det. (Hon var väl 12 eller så). Ungarna förstod uppenbarligen inte visten med "Anita-systemet" och Mia ringde upp och pratade med en Pappa i andra änden. 3,23 minuter senare ringer det på dörren, där står en Pappa med 2 systrar ..."som har en del att be om ursäkt för...".
Resolut. Hör och nu. Sedelärande. Tror Du att dessa tjejer någonsin fick för sig att medvetet såra någon efter detta?
Allt går igen. Ett barn gör år 1-10 som du gör, därefter som du säger, vad Du förmedlar.I din story är Mamman most-to-blame, no doubt. Ett förhållningssätt som slår igenom.
Det KAN slå åt andra hållet... mina tjejer är överempatiska, viker sig hellre, give them the befintit of doubt... ibland ÄR de bättre att slå tillbaka intuitivt faktiskt... men grundläggande värderingar fattar t.o.m. 4-åringar... /lb
Skicka en kommentar