T minus 3 months.

När jag har slutat vara pregnant ska jag börja använda maxiklänning. Det ska bli min nya grej. Jag menar, kolla här. Är inte det det snyggaste man sett?
Så här gör jag. Shoppar till mitt framtida, återställda själv. Det slog mig härom morgonen när jag vände mig i sängen och fick kramp i någon muskel i magen att jag kanske borde fundera lite på att det blir förlossning av det här. Har liksom mest tänk på den som ett avslut på graviditeten, inte som en rätt jobbig jävla grej som gör sjukt ont, potentiellt tar aslång tid och strimlar sönder kroppen.
Den är lika säkert oundviklig så jag kan lika gärna shoppa lite till. Oh, well.

Postcrossing.

Jag har börjat med en ny grej: Postcrossing. Det är världens skönaste och nördigaste grej and I löv it.
Det hela går ut på att man skickar och får vykort från random folks över hela världen av den enkla anledningen att det är roligt. Man skaffar en profil på hemsidan och begär sen fram en adress att skicka ett vykort till. Om man vill veta nåt om den man ska skicka till kan man kolla på hens profil annars skickar man bara. Man får en ny adress för varje gång alltså. Ett registreringssystem på sidan över alla skickade och mottagna kort gör att för varje kort du skickar får du ett tillbaka. Idag kom mitt första kort fram till någon snubbe i Tyskland, det kändes stort!
Nu känner jag mig som när jag var 11 och brevväxlade med folk jag hade hittat i mina Starlet-tidningar och dagens viktigaste var att kolla brevlådan.

Dagens preggo.

This here bäbis sprattlar så mycket att det känns som att jag har en gejser i magen. Och även om det känns som att jag överdoserat kolsyra så är det åtminstone lite utdelning. Har den totala tjockångesten. Och det känns ju lagom larvigt när det är barn på väg men den här graviditeten är, till skillnad från den första, mest en transportsträcka och dessutom lite mer utav allting. Jag är redan, sen en månad tillbaka, större än jag var när Knappen föddes.
Fick låna en kokbok för gravida av Renée Voltaire av grannen precis i början. I förordet skrev hon att när hon väntade sitt andra barn bestämde hon sig för att hon inte alls behövde gå upp mer än nödvändigt i vikt. Hon kunde fortsätta att vara som vanligt och pigg och glad och med lite mage bara. Ungefär så långt kom jag i den boken. Redan från början var jag jättehungrig och åt hur mycket som helst. Hade ångest också och var inte alls särskilt upplagd för att tänka på att jag skulle vara smal och gravid samtidigt. Vi åt (och äter) bra, hemlagad mat men hade säkert kunnat dra ner på vit pasta och annat mjöl. Men det var tankar jag bara inte orkade ha. Och nu kanske man skulle kunna gjort annorlunda, bäddat en annan säng att ligga i, man skulle tex kunna sluta gnälla och vara glad att man över huvud taget kunnat bli gravid både en och två gånger. Och det är jag. Believe you me. Men det här är min graviditet och så här känns den just idag. Som ett hus. Som börjar få ont i ryggen.

Berlin!

Himla fin stad alltså. Med hjälp av internet, hörsägen och insidertips gjorde vi både en hel del klassiska turistgrejer men hittade också en del smultronställen lite så där vid sidan om.
För att göra 5 långa och soliga dagar korta, här är favoriterna:

Engelska bokhandeln Shakespeare and sons. Jag dog vad fint det var! Böcker, café, gamla möbler i ett enda virrvarr, blir liksom inte bättre. Ville typ aldrig gå därifrån.

Och bara något kvarter därifrån: Wohnzimmer. Café, bar, klubb. Ville ta med mig hela stället hem.
 

Nog för att Berlinarna kan frukost, men ingen kan som Café Einstein Stammhaus. Värt varenda sekund av den 20 minuter långa och ganska förvirrade bilfärden dit. 50 meter ner på samma gata stod prostituerade på rad och så plötsligt ligger detta lilla croissant-paradis i en friliggande villa mitt i en prunkande trädgård. Mycket märkligt och helt fantastiskt. Ville ta med mig all mat, alla spröjsade fönster och alla vitskjorteklädda servitörer/-iser hem. 

Bar Misirlou. Sjukt trevligt bara. Enkelt, snyggt, opretentiöst. A började instagramma. Ett dygn tog det innan första matbilden. Och mig, som såg ut som en köttbulle på varenda bild. Skyller på gravid. Och väldigt god grapefruktläsk.

 

 

Förintelsemonumentet var ett av de starkaste ställena vi var på. Otroligt speciell plats. Jag brukar ha svårt för när konstverk ska "tala för sig själv" och betraktaren lämnas att tolka helt ensam, då blir jag oftast rastlös och trött men det var stört omöjligt att inte bli tagen när man gick omkring i monumentet. Hårdheten, den kalla betongen, disorienteringen, de tysta döda raderna och de små egenheterna som plötsligt förvandlade varje stenstod till en individ i den oändliga grå massan. Jag skulle gärna komma tillbaka dit.

Promenad i Tiergarten. Fy fyrtiofan vad stort och fint det är! Roligt det där, att en massa kungar och stadsöverhuvud och dårar skulle hålla på och imponera på varandra hela tiden förr i världen och skaffade sig såna här fantastiska platser.

 

 

En bisarr grej var att stå på en parkeringsplats och veta att vi rakt under fötterna hade Hitlers bunker. Som i den bunkern. Då fick man stanna till en stund och fundera på sakers ordning. Vi tog en guidad tur med Tredje Riket-tema som var jätteintressant och dagen efter åkte A ensam på en tur till Sachsenhausen. För mig fick det räcka med hemskheter, varken mitt psyke eller mina ben klarade av mer men på det hela blev det en del funderande och samtalande kring detta. Oundvikligt och viktigt.

 

På samma tema rekommenderar jag att man går och åtminstone ser den byggnad som under 30-40-talet var Luftwaffes högkvarter och idag huserar Berlins skattemyndighet. Det blev inte ens en bild för jag var för tagen för att få upp kameran. Har aldrig sett något så aggressivt, stenhårt, ogenomträngligt och testosterontungt. Sällan trodde jag väl att en byggnad kunde få mig att känna mig skrämd, överskuggad, förminskad och nästan tillintetgjord men det var precis vad som hände. Betänk då att jag generellt är måttligt intresserad av både arkitektur och historia.

Dessutom borde alla gå på en tur i Berliner Unterwelten. Det finns flera guidade turer att gå och alla rör sig i det tunnelsystem av skyddsrum och bunkrar som finns under marken runt om i staden. Fascinerande och otroligt obehagligt. Vi gick Tour 1 genom en bunker från Andra världskriget, en labyrint av gångar och rum dit allmänheten fick ta sig under bombräder. Att sitta där, i små fönsterlösa utrymmen under jord och föreställa sig trängseln, syrebristen, mörkret och skräcken; det tar ett tag att skaka av sig. Tyvärr fick man inte fota där så jag lånar en bild härifrån.

Jag tyckte jättemycket om Berlin. Med så många stadsdelar med olika karaktär kan jag verkligen se framför mig hur Berlin blir en stad man hittar sin egen del av och återvänder till. Graffitin och de skavda hörnens charm i all ära, men vi förälskade oss i Prenzlauer bergs något mer städade mysighet och nästa gång vi åker dit kommer vi nog att bo där istället för vid centrala Alexanderplatz som den här nybörjargången. Dock verkar det inte vara en stad att shoppa i utan det är att se/uppleva saker och äta som gäller. Plus att det var spännande att vara på en plats som verkar arbeta så aktivt för att hålla sin historia levande, trots dess mörker. Jag är inte särskilt intresserad egentligen, A är den som pluggat en massa historia på universitetsnivå, men jag blev förvånad av hur medryckt jag blev och hur mycket jag lärde mig. Det är inte ofta jag besökt en stad jag direkt vet att jag kommer vilja komma tillbaka till, men den här veckan gjorde jag det. Det var fint.

The up side.

En bra sak med att vara gravid: fruktansvärt att köpa kläder -> har inga -> liten packning. Mkt praktiskt.

Guten morgen!

Drar på mig stödstrumporna, hoppar in i bilen och drar till Berlin nurå. So long!

Länkkärlek.

Frida är tillbaka! Tänkvärt och viktigt, alldeles som vanligt!

Som man bäddar får man ligga, I guess.

Hör A och Knappens mumlande röster från Knappens rum. Dörren öppnas.
A: "God natt, kompis!"
K: "God natt, pappa!"
A: "Hur mycket vill du ha dörren öppen?"
K: "Så öppen."
A: "Okej. Ropa om det är nåt."
K: "Okej."
A går och sätter sig i soffan.

Jag sitter vid mitt skrivbord, hör detta och bara "eh, va?"
När JAG lägger honom ska jag ligga i hans säng tills hans somnar, något annat skulle aldrig komma på fråga. Bara att jag får ta med mig en bok att läsa tog flera veckor att jobba in. Troligtvis kommer jag att få ligga där tills han byter ut mig mot en framtida partner. Mysigt förvisso men också ett extremt effektivt sätt att redan vid 8-tiden varenda kväll förvandla sin hjärna till trögflytande sås.

En dag som denna.

Jag har nu kommit till en för mig i graviditetssammanhang alldeles ny tidsålder; stödstrumpans.
Tänkte att jag idag skulle shoppera ett par eller två nya snygga skor till Berlin-resan. Såg liksom framför mig hur jag ska spatsera omkring där i klänning och snyggskor och magen som lagom till ankomst antagit just de där proportionerna som får folk att sucka "Men åh vad mysigt!" och man för ett ögonblick faktiskt kan hålla med innan halsbrännan tar vid igen.
Allt var frid och fröjd, A var placerad med bok och kaffe på uteservering, och jag skulle bara "kila in" (men alltså verkligen, och med den där rösten) på h&m och kolla om det (mot förmodan) fanns något fint att slänga på sig också. Det skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag. När jag kom ut ur provrummet var det med sådan tjock- och fulångest att jag sedan istället för att köpa skor spenderade en kvart av skoexpeditens tid på att beklaga mig över sakers allmänna tillstånd. Och när jag väl lämnade butiken var det tomhänt och med så ont i benen att min peppiga shoppingtur obarmhärtigt förvandlades till 450 spänn worth of stödstrumpor på apoteket.
Yay.

Regnlördag.

Min mamma bor 200 meter ifrån oss. Vilken ynnest det är! Knappen vill alltid vara hemma hos mormor, och att han får växa upp med en annan vuxen som en så naturlig del av sin vardag som hon är, det borde varenda unge få. Nästa sommar kanske han till och med är stor nog att gå ensam den lilla biten hem till henne. Bara "äh, jag sticker till mormor, so long på er tråkmånsar". Vilken grej.
Mina morföräldrar fanns ju i Finland och min farmor var en gammal dam som bodde i en liten lägenhet fylld av ömtåliga gustavianska möbler bland andra lägenheter fulla av mer eller mindre snurriga åldringar. Där drack de vuxna kaffe i lövtunna miniatyrkoppar och på en hylla i tamburen stod en gammal encyklopedi i torrt skinnband med en bild på en rytande gorilla i som jag inte kunde slita mig ifrån trots att den skrämde vettet ur mig. Hon var gammal som gatan när hon gick bort och jag var fortfarande bara en liten fjärt.

Den sommaröppna kiosken här ute hade invigning idag. Det duggade men vi gick dit ändå, drack kaffe, åt glass under ett parasoll och köpte smågodis för en femma var i små papperspåsar. När vi kom tillbaka igen ville Knappen följa med mormor hem så nu sitter jag vid skrivbordet med alla löven igen och lyssnar på regnet genom det öppna fönstret och nästan skäms för att jag har det så bra.

Instamaj.

Att gå under körsbärsträdens rosa moln av blommor i Kungsträdgården i maj är lika magiskt varje år. Man känner sig knappt fånig att ta upp telefonen eftersom varenda människa står med huvudet bakåtlutat och glor på hela härligheten genom något typ av objektiv. Däremot kunde inte årets bilder göra det rättvisa. Tvivlar på att någons kunde det.

Jag har gått ner i tid på jobbet eftersom jag tydligen under den här graviditeten är mycket sämre rustad att stå upp och jobba än förra gången. Efter tre timmar verkar allt från midjan och neråt stämpla ut och gå hem medans resten måste stanna kvar och jobba klart.
Vi sover en del. Knappen är skitbra på att sova. Inte sen han var spädis har vi gått upp i ottan sådär som jag förstått att andra gör då och då. Jag tänker att det nog vore smidigast om Junior kommer ut med samma inställning. Ja, det vore nog bäst. Vi säger så.  

Ännu ett avsteg från förra gångens preggo. Har lyckats producera någonting kreativt, hör och häpna. Sen diskuterar jag på daglig basis med mig själv hur jag tänkte när jag bestämde mig för att rita så mycket löv att det skulle hålla mig sysselsatt i flera dagar. De tar aldrig slut. Men vad som helst är bättre än den kreativa koman jag varit i fram tills nu.

Åkte till stan en dag. Där hade det öppnat en ny juicebar som vi inte gick till trots snygg reklam.

Jag trivs mycket bättre under denna här korkeken. På mammas gamla solbädd med kaffe och en bok jag förvånade mig själv att jag köpte. Varken titel eller omslag är särskilt representativt för vad jag brukar välja. Efter halva så tror jag att det är en sån som visar sig vara skitbra men att man inte fattar det förrän den är slut. 

Om exakt en vecka äter jag frukost i Berlin.

Dagens sanning.

Knappen och Stjärnan vid lunchbordet.
Knappen:
-Vet du vad korv betyder på engelska?
- Nä.
-KÖRV!

Familjen social.

Knappen kom hem, sa: "Jag ska bygga tågbana", gick in i sitt rum och stängde dörren efter sig.
A kom hem, sa: "Jag ska läsa", gick in i sitt rum och stängde dörren efter sig.
Jag kom hem, sa: "Jag ska rita", satte mig vid skrivbordet och hade jag haft en dörr hade jag stängt den.
En kvalificerad gissning är att alla tre är ungefär lika nöjda med läget just nu. Skönt med likasinnade omkring sig, tänker jag.

Syskonsvårigheter.

Det här med bäbis är en outtömlig källa till teorier. Knappen verkar ha någon slags uppfattning om att man generellt får en lillasyster när man får ett syskon. Denna lillasyster KAN i vissa fall över tid BLI en lillebror, eller i bästa fall en storebror som heter Sebastian eftersom det är vad storebröder heter, åtminstone bästisen Stjärnans (dvs storebröder generellt.) OM bäbis mot förmodan inte skulle växa upp till storebror så får Knappen helt sonika axla den rollen själv, konstaterade han på väg till förskolan.
"Då blir JAG Sebastian".

Det kan bli lite hur som helst, sånt där.

Kortromanen och "We the animals".

Jag älskar noveller. Anna-Karin Palm, Marie Hermansson, Ninni Holmqvist och Ari Ben tex. Fantastiska som små chokladpraliner. Har precis läst halva "Suddenly, a knock on the door" av Etgar Keret (tack för tips, Linn!) och det är mörkt, märkligt, ledsamt, vridet och alldeles underbart.
Men så händer det som nästan alltid händer mig halvvägs genom en samling. Jag blir trött på att börja om. Hur bra det än är så blir just det där abrupta avslutet, som många gånger är novellens styrka och mystik, tillslut mest en räcka av spännande, nya bekantskaper som plötsligt slits ur mitt grepp och försvinner. Därför läser jag alltid bara några noveller i taget. Sen måste jag ta en paus från novellens one night stand för att ägna mig åt ett mer långvarigt förhållande.
Kanske är det därför jag alltid haft en mjuk punkt för kortromanen. Kortromanen är mer utav en romans, där vi åtminstone får en hel dag eller två tillsammans. Så upplever jag också att eftersom kortromanen dessutom ska stå ensam måste den klara av det på ett annat sätt. Att våga banta ner sidantalet ställer högre krav på det som lämnas kvar. Riktigt bra kortromaner har ofta den intensiva feberdrömskvalitén som "långromanen" sällan klarar av att upprätthålla, let alone läsaren skulle mäkta med i flera hundra sidor (med vissa undantag såklart, Salman Rushdies "Midnattsbarnen" tex).

Och jag pratar om det här för att jag precis läst debuten "We the animals" av Justin Torres, 120 sidor koncentrerad lyrisk prosa så rå och osentimental att just ordet animalisk hänger kvar allra längst efteråt. Tre bröder, oskiljaktiga och till döden lojala, slåss, leker, sparkar sig fram genom en kaotisk och opålitlig barndom. Kärleken är varm och sorgsen, våldet är brutalt och lynnigt. Till en början är berättarrösten det mest naturliga kollektiva "vi" som understryker känslan av flock, hur de lever, älskar och hatar som en men snart utkristalliserar sig lillebrors röst till ett "jag" som ska komma att leda berättelsen fram till den oundvikliga brutala vändningen.

Jag håller andan nästan genom hela läsningen, fascinerad och tagen av den råhet som genomsyrar hela porträttet av familjen, hur de älskar och slåss, visar och gömmer sig, flyr och underkastar sig. Språket har den där imponerande kvalitén att vara vackert men osentimentalt, ärligt och utan att försköna. Visst kommer vändningen snabbt, och visst kanske det saknades ett kapitel för att låta sönderfallet smyga sig på, på ett med romanen mer konsekvent sätt, men vad gör det? Jag kommer att fundera på den här boken i dagar framöver, känslan av de här tre barnen, som långsamt växer upp till män men fortfarande med instinkterna tvunget strax under huden, som djur.

Andra kortromantips:
"Nedstörtad ängel" av P O Enquist. (Endast i samlingsutgåva tills. med "Berättelser från de inställda upprorens tid")
"All my friends are superheroes" av Andrew Kaufman.
"Nittonhundra" av Alessandro Baricco. (Ej i tryck, leta beggat!)
"Silke" av Alessandro Baricco. (Samma här...)
"Fup" av Jim Dodge.