Men så händer det som nästan alltid händer mig halvvägs genom en samling. Jag blir trött på att börja om. Hur bra det än är så blir just det där abrupta avslutet, som många gånger är novellens styrka och mystik, tillslut mest en räcka av spännande, nya bekantskaper som plötsligt slits ur mitt grepp och försvinner. Därför läser jag alltid bara några noveller i taget. Sen måste jag ta en paus från novellens one night stand för att ägna mig åt ett mer långvarigt förhållande.
Kanske är det därför jag alltid haft en mjuk punkt för kortromanen. Kortromanen är mer utav en romans, där vi åtminstone får en hel dag eller två tillsammans. Så upplever jag också att eftersom kortromanen dessutom ska stå ensam måste den klara av det på ett annat sätt. Att våga banta ner sidantalet ställer högre krav på det som lämnas kvar. Riktigt bra kortromaner har ofta den intensiva feberdrömskvalitén som "långromanen" sällan klarar av att upprätthålla, let alone läsaren skulle mäkta med i flera hundra sidor (med vissa undantag såklart, Salman Rushdies "Midnattsbarnen" tex).
Och jag pratar om det här för att jag precis läst debuten "We the animals" av Justin Torres, 120 sidor koncentrerad lyrisk prosa så rå och osentimental att just ordet animalisk hänger kvar allra längst efteråt. Tre bröder, oskiljaktiga och till döden lojala, slåss, leker, sparkar sig fram genom en kaotisk och opålitlig barndom. Kärleken är varm och sorgsen, våldet är brutalt och lynnigt. Till en början är berättarrösten det mest naturliga kollektiva "vi" som understryker känslan av flock, hur de lever, älskar och hatar som en men snart utkristalliserar sig lillebrors röst till ett "jag" som ska komma att leda berättelsen fram till den oundvikliga brutala vändningen.
Jag håller andan nästan genom hela läsningen, fascinerad och tagen av den råhet som genomsyrar hela porträttet av familjen, hur de älskar och slåss, visar och gömmer sig, flyr och underkastar sig. Språket har den där imponerande kvalitén att vara vackert men osentimentalt, ärligt och utan att försköna. Visst kommer vändningen snabbt, och visst kanske det saknades ett kapitel för att låta sönderfallet smyga sig på, på ett med romanen mer konsekvent sätt, men vad gör det? Jag kommer att fundera på den här boken i dagar framöver, känslan av de här tre barnen, som långsamt växer upp till män men fortfarande med instinkterna tvunget strax under huden, som djur.
Andra kortromantips:
"Nedstörtad ängel" av P O Enquist. (Endast i samlingsutgåva tills. med "Berättelser från de inställda upprorens tid")
"All my friends are superheroes" av Andrew Kaufman.
"Nittonhundra" av Alessandro Baricco. (Ej i tryck, leta beggat!)
"Silke" av Alessandro Baricco. (Samma här...)
"Fup" av Jim Dodge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar