Skräp.

Jag väntar på att A ska komma hem och slökollar på "Se upp för dårarna" på tv. Det kan vara en av de sämsta svenska filmerna som gjorts men jag kan inte sluta fascineras över hur skådespelarna fullkomligt, ursäkta franskan, bajsar fram sina repliker.
Japp. Det om det.

Att välja.

Det börjar bli dags att välja saker till nya huset. Dörrhandtag, badkar, lister och blandare. Och kakel. Sånt här kanske till exempel:

När det är dags för tapetval tänker jag ta semester, köpa ett tält och sätta upp ett campingläger på Björklund&Wingqvist. Borde ju inte vara något problem, Björklund ifråga var ju trots allt min farmors far.

Följetången

Jag tittar på "The Killing". Trots att världen svämmat över med bra serier de senaste åren så har jag inte lyckats hitta den där peppen. Helt värdo. När A snöade in på "The Wire" var det på håret att jag fick boka tid för att prata med honom. Avis på den.
För typ tio år sen var mina och Kråkans onsdagar heliga. Top model och Boston Public-onsdagar. Middag, soffhäng, obligatorisk närvaro. Första säsongerna av Lost likadant. Lword likaså.
Sen kom annat och onsdagar blev bara ännu en veckodag. Ladda ner, skulle man göra. Titta när det passade. Magic lost.
Så nu tittar jag på "The Killing". Torsdagar 22.30. Stör mig inte. Jag frossar, reminiscear, förfasas och njuter.

Stars in the making.

A och hans nya gubbrockcoverband repade för första gången igår. Sen dess har han gått runt här och nynnat på "Take a load off Annie". Idag på fejjan efterlyses en "semikompetent basist som spelar rätt, men spelar rätt ganska fult" till bandet. Man undrar på vilka bröllop och firmafester detta ska sluta?

Oh fejjan...

När jag i tidens begynnelse skaffade mitt facebook-konto dök det upp en massa folk från Australien som hade samma efternamn som mig och ville bli kompis. Okej, sa jag till en och nu är han där i min feed, i sitt liv på andra sidan jorden. Vi har aldrig sagt ett ord till varandra, vi råkar bara heta samma. Han skämtar med sina kompisar, dricker öl och verkar ha ganska roligt. Bra det. Men varför, varför är vi friends?

A-kärlek.

A tycker att jag uppdaterar Veckans A-rutan alldeles för sällan. Han säger att "folk kan ju tro att han bara är roligt en gång i månaden typ!" Dessutom tycker han att Veckans A är för korta, för det mesta "är han ju rolig... länge!" Hans utläggning om Äpple-läsarnas eventuella missuppfattning av omfattningen av hans rolighet genererade en hel del skratt från min sida vilket genast användes som bevis: "Nu har jag ju varit rolig i flera minuter!".
Jag önskar att ni kunde sitta här när han gravallvarlig förklarar att Christian Bale verkligen borde fått en oscar för den oöverträffat mörka röst han fick till som Batman i "The dark knight".
Dessutom har han startat ett coverband som spelar gubbrock. Gubbrock!
Han är finast, det där A't.

Ärlighet på jobbet

Vi har sommarkampanj ta 4 betala för 3 på alla pocketböcker på jobbet och därför har vi såklart gått loss på att sätta ihop kit om 4 böcker med olika teman typ "4 böcker du vill att folk ska tro att du läst" eller "4 böcker för dig som vill bli lyckligare, effektivare, rikare och hälsosammare" (mitt favoritkit f.ö). Ja, ni ser ju att hos oss finns svaret på alla frågor. Men eftersom vi är kanske världens ärligaste säljare så har vi så klart också det här kitet:


Just den här högen är min chefs och jag skulle gärna sätta ihop en egen. Men... vi jobbar trots allt med försäljning och vill ju inte utmana ödet...

"Caribou Island" av David Vann

David Vann - Ångestens mästare. Hans debut "Legend of a suicide" kom efter det här inlägget att gå under smeknamnet Ångesthålet i mitt hem. Så det är en del att leva upp till när jag plötsligt hittar "Caribou Island" i det nya sortimentet på jobbet. Och han misslyckas inte med att leverera.
Låt mig illustrera. Bokens första stycke:

My mother was not real. She was an early dream, a hope. She was a place. Snowy, like here, and cold. A wooden house on a hill above a river. An overcast day, the old white paint of the buildings made brighter somehow by the trapped light, and I was coming home from school. Ten years old, walking by myself, walking through dirty patches of snow in the yard, walking up to the narrow porch. I can't remember how my thoughts went then, can't remember who I was or what I felt like. All of that is gone, erased. I opened our front door and found my mother hanging from the rafters. I'm sorry, I said, and I stepped back and closed the door. I was outside on the porch again.

Från första sidan sätter den där långsamma, lågmälda ångesten sina klor i mig och kryper sedan med oändligt tålamod upp i bröstkorgen. David Vann låter det ta tid.
Gary och Irenes äktenskap borde ha rasat samman för många många år sen men i ett sista försök att förtränga insikten om att de slösade bort sina liv på varandra så ger de sig ut för att bygga en stuga på en vindpinad och ogästvänlig ö i Alaskas vildmark. De kommer igång sent och blir överrumplade av den tidiga höstens kyla och stormar som drar över tältlägret de satt upp runt bygget. Irene lider av konstant oförklarlig och aggressiv huvudvärk som skoningslöst men, i sann Vann-anda, långsamt trasar sönder henne. Och den där smärtan spiller över, växer till en bur runt Irene, påverkar dem allihop och blir tillslut livsluft för ångest, skuld, ånger, ilska och desperation.
Vid sidan av Gary och Irene lever deras två vuxna barn var sitt liv, båda till ytan nöjda men, åter igen, sakta imploderande.
Vann är ångestens mästare. Genom laddad, elektrifierad dialog, låter han sina karaktärer ömsom närma sig ömsom stöta ifrån varandra. Ansiktena bakom samtalen avslöjar undertexter som kokar av återhållen ilska och skuldbeläggande. Miljöbeskrivningarna av det stormridna landskapet, kallt, isande och opålitligt, tar plats i texten och fungerar effektivt som ett ödesmättat soundtrack.
Jag tänker efteråt att det inte händer så mycket i boken, men det gör det. Paret som i storm efter storm släpar timmer och bygger sig spik för spik mot den oundvikliga smärtgränsen blir snarare tungt meditativt, som en sjukdomsslummer. Det är inte McCarthys postapokalyptiska mardröm "Vägen", så skitig att naglarna blev svarta av att läsa den. Det är ett vardagligt sönderfall, det som sker under täcket, i kudden, ensam i bilen. Och det är just det (och det fantastiska språket!) som gör den så fruktansvärd och mycket, mycket läsvärd.

Sjuk i juli.

Vi är sjuka på löpande band. Jag fick ju förkylningen från helvetet och går fortfarande runt med sån där hosta som gör att jag måste sträcka på halsen och spänna ut bröstkorgen för att riktigt få ner hostan i lungorna. Imorse vaknade jag dessutom i värsta karusellen som fortfarande inte riktigt stannat så jag går runt här och känner mig på sniskan. Knappen har varit täckt av oförklarliga röda prickar i 3 dagar och igår sjönk A ner i feberattacken från samma gudsförgätna ställe min hosta kommer ifrån. Imorse låg han med täcket uppdraget till hakan i den 23 gradiga värmen och huttrade "Det är så k-kallt här".
Men det går ändå, med lite skratt genom huvudvärksdimman och nyplockade blåbär på kall yoghurt.

Ledig på jobbet.

Vad är upp med vädret? Det känns som att himlen tagit ett djupt andetag och håller andan. I två dagar har regnet hängt blytungt i luften, jag har konstant lock för öronen och pulvret i Knappens vällingpaket har blivit cement. Men det kommer inget. Det bara väger och väger.

Jag har varit ledig i en vecka och idag var jag förbi jobbet och kollade läget. Vi ska, efter mycket om och men, få större sortiment på några avdelningar, bla min; engelsk pocket. Äntligen saluför vi oumbärlig litteratur så som James Freys "The final testament of the holy bible", Joseph Conrads "Heart of darkness" och Neil Gaimans "American gods". Jag blev så till mig att jag släppte mina påsar i en hög på golvet och drog suckande fingertopparna över bokryggarna i gott och väl en halvtimme. Lyckan.

Jo, och så

läste jag Douglas Couplands "Player One". Mnja, är väl vad jag har säga om den.
Var Coupland trots allt bara en ungdomskärlek?

Metallica?

A är på The big 4 och tittar på farbröder som spelar hårdrock. Jag kollar in det på svt1 istället.
En gång i tiden svärmade jag också för Metallica. Vi var ett gäng spolingar på landet som planlöst drev runt på ön, badade, envisades med att svettas i tält om nätterna bara för att och när det var dåligt väder eller kväll låg vi utspillda över soffan och belägrade vardagsrummet med "The black album" och "Ride the lightning". 14 år och lovade bästisen Helena dyrt och heligt att jag skulle spela "The unforgiven" på hennes begravning.
Det är med varm och innerlig kärlek jag minns det här och hur stort Metallica var för oss just då.
Sen var det vi som blev stora och Metallica blev nostalgi. Sen såg jag "Some kind of monster" och ingenting blev någonsin sig likt. Jag vet att jag borde vara större och se till musikarvet och det stora hela. Men jag såg filmen och Metallica kommer aldrig bli sig likt för mig igen. Jag blev så trött på dem, så trött att jag är rädd att jag aldrig hämtar mig från det.
Lars... Som. Pratar. Som. Om. Varenda. Ord. I. Varenda. Mening. Är. En. Uppenbarelse.
James... Som måste... som känner att... det känns som... just nu...
Kirk... Som bara kom igen då, grabbar? Eller?

Men... I skrivandets stund spelar de "Sad but true" där nere i götet. Och jag blir lite mjukis. Till min stora förvåning blir jag lite rörd. Okejrå, jag ska sluta dryga.
Det är lite fint.

Dokument rörande spelaren Sofia

Jag när en latent gamer vid min själ. Hittar jag rätt spel så är jag körd. Jag vill inte skjuta folk och inte bli uppäten av zombies men jag vill ha pussel och ett narrativ. Och nu har jag ju som känt en iphone, dvs en ny konsol. Det tog ett tag innan jag vågade mig in i app store men nu är jag där. Med besked. Så det kan vara så att Äpplet helt enkelt får en egen spel-etikett, bare with me.

Min första investering (på hela 28 kronor, finns gratis-version också där man, om man spelar tillräckligt bra, kan låsa upp hela härligheten) blev "Haunted Manor - Lord of mirrors".
Stan, en orädd snubbe, slår vad med sina kompisar om att han oskadd kan knalla in i det hemsökta gamla godset. Väl inne blir han så klart tillfångatagen av spegeldemonen som håller en hel drös av folk fångna i twilight zone. Genom att gå genom huset, få ledtrådar, öppna pussellås och lösa allehanda visuella gåtor ska man rädda Stan från den eviga spegeldöden/ödet.
Klurigt och roligt spel som hållit mig upptagen i gott och väl en vecka. Något repetitivt mot slutet och det buggar lite grann ibland vilket blir lite irriterande men jag är en entusiastisk, förlåtande nybörjare.
Sådär. Hur intresserade var ni av det där då? Va?

Världen alltså...

Min 10-åriga brorson statusuppdaterar på fejjan att han inte "årkar vara singel" mer.
10 år av singel...

Sommarsnoret.

Alltså, jag är så himla förkyld. Jag är aldrig sjuk och nu är jag helt sjukt förkyld och det tar aldrig slut. Det är 25 grader och jag verkligen känner hur bacillerna bara gosar runt i den varma sommarkroppen, inte alls särskilt sugna på att tuktas av c-vitamin och sömn.
Dö, baciller, dö, säger jag och de bara hehe.
Så jag syr en kjol av ett tunntvättat påslakan och tar en alvedon istället.