härifrån
torsdag 6 maj 2010
Om när jag tänker och gör stor filmkonst
Imorse när jag och Knappen var ute och gick så passerade vi en myrstack där det var världens drag. Tydligen var det högsäsong där för det kryllade av en miljon stressade myror. Så jag ville filma det lite med min osannolikt dåliga mobilkamera. Jag tänkte att det kunde bli en fin stämningsfull liten betraktelse av världen. Lite som den där plastpåsen i American Beauty tänkte jag med fingret mot hakan och blicken snett upp mot vänster.
Sen kom jag hem och upptäckte att jag haft ganska mycket otur när jag tänkte just den tanken.
Inte ens med lite fantasi är det här något annat än en jävla massa myror.
Sen kom jag hem och upptäckte att jag haft ganska mycket otur när jag tänkte just den tanken.
Inte ens med lite fantasi är det här något annat än en jävla massa myror.
Okej, thats it.
Jag visste det. Det här är varför jag inte klarar av alienfilmer. Alla på-låtsas-argument faller bevisligen helt platt. Det räcker med att åka på oskyldig semester till portugal (Nostromo? bah!) så sitter man löst till. Nu är det ju inte mer än troligt att något besläktat kommer stiga till ytan i viken här ute. Jahapp. Det var den badsommaren.
onsdag 5 maj 2010
tisdag 4 maj 2010
Din tur nu
När vi tittar på bilder från när jag var liten brukar alltid mamma peka och säga "Det där var dina första skor!" och så berättar hon en historia om att det egentligen inte var just exakt det där paret utan ett annat och de byttes eller kom bort eller hur det nu var. Jag har hört den så många gånger att det är ett under att jag inte minns den.
Kanske kommer det finnas någon historia att berätta om den här bilden någon gång i framtiden, det vet jag inte. Men om den kommer finnas så börjar den så här:
Det där var dina första skor!
Kanske kommer det finnas någon historia att berätta om den här bilden någon gång i framtiden, det vet jag inte. Men om den kommer finnas så börjar den så här:
Det där var dina första skor!
Tankar om toaborsten
Det är en grej jag måste få ur mig. Inte för att den har någon som helst relevans för någonting egentligen men för att jag tänker på det näst intill dagligen.
Toaborsten.
Toaborsten måste ju vara bottenskrapet av existens. Det finns ingenting värdigt i toaborsten över huvud taget, förutom då dess hållning. Vilken man ju måste beundra nu när man tänker på det. Toaborstens enda uppgift är att borsta, gnugga och skrapa bort det allra sista av vår skits skit.
När vi utan pardon ser till att aldrig behöva se avfallet igen. Toaborsten städar vår värsta smuts sista utpost. Man blir matt bara av att tänka på det.
Kanske är det därför, för att min oändliga empati sträcker sig in i vardagens allra mest förnekade hörn, som jag inte klarar av att toaborsten är smutsig. Jag känner, säkert flera gånger i veckan, ett behov av att tvätta toaborsten. Inte för att jag tror att den är smutsigare än andra toaborstar, det är snarare en känsla av att den åtminstone ska få vara helt ren emellan skitjobben.
Jag har inte riktigt löst problemet än för jag inser ju att ett sådant företag måste ske inom toalettstolens begränsande ramar. Och vi har en s.k snålspolande toa så några större mängder vatten går det liksom inte att producera för det här ändamålet.
Fortsättning följer sannolikt.
En annan badrumsrelaterad vardags-hang up är den blöta badrumsmattan. Det är det mest kontraproduktiva jag vet. De gånger jag strumpbeklädd hamnar på badrumsmattan är det ju allt som oftast i slutskedet av någonting, i själva avslutningsfasen då bitar ska falla på plats och tillfredsställelse ska infinna sig. Kanske har jag varit på toa och står på mattan och tvättar händerna. Eller så fixar jag till håret, tandtrådar, eller bara smilar upp mig för att matcha klänningen.
Och då kommer det smygande, just när man tror att allt sitter där det ska. Först känns det lite kallt under foten och sedan, när det redan är för sent, inser man att det är blött. Och det är som kaffestänk på tröjan. Hur litet det än är så sitter det där med imponerande envishet och petar på ens uppmärksamhet som en vagel i ögat. Och det går inte att koppla bort. Man måste åtgärda. Och allt som förknippar åtgärd och strumpor måste vara det tröttaste görat av alla.
Fortsättning följer i eviga tider.
Toaborsten.
Toaborsten måste ju vara bottenskrapet av existens. Det finns ingenting värdigt i toaborsten över huvud taget, förutom då dess hållning. Vilken man ju måste beundra nu när man tänker på det. Toaborstens enda uppgift är att borsta, gnugga och skrapa bort det allra sista av vår skits skit.
När vi utan pardon ser till att aldrig behöva se avfallet igen. Toaborsten städar vår värsta smuts sista utpost. Man blir matt bara av att tänka på det.
Kanske är det därför, för att min oändliga empati sträcker sig in i vardagens allra mest förnekade hörn, som jag inte klarar av att toaborsten är smutsig. Jag känner, säkert flera gånger i veckan, ett behov av att tvätta toaborsten. Inte för att jag tror att den är smutsigare än andra toaborstar, det är snarare en känsla av att den åtminstone ska få vara helt ren emellan skitjobben.
Jag har inte riktigt löst problemet än för jag inser ju att ett sådant företag måste ske inom toalettstolens begränsande ramar. Och vi har en s.k snålspolande toa så några större mängder vatten går det liksom inte att producera för det här ändamålet.
Fortsättning följer sannolikt.
En annan badrumsrelaterad vardags-hang up är den blöta badrumsmattan. Det är det mest kontraproduktiva jag vet. De gånger jag strumpbeklädd hamnar på badrumsmattan är det ju allt som oftast i slutskedet av någonting, i själva avslutningsfasen då bitar ska falla på plats och tillfredsställelse ska infinna sig. Kanske har jag varit på toa och står på mattan och tvättar händerna. Eller så fixar jag till håret, tandtrådar, eller bara smilar upp mig för att matcha klänningen.
Och då kommer det smygande, just när man tror att allt sitter där det ska. Först känns det lite kallt under foten och sedan, när det redan är för sent, inser man att det är blött. Och det är som kaffestänk på tröjan. Hur litet det än är så sitter det där med imponerande envishet och petar på ens uppmärksamhet som en vagel i ögat. Och det går inte att koppla bort. Man måste åtgärda. Och allt som förknippar åtgärd och strumpor måste vara det tröttaste görat av alla.
Fortsättning följer i eviga tider.
Igår kväll:
Köper Avatar och laddar för hemmabiogos. Väntar på att få återuppleva. En timme in i filmen:
A: Vill du veta något jobbigt?
Jag: Vadå?
A: ...det är ganska dåligt.
Jag: ...a, jag vet.
Sen enas vi om att mysigtfaktorn trots allt är hög, även om skådespelerier är stolpigt och onaturligt för att inte säga i vissa fall rent dåligt (läs: Sigourney Weaver).
En stund senare somnar jag och A sitter med datorn i knät.
Hur var det nu, det där med att grina halva filmen?
A: Vill du veta något jobbigt?
Jag: Vadå?
A: ...det är ganska dåligt.
Jag: ...a, jag vet.
Sen enas vi om att mysigtfaktorn trots allt är hög, även om skådespelerier är stolpigt och onaturligt för att inte säga i vissa fall rent dåligt (läs: Sigourney Weaver).
En stund senare somnar jag och A sitter med datorn i knät.
Hur var det nu, det där med att grina halva filmen?
måndag 3 maj 2010
Bokfrossa
Släkt är här från utlandet för att sälja min 85-åriga fasters gamla hus. Min förr-i-världen-intellektuella-och-litterärt-intresserade faster. Med vackra 50-talsutgåvor av Eyvind Johnsons Olof-serie, Pär Lagerkvist, Harry Martinson. Ett bibliotek, inte riktigt lika omfångsrikt som pappas, men lika gammalt, nött och doftande. Jag ska få titta om det är någonting jag vill ha.
Om en stund ska vi gå dit, till sjögrästapeterna, de virkade små dukarna, de gustavianska stolarna, de långa sidenkjolarna och skinnbanden.
Och jag kan inte riktigt försonas med den här girigheten men jag ska få titta om det är någonting jag vill ha!
Om en stund ska vi gå dit, till sjögrästapeterna, de virkade små dukarna, de gustavianska stolarna, de långa sidenkjolarna och skinnbanden.
Och jag kan inte riktigt försonas med den här girigheten men jag ska få titta om det är någonting jag vill ha!
lördag 1 maj 2010
Valborg
Brasan är bred och gles. Grenverkets mönster inuti askvitt över den orangeröda kärnan. Röken reser sig som en pelare i gläntans skorsten. Det är barn överallt. De springer runt elden med blossande kinder, leriga skor.
Mamma har korv med sig, jag lånar grannens avbrutna morakniv och skär till en gren. Grillar korv på huk med hettan i ansiktet. Smågrabbarna trär en colaburk på en pinne och sticker in i elden. De vill se vad som händer, säger de. Först tänker jag på pant och natur, sedan på pojkars upptäckarglädje och det priset för den.
Två korvar förlorar jag i brasan innan jag blir mätt. Grannen med det ständiga bygget förklarar att korvar kommer i paket om åtta medan bröden kommer i paket om 16 och gestikulerar med händerna. Man vill aldrig spara gamla bröd, säger han. I öronvrån hör jag ett skämt om bröd/brön mellan papporna där de står med ölburk i ena handen och korvpinne i andra. A talar om grisköttets icke-vara i hot dogs. Jag ringlar ketchup och senap på.
Det virvlar aska i luften, landar som smutsig snö i håret och på axlarna. Knappen är trött, slokar lite i sin vagn, tittar med stora lugna ögon.
Vi går hemåt. Dricker ett glas champagne för A's A på senaste tentan och pratar över köksbordet. Jag tänker att inte en enda gång har vi frågat varandra vad vi ska göra på valborg. Det är någonting i just det som får mig att vilja grina av trygghet och lättnad. Det tål inte att sättas några fingrar på men igår kväll var en utebliven fråga min varmaste och skönaste känsla.
Mamma har korv med sig, jag lånar grannens avbrutna morakniv och skär till en gren. Grillar korv på huk med hettan i ansiktet. Smågrabbarna trär en colaburk på en pinne och sticker in i elden. De vill se vad som händer, säger de. Först tänker jag på pant och natur, sedan på pojkars upptäckarglädje och det priset för den.
Två korvar förlorar jag i brasan innan jag blir mätt. Grannen med det ständiga bygget förklarar att korvar kommer i paket om åtta medan bröden kommer i paket om 16 och gestikulerar med händerna. Man vill aldrig spara gamla bröd, säger han. I öronvrån hör jag ett skämt om bröd/brön mellan papporna där de står med ölburk i ena handen och korvpinne i andra. A talar om grisköttets icke-vara i hot dogs. Jag ringlar ketchup och senap på.
Det virvlar aska i luften, landar som smutsig snö i håret och på axlarna. Knappen är trött, slokar lite i sin vagn, tittar med stora lugna ögon.
Vi går hemåt. Dricker ett glas champagne för A's A på senaste tentan och pratar över köksbordet. Jag tänker att inte en enda gång har vi frågat varandra vad vi ska göra på valborg. Det är någonting i just det som får mig att vilja grina av trygghet och lättnad. Det tål inte att sättas några fingrar på men igår kväll var en utebliven fråga min varmaste och skönaste känsla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)