Följeslagare

En grundpelare i mitt musikhus. Det är inte lika ofta längre som jag plockar fram mina Tori-plattor men när jag gör det, är det som att hitta sina bortglömda gamla favoritjeans i garderoben.
Här i Tori Amos Unplugged från 1996, som jag hade på vhs, back in the day :)

Tillökning i familjen

Äpplet har fått Flickr filial!
Have a bite :)

Att riktigt grotta in sig

i hösten. Köper för stora stickade tröjor, plockar fram snörkängorna, den längsta halsduken. Att klä på sig, och sen klä på sig mer. Mängderna av kläder har alltid varit mig så mycket mer bekväm än sommarens avsaknad av dem. Efter värmens fläktande, flämtande månader känns det som att samla ihop sig själv igen.
Jag tjatar om hösten. Men jag älskar den. Så här låter min höst:

Tema: förfall en regnig oktoberfredag

Vill ha men inte göra

Jag minns att en av de första tankarna när förlossningen var över var att jag aldrig mer kommer att utsätta mig för frivillig smärta igen.
Man glömmer fort.
När A planerade sin senaste tatuering var han ett ögonblick inne på James Jeans fantastiska verk "Supertron". Det blev inte så. Och nu när jag ser den igen börjar det surra bin i huvudet. Jag vet vad som skulle lyckas sätta mig under tatueringsnålen igen men om den idén (som jag ju vill suga på själv ett tag till, såklart) inte skulle kunna ros i hamn så ligger "Supertron" inte illa till. I love it.
Som sagt, man glömmer fort.

"Supertron"

Eller varför inte:

"Wave"

New York Rangers blogg

A har tagit sitt förnuft till fånga och startat en blogg. Ett mycket bra initiativ då han är en av de mest vältaliga och intelligenta människor jag träffat. Föremålet för hans skarpa tunga är denna gång hans sedan barnsben brinnande passion: New York Rangers. Kolla här!

Fönsterbild

Från sängen ser jag tre fönster. För ett par veckor sedan var de alla lika täta i sin grönska; eken, körsbärsträdet och björken. Dag för dag har dessa tre rutor av världen börjat skiljas åt. Jag är inte mer naturromantiker än vilken svennebanan som helst som i årstidsskiftningarna brister ut i skönsång, men dessa tre, mycket avgränsade och från sitt sammanhang isolerade bilder har varit min utsikt under så många timmar under så många dagar sen Knappen kom, att jag inte kunnat undgå att följa dem som ett långsamt framträdande polaroidfoto.
Imorse snöade det igen, först mycket fint, nästan som snörök, sedan med täta stora flingor. Det var mot köksfönstrets ek jag först la märke till det. Körbärsträdet svalde snön så att den lika gärna kunde ha upphört, jag kontrollerade eken; ja, den föll därute ännu.
När jag senare gick upp hade det slutat, bara grannens annars svarta plåttak var vitt, och bilen.
En stund senare var alla spår borta, som om det aldrig hänt. Så på sätt och vis hade körsbärsträdets röda fönster rätt.




Läser Ellen Mattsons "Glädjestranden". Ett av de där omslagsbaserade impulsköpen. Recensionscitaten på baksidan föreslår en överraskad kritikerkkår, vilket alltid gör mig lite misstänksam. På s. 40 kapitulerar jag:

"De stod på bryggan när han for och vinkade adjö. Nu går vi upp och dricker kaffe, sa hennes mor, och då fann hon sig i stillheten.
Det var som att sitta i lövskugga. Hennes mor prasslade med tyget och viskade till stygnen, valpen snörvlade på sin mattstump, Arvid vände bladen i en trycksak om täckdikning, flugorna dunsade mot fönstren, nålen stack och tråden löpte strävt och hest. Tora dåsade med kinden mot en klänningsflik som luktade lavendel."

Ellen Mattson skriver förjävla bra.

Höstmys

Det snöar på morgonen. Snö som försvinner så fort den når mark, hade jag vänt huvudet hade jag missat det. Senare på eftermiddagen; höstblåst. Vi går en promenad, det är som en akvarellmålning. Sedan kommer vi in och ligger i sängen en stund. Jag läser "Blonde" som jag fått klippa isär för att orka hålla i när jag ligger ner.


Hon imponerar, Oates, för första gången. Och Marilyn framkallar ångest.

Vi får besök av min svägerska och brorsdotter som kommer för att snusa bebis. Knappen får present och är nu officiellt en hjälte i egen kostym. Med mantel. Galet fin!


Det är mörkt nu. Fönstren som svarta hål i väggarna. Det blåser fortfarande, vindbyar som i mörkret inte längre är vind, bara ljud.

Feet of fire

Med små små steg är jag på väg tillbaka till bloggen. Tänker på den ganska ofta, vill säga något om träden som skiftar färg i den lilla ruta av världen jag ser från sängen där jag ligger och ammar. Från dag till dag små förändringar, batikmönstret där björkens gula lövverk lyser genom tallens grågröna grenar. Det regnar på nätterna, blåser löv, barr och kalla små droppar mot glasrutan. Jag vill ligga vaken. Och bara lyssna. Där är fler andetag i mörkret nu. Jag känner dem mot bröstet som fjädrar.

Lyssna här

T minus one day

Eftersom det är entré: Bebis vilken dag som helst, så kommer nog stackars Äpplet att få stanna kvar ganska långt ner på prio-listan. Men inga tårar spills över det, man vet ju aldrig hur den förestående mamma-ledigheten tar sig ut. Tills dess; några favvo-bilder från dagarna före Knappen ;) So long.

Bokdöden

Min läs-månad går inge vidare. Har tre uppslagna böcker på gång på nattduksbordet. Det är alltid ett dåligt tecken när jag börjar läsa flera böcker på en och samma gång.
"Namnbrunnen" ligger där den ligger, två sagor lästa, och lockar inte nåt vidare.
Gjorde, vad jag trodde var, ett fynd på Modernistas garageutförsäljning och införskaffade bla Katrine Kielos "Våldtäkt & Romantik" för den ringa summan av 30 kronor. Den ligger också halvläst i högen, förknippad med ett visst mått samhälleligt dåligt samvete formulerat "får jag som kvinna, medmänniska, samhällsmedborgare, i tristessens namn, skita i att läsa den här boken?".
Sist men inte minst började jag läsa om Lena Landers "De mörka fjärilarnas hem", mest för att jag minns den som ganska bra och för att jag undrade hur det kan komma sig att den överlevt flera skoningslösa utrensningar av bokhyllan. Men, nej, jag orkar inte deppig, våldsam, ångestladdad pojkhemsskildring med poetiska inslag.
Så, om ni har några must-read´s så är jag idel öra. Inga ganska bra, utan kan inte leva utan vill jag ha. Blow me away.

Namnbrunnen

Auster - vilken disauster!
(Haha, sjukt nöjd med den :)

Eeh....anyway...
Går från ytterlighet till ytterlighet känner jag när jag efter Auster (haha) ger mig på Inger Edelfeldts sagosamling (eller "konstsagor" som det tydligen heter när det handlar om vuxenlitteratur. what the?!) "Namnbrunnen".
Allt går bra tills pärmen faller upp på sista uppslaget och blottar ett författarporträtt som genast framkallar eksem över hela kroppen. Vad är det här?!
Jag vill inte veta att det som jag på fullaste allvar nu ska, och vill; t.o.m är pepp på att läsa skrevs av en new age häxa med blågrönt läppstift, överdriven tro på snäckors förmåga att kommunicera och färgglada extensions i håret.
Nej, de här berättelserna ska ha diktats upp av en Marianne Fredriksson-rund tant med Gudrun Sjödén outfit i grovt linne över en kopp kaffe med mjölk vid ett avlutat köksbord på kungsholmen, alt sommarstuga i roslagen. That´s it. Jag förnekar Inger Edelfeldts fysiska uppenbarelse i samband med den här boken.
Och vad i hela friden är en "konstsaga"?

Oracle night

Så, det skulle bli Paul Austers återinträde i bokhyllan. New York-triologin imponerade aldrig på mig men eftersom tillräckligt många människor vars litterära smak jag respekterar insisterat på att han är storslagen så tog jag en kunds (och Lindas) råd och läste Oracle Night.
Och det började bra. Metamysigt, som jag nu flera gånger beskrivit den som, med historia i historia, bok i boken, anteckningsböcker, ett mysterium. Men mot slutet bestämmer sig romanens huvudkaraktär sig för att slänga allt det där mysiga i soporna och borta är det som jag trodde var själva storyn. Kvar är historien om kärlek mellan familjer, ångestframkallande död av fina personer inom nämnda familjer och tonårsson ute på farligt tvivelaktiga eskapader. Och allt det här är jobbigt likt vad jag minns av Austers begåvade fru Siri Hustvedt´s roman "Vad jag älskade".
Så jag tappade peppen och ställer tillbaka Oracle night i hyllan tills nästa gång någon hävdar att det är ju inte den Auster man ska läsa. För jag vill gilla honom och jag vill inte ge upp.
What say you?

T minus 5 weeks.

Nu slutar nåt och börjar nåt. Jobbade min sista dag igår. Fick den här finfina hejdå-presenten av min grymma chef Susanne:Galet fin konstbok om man vill reka supertuffa unga konstnärer.

Idag är perfekt. Första molniga dagen efter värmebölja, det har regnat någon gång under morgonen så det är fuktigt men varmt. Alldeles lagom. Jag ska läsa, bara sitta ner och tycka att allt är ganska mjukt och mysigt. En fluga kom precis in genom dörren och flög imponerande målmedvetet genom hela huset och rakt ut genom sovrumsfönstret igen.
Det enda mörka molnet på min himmel är att jag missar A´s spelning i Arvika i helgen. Det är dåligt.
Istället tror jag att jag ska knalla ner till kiorren och köpa lösgodis så som när man var liten: hänga in genom luckan och peka ner i gubbens små burkar; "en sån...och en sån. två såna".
Jag ignorerar faktumet att gubben sen ett par år tillbaka bytts ut mot oroväckande unga barn. Så länge jag fortfarande får mitt godis i de här gamla hederliga påsarna så håller jag mig lugn.



Så nu har jag inget jobb längre, bara så där. Och det är inte meningen att jag ska ha det på typ ett år heller. Okej. Man vänjer sig säkert snabbt.

Kanske skulle köpa en påse kolasnören. Det var länge sen.