Fönsterbild

Från sängen ser jag tre fönster. För ett par veckor sedan var de alla lika täta i sin grönska; eken, körsbärsträdet och björken. Dag för dag har dessa tre rutor av världen börjat skiljas åt. Jag är inte mer naturromantiker än vilken svennebanan som helst som i årstidsskiftningarna brister ut i skönsång, men dessa tre, mycket avgränsade och från sitt sammanhang isolerade bilder har varit min utsikt under så många timmar under så många dagar sen Knappen kom, att jag inte kunnat undgå att följa dem som ett långsamt framträdande polaroidfoto.
Imorse snöade det igen, först mycket fint, nästan som snörök, sedan med täta stora flingor. Det var mot köksfönstrets ek jag först la märke till det. Körbärsträdet svalde snön så att den lika gärna kunde ha upphört, jag kontrollerade eken; ja, den föll därute ännu.
När jag senare gick upp hade det slutat, bara grannens annars svarta plåttak var vitt, och bilen.
En stund senare var alla spår borta, som om det aldrig hänt. Så på sätt och vis hade körsbärsträdets röda fönster rätt.




Läser Ellen Mattsons "Glädjestranden". Ett av de där omslagsbaserade impulsköpen. Recensionscitaten på baksidan föreslår en överraskad kritikerkkår, vilket alltid gör mig lite misstänksam. På s. 40 kapitulerar jag:

"De stod på bryggan när han for och vinkade adjö. Nu går vi upp och dricker kaffe, sa hennes mor, och då fann hon sig i stillheten.
Det var som att sitta i lövskugga. Hennes mor prasslade med tyget och viskade till stygnen, valpen snörvlade på sin mattstump, Arvid vände bladen i en trycksak om täckdikning, flugorna dunsade mot fönstren, nålen stack och tråden löpte strävt och hest. Tora dåsade med kinden mot en klänningsflik som luktade lavendel."

Ellen Mattson skriver förjävla bra.