Plötsligt; ett minne.

Grekland 2006. Slutet av juli, ökensommar. För att fly ett kokande hett Aten åker vi flera timmar norrut, längs kusten.Vi har tält i bakluckan, uppblåsbar madrass, en kylväska, ficklampor. Vi ska till en strand, säger han, en som aldrig tar slut och där man är ensam bland sanddynerna och havet slår och slår och avbryts aldrig av någon. Jag är nervös, vill inte men har inte sagt nej. Jag hatar tält, myror, sandloppor och det ovana obekväma i att ha skogen som toalett. Blundar i bilen.

Det är sant till slut, timmar senare; stranden är och är, utan slut. Dyner, stora taggiga buskar att huka sig och sitt tält under. Havet som ändrar färg och rullar, drar och smeker i sanden. Vi slår upp vårt tält, blåser upp madrassen, kläderna genast fuktiga, kommer inte att torka igen, ingenting kommer att torka igen och sedan går dagarna. Stranden är allt som finns, så lång att ögat inte når. Och det vita ljudet, vinden eller havet, jag vet inte. Timmarna går, dagar som är disiga och suddas ut mellan kisande ögons fransar. Det är så ljust. Det är så ljust och det finns ingen skugga.

Jag ville inte det här. Jag ville inte stranden, tältet, de fuktiga kläderna, sanden som letar sig in i alla fibrer, alla de minsta gömda vrårna. Den mörka långa natten, den isvita dagen. Det finns andra här också, ett till tält, efter några dagar ännu ett, men de talar sitt arga språk och jag läser mig igenom kvällarna tills ficklampan falnar och dör. Då blundar jag och väntar på sömn. Utanför finns rösterna och allt det vita ljudet.

Jag vaknar tidigt alla mornar, i blykropp, fukten som rivit upp en otäck hosta i lungorna. Hukar mig bakom en spretig, vass buske, hukar mig och hatar det. Går barfota över dynerna i det blixtrande ljuset, tvättar händerna i det stora salta. Jag vet inte hur man gör sådant här, jag vet inte hur man är den här människan, den lätta sorglösa med drömmar om eviga stränder, med snäckor. Jag försöker vara hon. Binder en snäcka om min hals i ett snöre av hampa, drar med tungan över tandköttet, hittar sand. Tänker; det gör inget, jag drunknar i sand men det gör inget. Sådant här är att älska.

Sedan står jag i vattnet, som skummar kring mina lår, det salta, det gröna. Och när jag kräks så vet jag att det är av ensamhet.