onsdag 22 oktober 2014

Jag ska bliva stur.

Min bästis Kråkan, så himla bra att ha alltså! För något år sen löste hon tex mysteriet Vad Sofia ska bli när hon blir stor. Hur bra löst?! Ett annat exempel är när jag efter Juniors förlossning med tillhörande sfinkterskada uttryckte oro över hemorrojdernas potentiellt permanenta varande talade hon om att så hade jag det efter Knappen också och det gick ju över. Minns jag ingenting av. Men hon har ett minne som en, som en... person med sjukt bra minne. Häromdagen levererade hon även insikten om att jag alldeles troligt är en sån som får ägglossnings-pms, vilket förklarar en hel del. Tex varför jag tjurskalligt och med en åsnas envishet argumenterade för att det var A's fel att jag bara köpte en halv middag när jag var i affären. Jag erkänner även till att ha varit en sub par förälder den kvällen när Knappen bara ALDRIG somnade och jag försökte få sitta still och ensam och ifred i soffan. Ägglossnings-pms, va. Finns säkert ett fint ord för det. I min mens-app stavas det "11 dagar kvar".

Iallafall. Jag ska ju bli tapetserare när jag blir stor, vet jag nu. Nästan 35 år tog det att komma fram till det. Att inte ha en yrkestitel har varit en källa till både en och två kriser i mitt vuxna liv. Jag har lagt så sjukt mycket vikt vid det, varit övertygad om att om jag bara kunde säga "Jag är X" eller "Jag jobbar som Y" så skulle livet och självkänslan och fan och hans moster bara lägga sig till rätta för mig. Så att hitta vad det där x eller y ska vara har varit så jäkla mycket ångest. Inte räcka till, inte våga, inte duga/kunna/vara kallad bla bla fekking BLA! ÅH vad trött jag är på det! Så jag hade nästan gett upp och tänkte att nämen, det blir väl bra med bokhandeln resten av livet. Jag trivs ju där. Om man erbjuder ledningen sin själ och kanske lite cash kanske man till och med kan få en av de där hett eftertraktade men ack så svårfångade fasta anställningarna.
Så kom Kråkan med den briljanta tapetserar-idén. Sa "men hörru, ska inte du bli tapetserare" som om det var helt självklart. Vilket det ju var, fattade jag sen. Så sjukt smart.

Alltså, jag ÄLSKAR min kurs. Hela veckan längtar jag till måndagarna. Hur det ska bli en ordentligt utbildad tapetserare av den här flicktrasan håller jag på att undersöka. Jag ber att få återkomma om det. Men idag köpte jag ett alldeles eget verktygskit. Känns så jäkla mäktigt.
Nu kör jag.


4 kommentarer:

Lisa sa...

Vilken underbar vän!

Anonym sa...

Heja! Underbart att du hittat rätt.

Sofia sa...

Lisa: På riktigt den bästa. Alla borde få en som hon!

Anonym: :)

"oroshjärta" sa...

men åh vad pepp!