Helikoptern i natten.

Den här då: paniken i att det nyss cirkulerade en helikopter på extremt låg höjd och lös upp hela vår tomt med en strålkastare?! Mitt i natten. Flera varv.

Det visade sig vara en ambulanshelikopter som letade landningsplats och inte en polis på jakt efter mördare i skogen, som var min första skräckslagna tanke, men adrenalinnivån nu! Dessutom så himla fint hur det började ringas och sms'as grannar emellan för att kolla om alla var okej. Så trots att jag satt och instinktivt böjde mig som ett skal över Junior som sov i famnen medan jag följde den där rytande farkosten med blicken och A instinktivt la upp strategier för att se till att jag och barnen var i säkerhet, så känner jag mig tryggare nu än någonsin. Om det krisar så finns de där, som ett nät under oss.

Han som blev hämtad, mammas granne, verkar ha haft en hjärtinfarkt men det ser ut som att allt ska gå bra, det hela ska ha spelat ut under ganska lugna former trots dramatiken. Men fy fabian vad läskigt det var. Man vill ju inte behöva åka helikopter, det vill man inte.