fredag 27 januari 2012

Who wears a thong anyway?

Idag ska Knappen gå till doktorn för sin hosta. Vi har ett rätt kluvet förhållande till vår vårdcentral. Allihop, ink min mamma, har vid ett eller annat tillfälle blivit ganska tvivelaktigt bemötta och vi funderar på att byta. Det hela gör att det är med viss skepsis jag går dit.

Mitt första minne av barnläkaren där var att hon hade en vit sommarklänning på sig som var genomskinlig nog att avslöja stringtrosorna under. (Det är inte stringtrosorna som utgör det tvivelaktiga bemötandet, utan annat, som har med själva vården att göra men just idag funderar jag på detta.) Och jag blev faktiskt lite obekväm av det. När jag tar upp det med A frågar han varför och det fick mig att tänka på hur det egentligen är att gå till doktorn.
Min första reaktion var att jag vill ha det mer formellt. En vit rock, en representation av vetenskapen som objektivt ska lyssna på mina besvär och sedan medelst underbyggd kunskap och erfarenhet hjälpa mig. Att det könlösa i doktorsgestalten ska underlätta för mig att redogöra för de rätt intima detaljer som kan tänkas behövas för att komma fram till någon typ av konsensus. Att i största möjliga mån försöka eliminera behovet av personkemi för att jag ska vara så ärlig och rak som möjligt.
Eller. Vill jag träffa en alldeles riktig människa som med eller utan stringtrosor använder sig av sin empati, förståelse och medmänsklighet för att genom sin kunskap sålla fram en lösning?

5 kommentarer:

Hanna sa...

Jag förstår din känsla. Och jag delar den. Jag förväntar mig proffsighet, stärkt rock och om jag ska ha det minsta aning om benklädnaderna ska det vara lika styvstärkt som läkarrocken. Kanske inte.

Men faktum kvarstår. En doktor ska man kunna vara svag/erbarmlig/skröplig/naken och ändå känna sig helt igenom trygg med. Sexiga signaler - må vara stringtrosa, kalsonglinning, decolletage, eller kukput göre sig icke besvär.

Hanna sa...

Åh herregud. Jag kanske inte skulle skrivit det där om put. Förlåt mig.

Mathilda sa...

Jag säger bara; allt minus string.där drar vi gränsen. Eller ja...på henne hade hon också dragit gränsen, rätt hårt och obekvämt...urk.

Sofia sa...

Stiffy: Haha! Kukput. Sjukt roligt. Men precis, det är just de sexiga signalerna det faller på.
När jag var förlamad i halva ansiktet hamnade vi på Huddinge där vi stod och pratade med den unge läkaren Jon som till synes helt omedvetet satte upp först ena knät på en sån där rostfri snurrpall, och sedan plötsligt det andra också så att han stod på knä på pallen och liksom snurrade lite fram och tillbaka. När han pratat klart klev han av och jag kan slå vad om att det över huvud taget inte slog honom vad det var han höll på med. Han hade bara blicken i fjärran och filosoferade lite, som en doktor-Ferdinand. DEN personligheten/människan bakom rocken möter jag däremot gärna igen.

Mathilda: Dragit gränsen! Hahaha!

Kråksång sa...

Kukput är ju årets hittills bästa ord, lätt!