"How to live safely in a science fictional universe" av Charles Yu.

Längst ner på väggen, sista boken på den sista hyllan, alldeles nere vid golvet. Jag har aldrig sett den förut, aldrig hört talas om den, den står där bara med sitt vita och rosa omslag och med en titel som om den ville sammanfatta hela den vägg av böcker den har över sig: "How to live safely in a science fictional universe". Och trots att det är ett universum jag knappt är intresserad av så är det något som vill ha mig dit. Så jag får kapitulera, för det är ju så man gör när böcker liksom bara VILL BLI LÄSTA alldeles av sig själva.

Charles Yu, hjälten som fått låna sitt namn av författaren, är jourhavande tidsmaskinreparatör i en avlägsen framtid. Världsdelarna har flutit runt, ut, försvunnit, drivit ihop och iväg. Charles lever i Minor Universe 31 som ägs och drivs av ett dotterbolag till Google, i huvudstaden NA/LT -2 (New Angeles/Lost Tokyo -2) men är sällan där i nutid, presens. I arbetet reser han omkring i sin tidsmaskin för att fånga upp tidsresenärer som stött på patrull. Antingen har deras farkoster havererat eller så har de blivit överhettade då passagerarna gjort misstaget att tro att de kan förändra sitt förflutna eller sin framtid.
Charles har inte levt i nutid på flera år. Så länge att hans närmaste relation är med sin farkosts operativsystem TAMMY, chefen och mjukvaran Phil och den fiktiva hunden Ed. När Charles tvingas landa i nutiden för att hans tidsmaskin kräver underhåll sker det som inte får ske: han träffar på sitt framtida jag. I desperation skjuter han sitt framtida själv, slänger sig ombord på farkosten och ut ur tidsramen igen.

Men "How to live safely in a science fictional universe" handlar inte om framtidsvisioner, androider eller högteknologiska jättekliv. Det är tvärtom en djupt mänsklig bok som rör sig i den innersta sfären av familj, drömmar, kärlek, förtvivlan, uppväxt, hopp och förlust. Det är en bok om smärtan i att se sina föräldrar falna och slockna, om den förtvivlade jakten på bekräftelse, kärlek och närhet, om förståelse, förlåtelse. Och skriven så vackert att jag bitvis läser både långsamt och högt för mig själv.

"Here in the garage, where I watched him while he worked, twisting this, tightening that, and realized, not that I didn't know it, but saw more clearly that, fundamentally, my father is, was, has always been a sad man. Sadness was the driver, the motor of his invention, the engine of his creativity. The sadness was generational, accumulated like heavy elements in us, like we were large sea life, enormous ocean fish, swimming silent, collecting the sadness and moving through the deep with it, never stopping, always increasing the quantity in our bodies, always moving forward, never fully asleep, eaters of sadness. Bite by bite, meal by meal, becoming made of sadness. Passed down like an inheritance, a negative inheritance, a long line of poor, clever men, growing, over time, slightly less poor, and slightly more clever, but never wise."

Ibland på jobbet pratar jag med kunder om att man någon gång, förhoppningsvis tidigt i livet, hittar den där boken som blir ens port in i litteraturen. För mig var det i högstadiet Marianne Fredrikssons "Simon och ekarna" eller kanske ännu tidigare, i mellanstadiet, Kerstin Sundhs "Boken om Marie". Och nu, kanske, har jag hittat min port in i science fiction-genren.