måndag 31 oktober 2011

De utklädda barnen och samvetet.

När jag gick till tvättstugan nyss stötte jag på två Halloweenkids. Den stora skälvan satte in och nu sitter jag bakom gardinen och hoppas att de inte kommer hit.
Min mamma fick påhälsning av dito häromdagen. Hon är en väldigt samvetsgrann person. Samvetsgrann och för en gångs skull helt utan godis. Utanför dörren stod fyra pluttar i full mundering och pep "Bus eller godis?".
Redan här i historien visste jag att det dåliga samvetet över att inte ha någonting att erbjuda skulle gnaga hål i henne och när hon tusenfallt bett om ursäkt till de stackars barnen sköt den större av dem upp sin skräckmask på huvudet, tittade på henne med stora blå och sa försiktigt "Det gör inget". Men de fick lite pengar som hon smått stressad (om jag känner henne rätt) lyckades rafsa ihop innan de slank iväg.
Hon avslutade historien med att visa en suddig bild på den lilla skaran skräckisar, grannungarna i kjolar, hucklen och monstermasker och förklarade att hon tänkte skriva ut varsin bild till dem och lägga i brevlådan tillsammans med lite av det där godiset hon svekfullt hade tvingat dem gå utan.
Ingen vill göra rätt för sig så som min mamma.
Och när det kommer till just det här (och påskkärringar!) känner jag så himla mycket igen mig.
Så jag sitter tyst som en mus här bakom dörren och trycker. Snälla barn, kom inte hit! Tant HAR inget godis och hjärtat klarar inte bus.

5 kommentarer:

egoistiska egon sa...

Haha! Det ringde på dörren tidigare ikväll och jag vrålade "vi har inget godis, öppna inte!!!" till k som tänkte öppna.

Sofia sa...

egoistiska egon: Haha! Det verkar som att vi slapp. Nästa år måste jag skaffa godis. Inte för att jag är ett Halloween-fan utan för att jag inte klarar den här ångesten!
Det är så de jobbar, barnen. Nöter ner en.

month day year sa...

Förstår helt klart ångesten! Fördelen här i USA är att man visar om man vill ha påringning eller inte. Bor man i hus så tänder man utelampan och här i vårt (lägenhets-)hus så skriver man upp sig på en lista i receptionen så vet busringarna vart de kan knacka på. Mycket bra för en folkskygg människa som mig själv :)

Mathilda sa...

Det har ringt på dörren 4 ggr. Jag öppnar inte. Jag säger ssssshhhh....barnen tittar på mig. Jag blir illa tvungen o förklara att jag inte vill öppna för några som bara tänker busa eller äta godis. Jag känner mig dum. Robin skrattar o säger "nääää de e vårt godis, o jag vill inte drömma mardrömmar!". Bästa sonen. Lär sig tidigt. Här kommer inga amerikanska traditioner in. Här gömmer vi oss i tysthet.

Sofia sa...

month day year: Det är ju kanske det bästa jag hört! Om den här traditionen ska fortgå också här i svedala då hoppas jag innerligt att man adopterar det systemet också!

Mathilda: Påsken räcker gott och väl, tycker jag. Dessutom slipper man bli straffad/straffa om det inte går hem. Jag fortsätter också gömma mig.